Jag drabbades av lite skrivklåda igår och idag och skrev följande, om samma sjukdom drabbar mig i morgon blir det fortsättning. Det blev lite långt för ett blogginlägg, men jag hoppas du finner det läsvärt. Jag tror fortsättningen blir om just busspendling. En försummad konstart som ej lär rendera några pris.
Bilen är ett
lysande transportredskap. Man har luftkonditionering, kan lyssna på musik hur
högt man vill och sitter bekvämt. Ska man pendla med bil till en arbetsplats
sådär 50 km bort blir det dock tråkigt, och dessutom dyrt. Tråkigt för att det
är samma tråkiga väg hela tiden som man kan varenda sväng på. Att man inte får
köra i valfri hastighet gör inte saken bättre. Faktum är dessutom att alla
vägsträckor man frekventerar tillräckligt ofta blir tråkiga. Jag har själv åkt billedes
till mitt arbete ca 20 km bort i runt tio år från en liten underbar stad till
den större staden. Vägen var med backspegelns facit helt fantastisk; berg,
vinodlingar, majsfält, underbar arkitektur på husen, gamla kyrkor och små pittoreska byar, äldre än Sverige. En by
jag passerade vet jag inte när den grundades, men vineriet i denna startades i
alla fall 619. Det stod på en flaska innehållande ett rött blask som bara var
att hälla ut i vasken. Min tanke därvidlag var att om de inte lärt sig göra
gott rödvin sedan 619, är nog hoppet ute. Eller kanske är det enbart fel på
mina vinpreferenser?
Men på vägen till detta arbete som pendlare passerade man även vallmofält,
underbara skiftningar i färgerna under åren och ofta var det rovfåglar som
falkar eller ormvråkar. De sistnämnda har en rent usel känsla för trafik som
skulle få Trafikverket att förbjuda dem omedelbums. Jag har ett antal gånger
varit nära att kollidera med lågtflygande ormvråkar. Sedan var det
hastigheterna. Genom byarna var det 50 km/h och det eller långsammare körde
man. Det handlar om respekt och ansvarstagande, inte vad det stod på skyltarna.
På de tvåfiliga vägarna var det 100 officiellt men det var det aldrig någon som
bekymrade sig om. ”Bekymrade” var egentligen inte rädslan för att bli ertappad
av polisen, utan det fanns ingen anledning egentligen att köra fortare, och på
många sträckor var det inte ens möjligt. Men den officiella gränsen var 100. På
vägen till arbetet var det en bit med ”fri fart”, ingen Autobahn men i alla
fall. Visst, ibland blev det runt 200, men det var inte så rak och bra väg så
vanligtvis var det bekvämare att köra runt 150, och jag hade vanligtvis inte så
bråttom. Men på Autobahn brukade trivselhastigheten ligga på 180-210, men det
var inte vägen till jobbet utan mest tjänsteärenden.
Men nu kommer det
som man kan tycka är konstigt. Allt blev en transportsträcka med tiden och man
såg inte det vackra. Jaha, det såg ut som igår på vägen till jobbet, inget har
hänt och jag har åkt samma väg några tusen gånger. Det blev alltså tråkigt med
tiden. Trots skönheten, frihetsgraden mot svenska vägar och allt annat.
Turister åkte samma sträcka och suktade innanförbilrutorna efter att få bo i
eller betalade dyrt för att semestra i detta område. För dig som är gammal nog
att minnas en serie som gick på TV en gång i tiden och hette ”Schwarzwaldkliniken”,
är det området jag beskriver. Det blev tråkigt, en transportsträcka och var
bara vägen till jobbet.
Sedan hamnar man
i Sverige. Platt, tråkigt och en sträcka att köra till jobbet på knappt 70 km.
I början var det bil som gällde, och man lärde sig sträckan exakt. Man visste
var det gick att köra om, vart vartenda hus var och suktade efter någon form av
variation som uteblev. Dyrt var det åxå. I Tyskland var det gratis ny firmabil
som gällde med allt betalt och byte vart tredje år. Här i Sverige var det
privatbil och svindyr bensin, och givetvis alla försäkringar, skatt och service
som måste betalas. Att pendla till ett jobb knappt 70 km bort och köra bil är
alltså bara en fråga om uthållighet, tristess och ekonomi.
Så jag upptäckte
att man faktiskt kunde åka kommunalt. Mycket udda för mig och en ny upplevelse,
då jag inte sett insidan på en buss på minst 15 år. Men värt att prova, trots
att sträckan i fråga innehöll ett bussbyte och tog kanske 30 minuter längre.
Första sträckan trafikerades av en ”Expressbuss”, och frekvensen på den lokala
anslutningsbussen var hög. Så jag provade.
Nu är det ju så märkligt att man liksom måste passa tider. Bussar går på
bestämda tider och kommer man försent är man rökt och får vänta på nästa buss
som sannolikt inte alls är en expressbuss, utan en lokalbuss som stannar där
det finns ett hus eller en korsning. Det kan ju vara så att vägen från
korsningen leder till ett hus, och det finns därför all anledning till att
förlägga en busshållplats avtagsvägen till huset.
Efter ett tags pendlande med kommunala färdmedel upptäckte jag att man faktiskt
kunde sova på bussen. Inte någon riktig sömn egentligen utan någon form av
halvdvala där man lärde sig att platsbestämma bussen baserat på allt från
ojämnheter i vägen till den svenska snuttefilten rondeller.
Men ändå, det var en stunds vila och jag lärde mig ganska snart att ju tidigare
man åkte ju mindre trassel var det och rena proffspendlare som behärskade att i
princip krypa in mot bussfönstret och kunna halvsomna med några minuters
varsel. Ju senare man åkte ju mer klantskallar befolkades bussen av i form av
ungdomar eller damer som kunde tjattra om allt. Problemet med damerna var då
att de var högljudda och kunde spontant skratta till vilket väckte tappra
pendlare i omgivningen. Ungdomar var egentligen inget större problem eftersom
de försvann i mobiltelefonträsket efter mindre än 12 sekunder. Antingen var det
spel eller musik, men ett mycket litet störmoment. Men med en tillräckligt
tidig buss riskerar man att slippa ungdomarna. Av någon anledning tycker
ungdomar att det är roligt att sitta längst bak i bussen, ju yngre ju längre
bak. Är det många som ska på en buss gör man därför klokt i att kolla om det är
några barnfamiljer med barn, några år gamla i de som ska på bussen. Är så
fallet bör man inte sätta sig långt bak. Det blir garanterat störningar i form
av syskon som bråkar, platsbyten eller leksaker som tappas och måste
lokaliseras. När det handlar om ungdomar sätter de sig vanligtvis inte just
längst bak utan 1-2 rader fram från bussens slut. Detta är symptomatiskt för i
synnerhet ungdomar med kassar innehållande alkoholhaltiga drycker.
Men det stora riskmomentet är barnvagnar. Inte för den plats de tar utan för
att de vanligtvis innehåller någon mindre person som sannolikt inte fattar
medresenärernas behov av välbehövlig vila, har just upptäckt att man kan göra
olika ljud med de röstresurser man har eller är missnöjd med något. Problemet
är antingen att den eller de som rullat barnvagnen till bussen tycker det är
sött, accepterbart eller har givit upp kampen på att få lille Emil tyst. Som
medpassagerare kan man ju inte gärna heller göra något åt saken, småbarn är
småbarn. Men meddelandet är enkelt; det gäller att ta plats i bussen så långt som
möjligt från en barnvagn. Visst, jag kan tillstå att i alldra flesta fall utgör
barn som rullas av sina föräldrar inget problem i bussar. Men risken är stor
att man vaknar av skrik, eller ett ljudligt nonsensvokabulär som knappast
renderar i ett Nobelpris, men dock bättre än att höra Kristina Lugn.
Men man måste lära sig att skilja på två saker; pendling till jobbet och
pendlig från jobbet.
Till jobbet är Expressbussar bra, och de som tar dessa är proffs på att pendla
och transporten går i stort sett lika fort som det tar en laglydig bilist.
Problemet är bara att slutdestinationen sannolikt inte ligger precis vid
arbetsplatsen, varför ett bussbyte behövs och lokalbussen kör en sightseeingtur
i ett område ingen vill se. I mitt fall är tidsförlusten totalt sannolikt en
halvtimme totalt, förutsatt att jag håller hastigheterna som är stipulerade på
skyltar vid vägkanterna, uppenbarligen som någon tvivelaktig form av
vägdekoration. Det mycket märkliga är logiken bakom att sänka hastigheterna på
vägarna och sedan sätta upp plåtpoliser är att man förvandlar bilförarna till
rattande zombies som spenderar mer tid på att titta på hastighetsmätaren än
vägen. Har man råkat köra 20km/h över en skyltad hastighet på en raksträcka ska
man drabbas av stor ångest och läsa minst 20 Ave Maria. Hade det varit ett
katolskt land kunde polisen inrättat biktkurer på polisstationerna där syndande
bilister kunde berätta sina synder. ”Förlåt mig konstapeln för jag har syndat.
Jag har kört för fort 12 gånger, felparkerat fyra gånger och detta är det
värsta…jag drack en folköl till maten och körde sedan bilen till min döende
syster. Det kan ha varit rattfylleri…förlåt mig fader.”
Det finns givetvis ingen förlåtelse för sådana saker, det fattar varje svensk.
Så det är bara en fråga om utdömande av straff. I detta fall må det allvarliga
straffet bli att gå in på NTF:s hemsida och läsa igenom allt som därstädes ger
storebrors önskevisioner om ehuru trafikanter skola bete sig. NTF är förresten
en liksom överbliven sak som skapades till högertrafikomläggningen, och det är
en förkortning för Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande. Varför
de finns kvar är en gåta eftersom jag tror de flesta fixar det märkliga och ”nya”
med högertrafik, nådens år 2014.
Men regelefterlevnad
i trafiken är en religion i Sverige, för att ”rädda liv”, och den som syndar
bestraffas hårt rent monetärt. Inte för att något har hänt, någon eller någon
har skadats utan för att det kanske det kanske kunde ha hänt. Men låt oss som
exempel ta det enkla fallet med att polisen tar en bilist som kört 160 på
motorvägen. Expressen skriver om vansinnesfärden, och detta lagförs. Om det
hade varit jag hade jag anfört att jag har tio års erfarenhet av att köra
fortare än så dagligen, och det fanns inte en kotte på motorvägen, samt bra
vägförhållanden rådde. Tror någon logik och sunt förnuft fungerar i detta fall?
Glöm det. Religionen trafikflum med nollvision innebär att alla ska koppla bort
alla former av logiskt tänkande och bara lita till stipulerade regler. Att
minst dubbelt så många tar självmord varje år som dör i trafiken struntar man
i. Dessutom hur många som dör i vårdköer, eller av bristande, felaktig eller
utebliven vård av landstingen struntar man blankt i. Regelefterlevnad i
trafiken är en svensk religion där din logik och dina logiska argument inte
spelar någon som helst roll. Men försök inte anföra logiska argument om du
ertappas som regelbrytare i trafiken, straffet blir bara värre. En religion är
en religion och den må ej ifrågasättas, vare sig rent generellt eller mot den
enskilda strafföreläggaren.
Men för att
återgå till ämnet är det alltså så, att man inte bör till en rimlig kostnad och
med försvarlig tidsvinst åka till arbetet medelst bil. Avgifter på skatter och
sedan moms på skatterna gör att bara bränslekostnaderna blir enorma. Återstår
alltså att pendla med buss.