Jag är med i SD

För kanske 25 år sedan kom jag till insikten att invandringspolitik och fördomar mot olika människor och folkgrupper är två helt olika saker. När jag växte upp kom det personer från Finland till Sverige för att jobba. De kallades av mina föräldrar för ”finnkolingar”, med koppling till Albert Engströms karaktär Kolingen. Men med åren insåg jag att dessa personer som kom hit i form av arbetskraftsinvandring var duktiga, och gjorde rätt för sig. Vid samma tid kom det utlänningar (det hette så då), från Sydeuropa hit för att arbeta. De var duktiga, jobbade och integrerades i svenska samhället och ställde inga krav. Men det där med att vara svensk sitter långt inne, i mitt fall är det inte rasknutet, utan snarare kulturknutet. Det betyder inte att man kommer till detta land och tror att man ska accepteras om man ställer krav på saker som är främmande för det som är svenskt.

Jag har två minnen som sticker ut. Det första var från min skoltid, då jag hade en klasskamrat som var mörkhårig, hade bruna ögon och definitivt inte så vad man kan kalla för arisk ut. Vi gjorde något bus med en äldre herre, och han blev förbannad och skrek att han blivit angripen av en ”utlänning”. Vi skrattade gott åt detta eftersom han var en svensk och klasskompis. Snacket gick att; han trodde kompisen var utlänning. Att han var mer medelhavslikt utseende föll oss aldrig in.

Det andra minnet är en herre som jag skulle vikariera för på sommaren, jobbet var att köra en budbil i Stockholm under tiden han hade semester. Vi satt i bilen och jag ondgjorde mig över invandringen och de ganska nybyggda miljonprojektsområdena, samt snacket om multikulti som då var nytt. Han påtalade för mig att han var utlänning, eftersom hans föräldrar kommit för kanske 10 år tidigare som arbetskraftsinvandring till Sverige. Min spontana reaktion var solklar, och den står jag för idag: ”Sluta nu, du är ju svensk.”. Han upplevde alltså inte sig själv som svensk, eftersom hans föräldrar kommit från Spanien, eller kanske var det för att han inte såg svensk ut? Jag vet inte men för mig var han svensk.

Nu, och många år senare har jag bott som utlänning i Tyskland. Jag har lärt mig hur det fungerar när man kommer till en kultur, traditioner och annat som är äldre än Sverige som land. Man må vara svensk om man vill det men man må på intet sätt ställa krav eller annat som inte är del av hur man alltid levt och gjort. En del saker kanske man gillar och andra är dumma, men man kommer till ett annat land, och det som gäller där. Vill man vara svensk i deras kultur är det inget problem så länge som det inte interfererar med den kultur de har och har haft i minst tusen år. Tyvärr flyttade jag tillbaka till Sverige, och ett land i upplösning. En kultur och tradition som partiledarna inte förnekar, men anser inte vara vatten värd.

Men helt plötsligt ska jag acceptera allt som kommer och vara positivt, pursvensk som jag är. Alla negativa saker förljugs eller mörkas. Våldtäkter, organiserad brottslighet, och jag vet inte vad är tydligen några små integrationseffekter, som man får ta eftersom berikningen och det multikulturella samhället är mycket mer ”spännande” som Reinfeldt uttryckte saken i riksdagen.

Jag har plötsligt blivit rasist, eftersom jag vill att man respekterar det land man kommer till, vare sig man är turist eller avser bosätta sig i, anpassar man sig till eller respekterar. De som bor i landet har lagar, regler och en kultur. Det respekterar man, annars har man inget på platsen eller i det landet att göra.

Så för några veckor sedan gick jag med i SD. Egentligen tycker jag inte om att vara med i ett parti. Jag är mer en fritänkare som vill köra mitt eget ”race”. Men samtidigt är det ju faktiskt så att mina åsikter stämmer klockrent med SD.

Är jag då rasist? Nix, det hoppas jag verkligen att jag inte är.

Respekterar jag andra och deras åsikter? Javisst! Men refererar de till koranen är det inga åsikter längre, utan en tro, som inte har något att hämta i ett modernt västerländskt samhälle. Jag respekterar dock dessa personer som varandes vad de är; sinnesslöa och mindre tillräkneliga.

Vi ser nu krav från muslimer, på deras rätt att bära slöjor, deras rätt till halalslaktad mat, moskéer, respekt för muslimska högtider och annat.

Problemställningen är rent fundamental, emellan religion och lag. I Sverige gäller svenska lagen, och det är bra så. Den är baserad på svensk moral och etik, givetvis med en hel del andra inslag vi kan lämna därhän f.n., men det är svensk lag som står över allt och gäller i Sverige. Motsatsen är en skrift som är 1400 år gammal och heter koranen, som anser att jag borde dödas, mina söner, och vill utradera min kultur, mina etiska värderingar och allt jag anser vara rätt och riktigt. Mitt land heter Sverige. Jag gjorde militärtjänst, jag betalar skatt här, det är mitt land. Än så länge.