Sådär 50% av BNP

Jaha, man har kapat ner försvaret till ett skämt. Man har taskig pension, och äldrevården samt sjukvården i detta land är usel. Skolorna håller dålig kvalitet.

Säg något som sköts av staten, kommunerna eller landstingen som håller riktigt hög klass internationellt…nähä..

Samtidigt har vi världens högsta, eller näst högsta skattetryck.

Så vart tar alla pengar vägen? Ok, det är ett grymt generaliserande av all myndigheter, kommuner och statliga funktioner, men om man tänker liksom i det stora perspektivet är det något som är helt fel. Jag vet inte riktigt vad, men byråkrati lär vara en ganska stor bov i penningpåsen. Myndigheter, kommuner och landsting har inga som helst marknadskrafter som styr deras verksamheter, och som en konsekvens av detta är de givetvis ineffektiva. Det handlar om möten, utbildningar, ledigheter, byråkrati, och andra helt improduktiva saker.

Jag arbetade i många år för ett mycket stort företag, och kunde konstatera att jag egentligen inte behövde arbeta. Om jag ville kunde jag paddla runt på möten, bara för att ha deltagit, skriva protokoll, fylla i interna undersökningar, kalla till nya möten, skicka mail, korridorsnacka och annat utan att egentligen göra något produktivt. Möten är just en svensk sak som jag tycker ruskigt illa om. Man har möten för mötenas skull och snackar en massa smörja. Ibland blir det ”klubben för inbördes beundran” (KFIB), och man berättar vad man gjort och planerar att göra, helst med idiotiska XL-ark som kan blåsas upp på kortsidan i mötesrummet, så att alla kan se hur de olika projekten fortskrider. Det är svenskt. Eller rent jäkla idiotiskt om du vill. 

Det handlar om kreativitet, produktion, och att göra något som drar in pengar. Inte om att uppnå koncensus (svensk nirvana), och att flumma runt. Det handlar ej heller om att flytta runt stora summor av pengar utan vinst. Det handlar om att inse vad det är som fixar maten på borden, inget annat, och då pratar vi om ren vinst i den verksamhet man bedriver.

Jag har som namnet på denna blogg antyder bott och arbetat i Tyskland en massa år. Jag tror att vi hade kanske två möten per år i snitt. De sammankallades för att berätta hur företaget gått under året och om det var några större förändringar. Annars fanns ingen anledning att ha möten. Man fattade beslut själv, man gick in till chefen och dryftade frågor, och sedan arbetade man och producerade man. Enkelt, och bra – och det fungerade.

Så om vi kombinerar svenskt flum, med koncensus, d.v.s. en massa möten och annat larv, med att man inte har någon som helst konkurrens, har vi ju en rätt bra bild av en myndighet. Sannolikt har man även kombinerat detta med att ha helt onödiga datorsystem, och IT-avdelningar som egentligen inte gör någon nytta. En enkel fråga; hur många anställda inom t.ex. Landstinget går det på varje vårdplats? Ungefär hälften av alla varor och tjänster som produceras i detta land är inom offentlig sektor alltså 50% av BNP. Ingen som reagerar? Jag säger inte att offentlig sektor inte behövs, men vad jag säger är att verksamheten inom myndigheter, statliga verk, landstinget, och inom kommunerna har, och är en skyddad verkstad, utan några som helst prestationskrav, och där sparande på budgeten bara betyder att man får ytterligare kapad budget nästa år. Alltså gäller det att sätta sprätt på alla pengar för att få en större budget nästa år.

Nu har man ju börjat plocka ut saker till företag på entreprenad, som t.ex. Carema. Det är allstå ingen som helst konst för ett hyfsat välskött företag att konkurera ut illa skötta funktioner, men givetvis ser man till att plocka ner kvaliteten på sina produkter till ett minimum, och att tjäna så mycket pengar man kan. Man har alltså skapat små monopolsituationer för de företag man plockar in och konsekvenserna vet vi alla.

Jag har i skrivandes stund inget bra alternativ. Problemet är att det finns ett antal gamla och inarbetade systemfel. De låter sig inte utraderas enkelt, och jag ber att få återkomma när jag funderat på saken.

Men nu snackar man alltså om att höja pensionsåldern som man kan läsa om i denna artikel i SvD. Det är ren desperation, otacksamhet för de som jobbat hela livet, och betalat skatt. Rent fräckt faktiskt, och respektlöst.