Har vi gått om Lesotho?

ELIN ØRJASÆTER skriver en slutreplik när det gäller kostnaderna för invandringen (länk). Hennes slutpoäng är att media och politiker avsiktligen har döljt och döljer kostnader och problem med invandringen. Anledningen till detta är givetvis att det finns en rad negativa konsekvenser, och av någon anledning ska medborgarna luras att tro att det är både bra för Sverige att ta emot invandrare, samt vidare att det skulle vara någon form av medmänsklighet och humanitär flyktingpolitik man bedriver. Länder som inte tar emot ”flyktingar” är osolidariska lite lamt, men inte till den grad att man höjer stämman i EU eller ställer krav. Finland är ett bra exempel på detta. Är det däremot svenska medborgare eller ännu hellre kritiker mot den förda politiken som yttrar sig är de ”främlingsfientliga” som bäst (obs. nysvenska), eller rasister, nazister eller fascister.

Sedan frågar vi oss hur det står till med den humanitära aspekten? Vi är alltså ett litet land långt uppe i Norden och de som själva kommer hit blir alltså smugglade hit. Man har betalat människosmugglare för att komma till just Sverige, och lär sig av dessa att dra en rövarhistoria, och slänga sina identitetspapper, är man under 25 kan man hävda att man är barn. Inget kontrolleras, och i de fall någon logisk tjänsteman på Migrationsverket avslöjar rena lögner griper pressen in och lägger en omänsklighetsaspekt på just fallet. Pressen publicerar bilder om flyktingfamiljer som lyckligt återförenats i Sverige och alla sitter lyckliga i den stora myssoffan i vardagsrummet.

Slutsatsen är att politiker, myndigheter och media ljuger svenska folket rakt i ansiktet.
Men det är värre än så. Så långt som möjligt sopar man alla problem och kostnader relaterade till invandringen under mattan och berättar i stället hur många utlandsfödda som ”går till arbetet”, vilket Elin Ørjasæter helt riktigt påtalar.

Men detta är inget nytt demokratiskt problem. Som jag tidigare påtalat, propaganda är lika mycket vad man undanhåller som man berättar. I detta fall undanhåller man och ger en falsk bild för medborgarna, det är mycket allvarligt ur rent demokratisk aspekt.
Jag har tidigare påtalat Lilla Saltsjöbadsavtalet, som bara är en skröna givetvis och inte ägde rum 21 mars 1987. Men med facit i hand kan man enkelt sluta sig att så inte är fallet.
Låt mig ta ett skrämmande exempel vilket även belyser hur problematiken genomsyrar inte bara informationen från media, politiker, myndigheter men värst av allt rättsväsendet och de som drabbas.

Sista kända stycket i Lilla Saltsjöbadsavtalet lyder: ”Att under en tidsperiod av fem år systematiskt nedtona de negativa effekter som utpekande av speciell rastillhörighet vid brottslig verksamhet kan komma att ha för drabbade populationer.”

En drabbad population av invandringspolitiken är kvinnor. I BRÅ:s sannolikt sista rapport, som är utdaterad påvisade man en överrepresentation när det gällde sexualbrott och personer födda utomlands med 3.5 gånger. Det dök upp nya ord som gruppvåldtäkter I media vilket var nytt i alla fall för mig. Sverige hamnade två i världsstatistiken när det gäller våldtäkter per capita efter Lesotho, och SD plockade upp detta inför valet 2010.
Sedan har det varit tyst, ingen ny statistik från BRÅ, och märkligt nog har det blivit mycket få fällande domar när det gäller just våldtäkter. I de fall det varit fällande domar har det givetvis varit larvigt låga skadestånd och målsäganden har fått vända sig till Brottsoffermyndigheten, som i sin tur skrivit ner skadestånden (trots domstolsbeslut), till ett rent skämt. Detta har givetvis kommit landets advokater till kännedom, varför man i första läget avråder drabbade kvinnor att anmäla våldtäkter eller göra rättsak av dem. Det finns efter kanske något års tjafsande några tusen att hämta.

Våldtagna kvinnor är just en ”drabbad population”, på multikulturalismens heliga altare. Media skriver så lite man kan om detta fenomen, och ingen statistik finns. Skulle man hitta sådan är den säkert friserad, och det finns inga som helst kopplingar mellan ”utländsk härkomst” och dessa typer av brott.

Så svenska kvinnor är just ”drabbad population”, och man ställer sig frågan hur många kvinnor som drabbas av våldtäkter för att svenska politiker, media och myndigheter gör allt de kan för att dölja fakta för medborgarna, och inte inser risker som uppenbarligen finns. De är då inte naiva utan bara lurade av politikers, myndigheters och medias propaganda och vet inte riskerna.
Som sagt; propaganda är lika mycket det man inte berättar som det man berättar.

Slutligen; bara en fråga…har vi gått om Lesotho när det gäller våldtäkter? Kan vi utropa oss som världsledare i multikulturalism och berikning?