Vad är skillnaden mot DDR?

Jag hade ett kort mailutbyte med en journalist på SvD. Hon hade skrivit en artikel som var rent hårresande om att den svenska Civilministern Attefall (KD) övervägde att finansiera ett (eller flera) moskébyggen med skattepengar. Svenska kyrkan kan alltså inte finansiera byggandet av kyrkor med skattepengar, men det fanns en hotbild om att fundamentalistiska och utländska personer ville och kunde finansiera ett bygge av en moské vid Tensta, och då anger Civilministern att bygget borde finansieras av skattepengar för att man på så sätt skulle få bättre kontroll över verksamheten i denna moské. Det var någon Saudisk fundamentalistisk islamvariant som stack Civilministern i ögat.

Vi har alltså ett nytt fenomen; svenska politiker ska kontrollera och kunna bestämma vilka varianter av islam som tolereras i detta land. Detta är något nytt.

Sedan undrar man hur denna kontroll ska ske. Ska man tillåta vissa imamer, men inte andra, eller ska Civilministern gå in med rödpenna i koranen och stryka över verser som inte är lämpliga? Vi vet ju redan att det finns ett antal verser som direkt strider mot svensk lagstiftning, och en hel massa beträffande t.ex. kvinnosyn, syn på homosexuella m.m. som är mer eller mindre på gränsen till vad lagen tillåter.

Kanske ska man bugga moskéerna med motiveringen att man måste kontrollera vad som predikas? Du vet lille medborgare; ”den som bara har rent mjöl i påsen”. Hur många gånger har inte integriteten kränkts och kränks av svenska medborgare med detta barnsliga argument?

Civilministerns utspel var givetvis en liten test på reaktionerna eftersom han sitter i en regelrätt sax mellan olika problem, och det finns ingen bra lösning.

Så SvD tillåt efter publiceringen av artikeln både kommentarer och länkningar till bloggar. Nu uppstod problemet att folk uppenbarligen blev förbannade när de läste artikeln, och stänkte om kommentarer och blogglänkningar där de sa sin mening.

Givetvis blev folk upprörda och förbannade, och suddagumman i Varberg, jobbade hårt.

Men när sedan trycket blev för hårt, tog man bort samtliga kommentarer och raderade alla blogglänkningar.

Så lite på kul stänkte jag iväg ett mail till journalisten som skrivit artikeln, med en vänlig fråga varför man raderat alla kommentarer och länkningar, samt låst dessa fuktioner.

Svaret jag fick var; ”Ibland bryter alltför många kommentarer mot våra regler för artikelkommenteringen (se länk nedan) i anslutning till en viss artikel. För de artiklarna kan vi tyvärr inte ha funktionen påslagen.”

Länken hänvisar till de kommenteringsregler SvD har, och det är vad vi kan kalla för ”standard” och gäller i alla tidningar, med lite olika variationer.

Problemet är att tidningarna gömmer sig bakom dessa regler som en anledning att radera kommentarer oavsett dessa bryter mot reglerna eller ej. Det har man gjort snart i 1.5 år, och låter bilan falla över alla kommentarer som inte instämmer i hallelujahkören till det som påstås. Det började i och med att man upptäckte att SD kunde komma in i Riksdagen, då handlade alla tidningar synkront och införde reglerna. Efter ha fått hundratals kommentarer raderade själv, och sett tusentals gå samma öde till mötes trots att de oftast inte alls bryter mot de regler tidningarna stipulerat, vet jag vad jag pratar om. Det är PK som gäller inget annat för att få kommentarer godkända inget annat. Man raderar alla kommentarer som inte är passande oavsett om de är inom kommenteringsreglerna och inom lagens ramar.

Detsamma gäller blogglänkar som inte är PK, detta trots att tidningarna inte har det publicistiska ansvaret. Givetvis ges inga förklaring till varför kommentarer raderas, eller blogglänkningar försvinner.

Men nu ska vi komma ihåg att yttrandefrihet och tryckfrihet är två mycket viktiga fundament som står i grundlagen och är basala för en fungerande demokrati. Att medborgarna ska fritt kunna uttrycka sina åsikter på olika sätt och i media är en del av hur detta land ska fungera, och för att medborgarna ska kunna utbyta åsikter och få reda på olika saker och bilda sig egna dito.

Så låt oss nu konstatera att om en tidning skriver något som uppretar medborgarna, men detta inte passar tidningen, leder detta till att åsikter hamnar i kommentarerna och blogglänkningarna skriver samma sak. Då tar man detta som kvittens på att man ska stänga av all kommentering och alla blogglänkningar.

Alltså, ju mer dumheter en artikel innehåller ju större är risken för att allt ska raderas och kommentering förbjudas. Alltså står artikeln helt oemotsagd och som en sanning, emedan medborgarna i själva verket vill, men får inte uttrycka sina åsikter.

Man försöker däremot uppehålla läsarnas tro att man tillåter debatter och kommentarer, dels med sektioner som t.ex. heter ”opinion” eller ”debatt”, emedan det är ren enkelriktad propaganda, och suddagumman i Varberg gör sitt jobb, d.v.s. tar bort alla kommentarer/länkningar som inte är passande enligt de instruktioner man har från tidningarna. Gäller en artikel Silivias nya hattkollektion, eller något annat som alla inser är helt irrelevant, tillåts givetvis kommentarer och blogglänkningar i ämnet.

Eftersom alla tidningarna började med denna verksamhet samtidigt, och reglerna är skrämmande likartade, ligger det inte långt borta att dra slutsatsen att allt detta görs på instruktioner från politikerna.

Så, i det aktuella fallet kommer Civilminister Attefall med förslaget att svenska skattepengar ska finansiera moskébyggen, och vill öppna för en lagändring för att göra detta möjligt. Tror faen att medborgarna blir förbannade, men kritiken lyser med sin frånvaro – den har raderats och inga kommentarer/blogglänkningar tillåts.

Svensk yttrandefrihet och tryckfrihet är alltså; Du får yttra vad du vill i helt irrelevanta ämnen eller instämma i det svenska PK-politiker föreslår eller anser. Annars tystas du.

Det är alltså precis samma sak som i DDR. Medborgarna fick tycka precis vad de ville så länge det var överens med partilinjen och det inte var kritik mot partiet. DDR var ju demokratiskt åxå, det var en demokratisk republik, och medborgarna fick rösta, precis som i Sverige. Men i DDR visste alla vad som gällde, här i Sverige döljer man metoderna och riktlinjerna, medborgarna ska tro att de har tryck- och yttrandefrihet.