fredag 6 mars 2009

...och vad händer nu?

Bara lite fortsättning på samma tema, d.v.s. inkvotering av ”nytt blod” och hälften kvinnor.
För mycket länge sedan var det ju så att Riksdagen bestod av de fyra stånden, adel, präster, borgare och bönder. Man hade då olika proportioner d.v.s. antal stolar i Riksdagen beroende på dels hur många intressenter man representerade men även beroende på status och viktighet.

Med detta menar jag att vad en adelsman sade och tyckte var givetvis mycket smartare och viktigare än vad en bonde tycker, varande outbildad och dum. Detta emedan det fanns så många bönder att detta var anledning till att tilldela bönderna ett stort antal stolar. I samma konstellation fanns borgare och präster, och de förväntades givetvis bara tala i egen sak och var då representerade beroende på viktighet i samhället.

Sedan blev det någon form av tvåkammarsystem som jag inte kom ihåg hur den fungerade riktigt, men den konstellationen övergavs varvid man i princip bara fick den andra kammaren som idag är Sveriges Riksdag.

Men, det fundamentala var i alla fall att politikerna för länge sedan, innan partier bildades, pratade i ’egen sak’, och för sitt eget eller sin grupps intresse.

När sedan partier bildades hade man ett partiprogram som skulle föra politiken i en riktning, i enlighet, antingen med en ideologi, eller med den egna gruppens intressen. Dessa två saker gick givetvis hand-i-hand.

Man hade alltså ’högern’ bestående av adel och borgare, och socialdemokrati och vänsterpartiet för arbetarna, samt bondförbundet representerande bönderna.
För de som inte kände någon direkt tillhörighet men ändå, och givetvis, ville ha det bättre fanns det folkpartiet liberalerna.
Sedan dess har ett antal frågor kommit in i bilden som komplicerat saken, t.ex. miljöfrågor och annat.

Nu uppstår något intressant. I stället för att de folkvalda står för ett partiprogram och verkar för att föra politiken och styrande av landet i enlighet med vad man lovat före valen, förutsätter man alltså att de som är valda verkar huvudsakligen i egen sak, d.v.s. för det kön, den ålder man har, eller den etiska grupp man anser sig tillhöra.

Det är ett skrämmande och omvälvande perspektiv. Det innebär det ett parti står för och proklamerar för valmanskåren före ett val inte är av någon betydelse, utan det viktiga är att välja personer med samma värderingar, av samma kön, samma etniska ursprung o.s.v. för att just de frågor den enskilde väljaren ska drivas och förhoppningsvis genomföras.
Vi pratar alltså om kvotering baserad på befolkningens sammansättning. Ok, 50% ca är kvinnor, alltså måste ’varannan damernas’ gälla. Men invandrare då? Är nästa steg var fjärde invandrare? Och ålderperspektivet? Varför inte kvotera Riksdagen så att denna återspeglar ålderfördelningen i landet?

Och sedan är det bara att fortsätta; homosexuella, muslimer, alkoholister, rökare, bilister, anti EU, eller vilka intressegrupper finns det?

Vi har ju redan sett, (fi) blossa upp, miljöpartiet, Ian och Bert (vad de nu hette som parti), samt några andra mindre som hoppats på att tillförskansa sig något eller några mandat. Men nu är det alltså så att man inom (m), vill skapa ett parti som är representativt för svenska folket, för att på detta sätt påvisa att man har allt och kan representera alla.

Man förutsätter alltså att politiker inte längre agerar enligt vad de tror är bäst för landet och dess medborgare, utan bara talar och verkar i egen sak. Och vad värre är, det de lovar före ett val är inte värt ett skit, och det spelar ingen roll vilket parti du röstar på.

Ursäkta, jag hade en förhoppning och tro på politiker agerande i enlighet med en tro och politisk övertygelse för allas och landets bästa, samt tog ansvar för det de lovar i valrörelsen. Men man är väl naiv…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar