Vad kan vi lära av historian?

Det var en gång ett land som klarat sig bättre än de flesta inblandade ur första världskriget och återuppstod som självständig stat, men låg emellan två stormakter. Eftersom man klarade sig relativt bra under första världskriget hade man underlåtit att modernisera under mellankrigstiden och man hade stolta kavalleridivisioner. Men man trodde att underrättelser om fiendens planer med tider och platser var lösningen eftersom man då skulle kunna fokusera sitt försvar och på så sätt stå emot fientliga angrepp. Att försvaret var omodernt och hade stolta traditioner var viktigare än att modernisera och upprusta. Man fokuserade alltså på att avlyssna och att knäcka koder, så man skapade Biuro Szyfrów. Man fick mycket värdefull information dels genom avhoppare som gav vital information om nycklar och konstruktioner, men även genom egna mycket skarpsinniga kodknäckare och lyckades avlyssna de två stormakternas radiotrafik. Den som gjorde den avgörande framstöten för att knäcka koden från en maskin som ansågs ”oknäckbar” var Marian Rejewski, och man låg åtskilliga år före alla andra länder. Man visste alltså både var och när man skulle bli angripna, och beslutade att exportera sin kunskap och sin teknologi till Englandd vilket skedde två veckor före utbrottet av andra världskriget. Denna kunskap och den maskin som smugglades till England blev startplatsen för Bletchley Park och där tog man åt sig äran för att ha knäckt Enigma vilket alltså bara är halv sanningen eftersom polackerna fattade och berättade för engelsmännen hur man skulle angripa Enigma.
Men Polen hade ingen armé värd namnet och det spelade mindre roll om man kände till var, när och hur angreppen skulle komma. Man hade en för liten och hopplöst föråldrad armé mot Tyskland och man blev ockuperade i ett nafs.

Här i Sverige klarade vi oss genom att kohandla med Tyskland, och eftersom man hade ockuperat Norge och Danmark var Sverige egentligen bara en transportsträcka som tyskarna ville ha våra råvaror i form av järn i synnerhet. Alltså tillät man s.k. permittenttrafik, alltså transport av tyska trupper genom landet och sålde malm och järn till Tyskland. På så sätt klarade man sig från att bli ockuperade huruvida Göring och hans släckt i Rockelstad hade något med saken att göra vet jag inte. En det intressanta är att vi under denna tid hade mycket skickliga kodknäckare och dessutom fördelen av att tysk trådbunden signaltrafik gick genom landet, avlyssnat på Karlaplan i Stockholm. Här i Sverige visste man när tyska angrepp skulle ske, både på konvojer i Atlanten större saker som operation Barbarossa. Men vad hade det hjälpt med bra signalspaning om Tyskland hade beslutat att angripa Sverige? Sannolikt inte ett dyft. Per-albin förkunnade att ”svensk beredskap är god”.”  Det var en lögn, men vad skulle han säga? Allt annat hade varit helt demoraliserande.

Men nu har vi kopplingarna med idag. Historien visar oss alltså att det viktiga är att ha ett bra försvar. Har man inte det spelar det mindre roll hur bra signalspaning och den kapacitet man har att veta en fiendes avsikter.

Det andra är att det nu är 2014. Det innebär att man inte kan utrusta gemene man med ett gevär så har man en soldat. Så kanske det var för hundra år sedan men inte idag. Nu måste man ha moderna vapensystem och modern teknologi. Den blotta numerären räcker inte längre, och ej heller kan man skapa ett försvar värt namnet på en kort tidsperiod. Vi pratar om tiotals år ens om viljan och pengarna funnes, men det gör de ej. Varken pengar eller vilja.

Så vad är lärdomen av denna historiska återblick? Idag har vi ett obefintligt försvar, däremot läggs stora pengar på signalspaning och kodknäckning. Men som jag påtalat – det spelar mycket liten roll om man vet var och när ett angrepp ska ske om man inte har ett försvar att sätta emot. Detta är läget idag och tiotals år av nedrustning samt avskaffande av värnplikten har lett till att vi har byxorna nere och inte en chans om vi skulle bli angripna. ÖB uttalade att det svenska försvaret i bästa fall skulle hålla en vecka. För detta uttalande fick han mycket kritik men ingen kunde ifrågasätta dess riktighet.

Dessvärre finns det inte heller någon som helst politisk enighet att bygga upp ett försvar värt namnet. Det finns bara en stor förvirring och nedskärningarna fortsätter. Den som söker sig till soldatyrket kan räkna med samma lönenivå som en städare, samt tvingas till underbetald utlandstjänst i krigszoner. Eller kanske tvingas flytta runt i landet i takt med att man hittar på nya försvarspolitiska beslut för att anpassa sig till den temporära hotbilden eller olika nedskärningskrav. För några dagar sedan kunde vi läsa att Enström tyckte att ”bemanningen var för låg”, samtidigt som man kapar ner antalet bevakningsfartyg i Östersjön från sex till två.

En gång i tiden när jag gjorde lumpen var doktrinen att det skulle kosta mer än det smakade att försöka ockupera Sverige. Dessutom var vi inte med i NATO vilket innebar att vi var tvingade att ha ett bra försvar i brist på försvarsallians. Det sistnämnda gäller idag, d.v.s. om vi blir angripna finns ingen som helst garanti att någon skulle hjälpa oss. Men idag kan ingen påstå att det skulle vara speciellt kostsamt att ockupera Sverige. Alltså har vi byxorna nere och kan bara hoppas att t.ex. den ryska björnen inte gräver upp den historiska stridsyxan mot oss. Men risken ökar för varje dag med rysk upprustning och det finns helt klart strategiska fördelar för ryssarna. Allt emedan svenska politiker kapar ner allt mer på det redan anorektiska försvaret och skyller antingen på varandra eller på att militären inte utnyttjar sina korvören maximalt. Det sistnämnda är en klassiker.