Under bekvämlighetsflagg

En dag som denna, alltså den svenska nationaldagen funderar man på det här med att vara svensk. För det första står nu, sedan 2010 i grundlagen att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Jag kan inte förlika mig med eller känna någon större gemenskap med ett sådant samhälle. På något sätt blir då denna dag en ren paradox där man först firar sin gemenskap som svenskar, som alltmer och enligt grundlagen raderas ut, och det som jag anser vara svenskt alltmer försvinner och nedvärderas. Invandrarbarn har hemspråksundervisning betald av svenska skattepengar, vilket direkt motverkar integrering. 

En annan faktor är att de som kommer till Sverige som invandrare inte har några som helst krav för att just bli svenska medborgare, förutom att de ska ha bott i landet en viss tid. Det innebär alltså att personer som inte kan ett ord svenska, ingen svensk historia eller har en susning om hur landet styrs eller fungerar per automatik blir medborgare. Svenska pass har tydligen ersatt leksakerna för barn, som tidigare fanns i Cornflakespaketen.
Ovanpå detta har vi att man i princip välkomnar tillbaka ”svenskar” som varit nere och slagits för IS. Att ens nämna att de omedelbums borde bli av med sitt medborgarskap gillas inte. Det är på något konstigt sätt, synd om dessa och de har blivit vilseledda.
På våra gator kan man varje dag se muslimer som antingen klär sig baserat på en religion som saknar all logik eller ställer krav på det svenska samhället baserat på denna religion. Det som står i en 1600 år gammal bok kan väl rimligtvis inte ha någon som helst relevans i Sverige 2015, i synnerhet som argumenten totalt uteblir.

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte kan känna någon gemenskap med ovan nämnda personer eller ens anser att de är svenskar. Jag är inte längre stolt över att vara svensk och mitt svenska medborgarskap är snarast en form av bekvämlighetsflagg.

Sedan har vi att kommunerna är skyldiga att ha minst en årlig ceremoni för att välkomna alla som blivit svenska medborgare under året, eller rättare sagt; hittat ett svenskt pass i ett flingpaket.
Vidare kan man läsa att man i Lindesbergskommun givetvis samtidigt som man firar nationaldagen, välkomnar nya svenskar samt har diktläsning på arabiska (länk).

Så för min del blir det inte något firande av nationaldagen. Det som jag ser som svenskt och svenska medborgarskap har nedgraderats till inget jag är, eller kan vara stolt över. Sjuklöverns politiker flummar med visioner och svammel om multikultur-, multireligiöst samhälle jag anser inte kan, eller kommer att fungera, och har för mig som svensk ringa värde. Så visst, jag är svensk men det är inget jag längre är stolt över, och jag ser mitt svenska medborgarskap mest som just en bekvämlighetsflagg.