Ok, en gammal klassiker, efter det att man röstat igenom att muslimska kvinnor inte må vara på allmän plats med burka eller niqab. Då är det klart att två moderata riksdagsledamöter skriver att moderaterna minsann inte är för ett sådant förbud i Sverige, i denna artikel.
Men nu är det så att landet heter Sverige. Vårt samhälle är inte baserat på islam och de regler som gäller denna religion. För det första gäller det kvinnosynen. I detta land har man länge propagerat för jämställdhet, ofta in absurdum, med larviga kvoteringar, till en nivå som visat sig vara direkt olagliga. Här har vi alltså en koppling som motsäger artikelförfattarna omedelbart.
Det är ju tydligen så att det är de muslimska männen som kräver att kvinnorna ska vandra runt som sopsäckar med titthål, och det ska tydligen accepteras eftersom det är religion. Men såvitt jag förstår, står det ingenstans i koranen att kvinnor ska klä sig på detta vis, alltså är männens krav helt ogrundade, och bara en form av kvinnoförtryck. Landet heter fortfarande Sverige, och det handlar precis i motsats till var de moderata politikerna inte alls om ”fritt klädval”, och den frihet som man snackar om i artikeln, utan precis tvärtom, om rent förtryck av kvinnor. Kanske något för feministerna Ohly och Schyman att nappa på…
Sedan har vi ett land som heter Sverige. I detta land har alla och i alla tider visat sina ansikten. Den som inte gjort så har antingen varit bödel, rånare eller avsiktligen velat dölja sin identitet i t.ex. kravaller. Alltså, tillhör det inte vår kultur att dölja sitt ansikte. De personer med de skummaste avsikter har man till och med i barntidningar kunnat se med masker som Björnligan och Spökplumpen (underbar likhet med niqab och burka…). Man döljer inte sitt ansikte i Sverige, så är det.
Sedan har vi ett antal saker som gör att det är mycket försvårande att vara maskerad. Hur ska en sopsäck med titthål kunna fungera i Sverige? Personen kan ju aldrig styrka sin identitet, varken på banker, posten, vid kortköp, eller vid poliskontroller. Det sistnämnda är även en koppling till bilkörning. Ska man tillåta klädsel som avsiktligt skymmer förarens sikt? Om så är fallet, vem tar på sig ansvaret om en burkadam kör ihjäl ett barn p.g.a. sin klädsel? Nähä, kvinnor kanske ska förbjudas att köra bil av sina muslimska män, eller? Vilken jämställdhet…
Och hur ska det fungera i skolorna? Vem vet om det är A eller B (hennes syster), som utför ett skriftligt prov?
Saken är för mig ganska solklar; Kommer man till detta land anpassar man sig till vår kultur och levnadsregler. Det betyder inte att man behöver konvertera eller avsäga sig sin religion, men om de mest fundamentala bitarna, i vilket ingår att visa sitt ansikte på allmän plats inte passar, då må man flytta till ett land som är fundamentalt annorlunda uppbyggt är Sverige. Jag har inget emot slöja eller heltäckande klädsel, men kringvandrande spökplumpar eller sopsäckar med titthål kan jag vara utan.
Eller kanske svenska damer i Saudi eller Somalia ska börja ställa krav på att de har rätt att gå i bikini, ha urringning, kort-kort, och kan sitta och dricka nubbe och käka surströmming efter behag? Man tar seden dit man kommer, och accepterar den kultur och regler som gäller, annars har man inte där att göra. Burka och niqab är över gränsen för vad som är en del av svensk kultur och tradition, och bör inte tillåtas på allmän plats i detta land som fortfarande heter Sverige.
Man kan även och som vanligt, notera att kommentarer inte tillåts i SvD. Symptomatiskt i frågor gällande invandringspolitiken eller muslimer, de hotar ju döda alla otrogna hundar som inte uttrycker åsikter, eller ritar bilder som inte passar dem. Det är svensk tryckfrihet och demokrati numera.
fredag 30 april 2010
tisdag 13 april 2010
Om rättvisa
Eftersom jag misstänker att Kent avser “rättvisa” rent politiskt, funderade jag over temat. Rättvisa rent juridiskt är ju en annan sak, och i den begreppsvärlden gäller ju; ”konsten är inte att ha rätt – konsten är att få rätt.” Det är juridisk rättvisa.
Men rent politiskt är rättvisa tre olika saker som interagerar och är styrda till största delen av politikerna.
Det första är fördelning mellan löner, prestation, utbildningsnivå, ersättningar och andra saker som finns i samhället. Den största delen inom denna kategori faller utanför politikernas kontroll, om det inte rör sig om den offentliga sektorn. Rättvisa är alltså i detta fall lön i relation till utbildning, erfarenhet och andra faktorer. I denna kategori har kan man alltså fråga sig hur ’rättvist’ det är att en direktör tjänar X gånger mer än en arbetare, har fallskärmsavtal, och plockar in miljonbonusar årligen.
Den andra fördelningen är skatteuttaget. Man kan helt enkelt fråga sig om det är rättvist. Detta gäller givetvis ren källskatt, men även alla andra pålagor som ska betalas och hamnar i offentliga sektorn. Politikerna firar jättelika triumfer i denna punkt med att både försöka styra medborgarna, samt tala om för dem vad som är rätt eller fel. Straffskatter på allt man inte tycker medborgarna ska göra, eller subventioner, skattelättnader när det är något man gillar.
Till den förstnämnda kategorin har vi typiskt alkohol, tobak och bilism – inte bra skatterna är skyhöga. Till den sistnämnda har vi sportaktiviteter, eller matsubventioner på t.ex. mjölk. Denna punkt har politikerna laborerat med länge och vad beträffar källskatten har man alltså inför en progressiv skatteskala, vilken resulterat i en lönespiral för de bäst betalda som trissar upp deras bruttolöner till astronomiska summor.
Sist har vi ju givetvis fördelningen av inbetalda skatter. Att snacka om någon form av rättvisa under denna punkt är helt vansinnigt. Någon form av ”rättvisa” skulle det vara om man strävade efter att betala tillbaka pengar till dem eller de grupper som betalar mest i skatt, men så är det givetvis inte. Med åren har man tagit bort all sådan logik och nu är det politikernas sak, att efter vad de anser vara rättvist, fördela den mängd skattepengar som man fått in.
Den moderate bloggaren Kent i Örebro, lirar någonstans på ytan och fiskar efter ordet rättvisa som ett honnörsord på denna länk: http://kentpersson.wordpress.com/2010/04/12/med-rattvisan-som-ledstjarnan/#comments, och snackar om ”ledstjärna”, underförstått att just hans parti strävar efter rättvisa.
Jag har en gammal kompis, kanadensare, och han uttryckte saken väldigt enkelt och sant: ” Who the hell said that life should be fair?”. Livet är inte rättvist. Har inte varit det och kommer inte bli det. Så enkelt är det, du är en naiv idiot om du tror något annat. I synnerhet om du tror att politiker och politiska beslut ger rättvisa.
Men rent politiskt är rättvisa tre olika saker som interagerar och är styrda till största delen av politikerna.
Det första är fördelning mellan löner, prestation, utbildningsnivå, ersättningar och andra saker som finns i samhället. Den största delen inom denna kategori faller utanför politikernas kontroll, om det inte rör sig om den offentliga sektorn. Rättvisa är alltså i detta fall lön i relation till utbildning, erfarenhet och andra faktorer. I denna kategori har kan man alltså fråga sig hur ’rättvist’ det är att en direktör tjänar X gånger mer än en arbetare, har fallskärmsavtal, och plockar in miljonbonusar årligen.
Den andra fördelningen är skatteuttaget. Man kan helt enkelt fråga sig om det är rättvist. Detta gäller givetvis ren källskatt, men även alla andra pålagor som ska betalas och hamnar i offentliga sektorn. Politikerna firar jättelika triumfer i denna punkt med att både försöka styra medborgarna, samt tala om för dem vad som är rätt eller fel. Straffskatter på allt man inte tycker medborgarna ska göra, eller subventioner, skattelättnader när det är något man gillar.
Till den förstnämnda kategorin har vi typiskt alkohol, tobak och bilism – inte bra skatterna är skyhöga. Till den sistnämnda har vi sportaktiviteter, eller matsubventioner på t.ex. mjölk. Denna punkt har politikerna laborerat med länge och vad beträffar källskatten har man alltså inför en progressiv skatteskala, vilken resulterat i en lönespiral för de bäst betalda som trissar upp deras bruttolöner till astronomiska summor.
Sist har vi ju givetvis fördelningen av inbetalda skatter. Att snacka om någon form av rättvisa under denna punkt är helt vansinnigt. Någon form av ”rättvisa” skulle det vara om man strävade efter att betala tillbaka pengar till dem eller de grupper som betalar mest i skatt, men så är det givetvis inte. Med åren har man tagit bort all sådan logik och nu är det politikernas sak, att efter vad de anser vara rättvist, fördela den mängd skattepengar som man fått in.
Den moderate bloggaren Kent i Örebro, lirar någonstans på ytan och fiskar efter ordet rättvisa som ett honnörsord på denna länk: http://kentpersson.wordpress.com/2010/04/12/med-rattvisan-som-ledstjarnan/#comments, och snackar om ”ledstjärna”, underförstått att just hans parti strävar efter rättvisa.
Jag har en gammal kompis, kanadensare, och han uttryckte saken väldigt enkelt och sant: ” Who the hell said that life should be fair?”. Livet är inte rättvist. Har inte varit det och kommer inte bli det. Så enkelt är det, du är en naiv idiot om du tror något annat. I synnerhet om du tror att politiker och politiska beslut ger rättvisa.
torsdag 1 april 2010
Inget nytt under solen
Här har vi två typexempel (och) på hur (v) och (mp) resonerar. Det är baserat på det enkla faktum att i deras begreppsvärld är människan till för samhället. Samhället är inte till för människan. Vi pratar om ren kommunism där de allvetande politikerna ska styra allt som människor får, och bör med piskor, morötter eller lagar.
Om man applicerar detta tänkande på de uttalanden som görs i denna artikel förstår man varför de uttalar sig som de gör. De bestämmer att det ska piskas med pålagor såsom trängselskatt, lapplisor, idiotiska parkeringsregler, dubbdäcksförbud, bilskatt, bensinskatter o.s.v. mot bilisterna eftersom det i deras begreppsvärld är bilåkande ont och ej miljövänligt. Det sistnämnda kan diskuteras ytterligare, men (mp) och (v) har en liten röd flagga mellan ögonen när det gäller alla typer av bil/lastbilstransporter. Nu har man alltså underlåtit att bygga ut behovet av vägar/leder runt Stockholm, och det blir givetvis desto dyrare när saken absolut måste åtgärdas. Så svaret miljöpartiet har, är att man ska dra på trängselskatter ytterligare, samt föra över alla pengar till kollektivtrafiken? Näe, inget nytt under solen eller i dessa rabiata mijötalibaners sinne.
Men sedan har vi frågan om varför inte politiker lever som de lär. Det verkar som vissa tror att de är någon form av samhällselit som inte behöver beakta varken sin egen ideologi eller enkla regler. Det känns igen från i princip alla kommunistiska länder. Partieliten står över vanliga medborgare.
Ett typexempel är just Yvonne Ruwida, som alltså tydligen gillar att åka taxi, vilket knappast kan anses vara miljövänligt, och ej heller redovisa sina kostnader å tjänstens vägnar. Detta samtidigt som hon tydligen var inblandad i budgetfrågor berörande hela Sverige. Det står en del om detta i denna AB-artikel. Det var ju ett tag sedan, men det är en rätt viktig principsak.
Om man applicerar detta tänkande på de uttalanden som görs i denna artikel förstår man varför de uttalar sig som de gör. De bestämmer att det ska piskas med pålagor såsom trängselskatt, lapplisor, idiotiska parkeringsregler, dubbdäcksförbud, bilskatt, bensinskatter o.s.v. mot bilisterna eftersom det i deras begreppsvärld är bilåkande ont och ej miljövänligt. Det sistnämnda kan diskuteras ytterligare, men (mp) och (v) har en liten röd flagga mellan ögonen när det gäller alla typer av bil/lastbilstransporter. Nu har man alltså underlåtit att bygga ut behovet av vägar/leder runt Stockholm, och det blir givetvis desto dyrare när saken absolut måste åtgärdas. Så svaret miljöpartiet har, är att man ska dra på trängselskatter ytterligare, samt föra över alla pengar till kollektivtrafiken? Näe, inget nytt under solen eller i dessa rabiata mijötalibaners sinne.
Men sedan har vi frågan om varför inte politiker lever som de lär. Det verkar som vissa tror att de är någon form av samhällselit som inte behöver beakta varken sin egen ideologi eller enkla regler. Det känns igen från i princip alla kommunistiska länder. Partieliten står över vanliga medborgare.
Ett typexempel är just Yvonne Ruwida, som alltså tydligen gillar att åka taxi, vilket knappast kan anses vara miljövänligt, och ej heller redovisa sina kostnader å tjänstens vägnar. Detta samtidigt som hon tydligen var inblandad i budgetfrågor berörande hela Sverige. Det står en del om detta i denna AB-artikel. Det var ju ett tag sedan, men det är en rätt viktig principsak.
måndag 29 mars 2010
Grunden för en samhällsekonomi
Bloggurun Kent i Örebro, har efterlyst lite åsikter om skatter som veckans tema. Det är ett klurigt ämne kopplat till alla andra ämnen som har med ett samhälle att göra och om man tolkar det enkelt och banalt kommer man till slutsatsen lägre skatter –sämre välfärd.
Men riktigt så enkelt är det inte. Sverige har världens högsta skattetryck. Detta har upparbetats sedan en lång tid tillbaka genom att på ett rent socialistiskt sätt, övertyga medborgarna att de arbetar för samhället inte för sig själva. Alltså har det blivit allt mer legalt under åren att höja skattetrycket och leta andra skatteinkomster för staten/kommunerna, under det att den offentliga/offantliga sektorn vuxit sig allt större. Sist jag så siffror på detta var hälften av BNP producerat inom offentlig sektor.
Men om man nu enkelt frågar sig vad det är som gör ett land bättre än andra, mer konkurrenskraftigt på den internationella marknaden så är det inte skatter och offentlig sektor. Det är helt enkelt förmågan att upptäcka nya produkter, teknologier och sedan kunna producera dessa till ett pris som gör dem attraktiva internationellt. Asien och en del gamla öststater har den billiga arbetskraften. Kina köper företag på löpande band för att kombinera detta med sin billiga arbetskraft och få varumärken och högre teknologi. Indien ligger i framkant på IT-utveckling, och de har billig arbetskraft. Patentskydd och upphovsrätter kommer inte bli vatten värda.
Så vad det gäller skatter…vill man snabbt köra ett land i botten, ska man ha en gigantisk offentlig sektor, ett mycket högt skattetryck och inte tillåta folk att bli rika eller att lyckas. Enda sättet att bli rik ska vara på de statligt kontrollerade lotterierna, lotto eller hästar. Sedan kan vi sitta här solidariska med alla, minareter, multikulti och 90% anställda inom offentlig sektor. Man kommer då inte fatta vad som gått snett. Skylla på andra politiker är ju alltid gångbart, och utlova guld och gröna skogar framgent.
Kent hade visst någon affisch där det stod ”Föregångslandet Sverige”. Kanske tror man att Kina eller Indien ska följa den fina väg Sverige slagit in på, d.v.s. några miljarder invånare…hur naiv kan man bli? Föregångsland? Snarare varnade exempel på socialism/kommunism under moderaternas flagga.
Men riktigt så enkelt är det inte. Sverige har världens högsta skattetryck. Detta har upparbetats sedan en lång tid tillbaka genom att på ett rent socialistiskt sätt, övertyga medborgarna att de arbetar för samhället inte för sig själva. Alltså har det blivit allt mer legalt under åren att höja skattetrycket och leta andra skatteinkomster för staten/kommunerna, under det att den offentliga/offantliga sektorn vuxit sig allt större. Sist jag så siffror på detta var hälften av BNP producerat inom offentlig sektor.
Men om man nu enkelt frågar sig vad det är som gör ett land bättre än andra, mer konkurrenskraftigt på den internationella marknaden så är det inte skatter och offentlig sektor. Det är helt enkelt förmågan att upptäcka nya produkter, teknologier och sedan kunna producera dessa till ett pris som gör dem attraktiva internationellt. Asien och en del gamla öststater har den billiga arbetskraften. Kina köper företag på löpande band för att kombinera detta med sin billiga arbetskraft och få varumärken och högre teknologi. Indien ligger i framkant på IT-utveckling, och de har billig arbetskraft. Patentskydd och upphovsrätter kommer inte bli vatten värda.
Så vad det gäller skatter…vill man snabbt köra ett land i botten, ska man ha en gigantisk offentlig sektor, ett mycket högt skattetryck och inte tillåta folk att bli rika eller att lyckas. Enda sättet att bli rik ska vara på de statligt kontrollerade lotterierna, lotto eller hästar. Sedan kan vi sitta här solidariska med alla, minareter, multikulti och 90% anställda inom offentlig sektor. Man kommer då inte fatta vad som gått snett. Skylla på andra politiker är ju alltid gångbart, och utlova guld och gröna skogar framgent.
Kent hade visst någon affisch där det stod ”Föregångslandet Sverige”. Kanske tror man att Kina eller Indien ska följa den fina väg Sverige slagit in på, d.v.s. några miljarder invånare…hur naiv kan man bli? Föregångsland? Snarare varnade exempel på socialism/kommunism under moderaternas flagga.
torsdag 25 mars 2010
Skitbra!!!!
Det finns inget så räääligt som matt hålla på med tramsig bokföring och kontering av vartenda jämra öre för att glädja Bolagsverket.
En massa jäkla påhittade kontonummer och siffror helt i onödan, och en förbaskat massa tid tar det – som man kan spendera bättre på att driva ett företags verksamhet. I synnerhet gäller detta små företag som håller på att starta upp sin verksamhet. Dessutom kostar det skjortan att ha en auktoriserad revisionsfirma som bara ska kolla lite och sedan skicka vidare till Bolagsverket. Navelskådning med ”Klubben för inbördes beundran”, (KFIB) är vad det handlar om.
Hela historien är lika onödig som att lära sig svensk grammatik när man pratar svenska. Är det någon som tror att man pratar bättre svenska för att man har pejling på pluskvamperfekt? Genererar ett företag mer vinst för att man matar något bokföringsprogram med massa kontonummer och siffror? Någon kanske menar att man får bättre pejling på företagets ekonomi, men det är faen inte så svårt med lite logik att veta hur företagets ekonomi är. Ett vanligt kontoutdrag duger bra.
Äntligen ett riktigt bra förslag från Olofsson! Hoppas man hinner sjösätta det (godkännande av propositionen), innan valet. Annars finns ju risk att det rödgröna gänget skrotar det. Det tror väl att alla fuskar, lurar staten på skatt och ligger och latar sig på en strand, som fetmagade, cigarrökande kapitalister.
En massa jäkla påhittade kontonummer och siffror helt i onödan, och en förbaskat massa tid tar det – som man kan spendera bättre på att driva ett företags verksamhet. I synnerhet gäller detta små företag som håller på att starta upp sin verksamhet. Dessutom kostar det skjortan att ha en auktoriserad revisionsfirma som bara ska kolla lite och sedan skicka vidare till Bolagsverket. Navelskådning med ”Klubben för inbördes beundran”, (KFIB) är vad det handlar om.
Hela historien är lika onödig som att lära sig svensk grammatik när man pratar svenska. Är det någon som tror att man pratar bättre svenska för att man har pejling på pluskvamperfekt? Genererar ett företag mer vinst för att man matar något bokföringsprogram med massa kontonummer och siffror? Någon kanske menar att man får bättre pejling på företagets ekonomi, men det är faen inte så svårt med lite logik att veta hur företagets ekonomi är. Ett vanligt kontoutdrag duger bra.
Äntligen ett riktigt bra förslag från Olofsson! Hoppas man hinner sjösätta det (godkännande av propositionen), innan valet. Annars finns ju risk att det rödgröna gänget skrotar det. Det tror väl att alla fuskar, lurar staten på skatt och ligger och latar sig på en strand, som fetmagade, cigarrökande kapitalister.
måndag 22 mars 2010
Navelskådarna med skygglappar
Moderaten Kent i Örebro har denna vecka temat “Hur kan sjukvården bli bättre i Sverige?” på denna länk.
Eftersom jag nu bott i Tyskland ca 10 år och en massa år i Sverige, verkar det som någon form av navelskådning. Grejen är ju den att en stor majoritet av de som bor i det här landet inte har någon större erfarenhet av utländsk sjukvård, och därför bara referens till hur det fungerar i Sverige idag.
Men eftersom jag och min familj bott i Tyskland är det totalt uppenbart hur illa den svenska sjukvården fungerar.
Jag tänkte köra några exempel med varannan svensk sjukvård och varannan tysk. Vi börjar med Sverige:
1. Min svärmor var sådär 65år, och någon läkare hittade att det var något problem med hjärtat. Sannolikt ett problem hon levt med sedan födseln, men man fann i alla fall anledning att operera henne. Sagt och gjort, man opererade. Nu var det bara så att eftersom det fanns ett antal resistenta bakterier under operationen fick hon minst tre av dessa i kroppen. Efter operationen fick hon gå på antibiotika, och sedan åka hem. Och hon behövde få intravenöst antibiotikadropp var tredje dag eller så. Den lokala vårdcentralen fick av någon anledning inte sätta intravenöst dropp, så hon fick åka taxi (på Landstingets bekostnad) 2-3 gånger i veckan till och från närmsta sjukhus några mil bort.
Men det dröjde nästan ett helt år innan hon dog av de infektioner man lyckats få in under operationen.
2. En son ramlade i trappen i Tyskland och tog emot sig med armen. Sedan fick han ont i armen och vi trodde det kunde vara en spricka. Så vi åkte till närmast sjukhus med röntgen, ca 5 minuter bort bilvägen, och det tog ganska precis 20minuter innan vi stod med läkaren och röntgenplåtarna som kunde meddela att det inte var någon spricka. Inte ett snack om patientavgift eller dylikt givetvis, och detta hände på Julaftons kväll vi 9-tiden.
3. En som kom hem från Thailand till Sverige. Han hade brutit armen och hade stora röntgenplåtar i handen. Efter ett tag var det dags att röntga igen för att se om allt låg rätt. Så vi gick upp till det lokala sjukhuset för att kolla. Till saken hör att de just hade fått en ny röntgenutrustning de var stolta över. Så vi stod där ca. 10m från den nya apparaten, men det gick givetvis inte att röntga eftersom han tillhörde ett annat Landsting, och besöket var ju inte akut. Betala kontant gick ej, ej heller att fakturera det andra Landstinget, och det var helt enkelt omöjligt att få armen röntgad.
Så sonen fick åka till det Landsting han tillhörde, några tiotals mil för att ta några sketna röntgenplåtar. Tro inte att någon bekostade resan, och han fick givetvis vänta några timmar och betala patientavgift, för att de skulle ta några plåtar.
4. En svensk kompis hade trassel med ett öga. Det hade hänt i Italien, och han kom förbi oss i Tyskland på vägen mot Sverige. Så vi åkte till en lokal optiker, som sade att det var en sjukhussak. Så vi åkte till närmaste sjukhus med specialist och ögonkompetens. Där fick vi faktiskt vänta ett tag, problemet var, att det var måndag och alla ögonskador samlats till måndagen. Men efter väntetiden tittade en läkare på ögat, varefter denne kallade till sig en liten herre, professor-doktor Hansen, som kunde konstatera att hornhinnan släppt. Han lät enkelt meddela; ”Gör patienten redo, jag opererar om 30minuter”. Sagt och gjort, med någon avancerad teknik man inte kände till i Sverige.
5. Jag var med på någon idiotisk skol/fotbollsövning här i Sverige, och hälsenan brast. Det gjorde ont som faen, och efter några dagar gick jag upp på den lokala akutmottagningen på vårdcentralen. Man hade inte tid för mig just då, så man bad mig återkomma kl. 14 samma dag. Jag infann mig på sjukhuset/vårdcentralen i tid kl. 14 och fick vänta drygt 1.5h utan vård eller någon form av information om anledningen till förseningen eller om hur länge jag skulle få vänta. De hade ju bestämt tiden när det skulle passa dem, inte jag. Jag åkte hem, och skickade en faktura på 1.5h väntetid för utebliven arbetsinkomst till vårdcentralen. Givetvis betalade de inte denna, men meddelade att jag kunde få patientavgiften återbetald, 140kr. Givetvis har ingen hört av sig sedan dess, och min hälsena är av sedan minst ett halvår så jag haltar.
Problemet är även att det närmsta sjukhuset, är samma sjukhus som lyckades få in ett antal mikroorganismer i min svärmor, så jag vet inte om jag törs bli opererad på detta sjukhus. Kanske är det bättre att halta lite, än att utsätta sig för risken att få antibiotikaresistenta mikroorganismer i kroppen.
Så på Kents fråga hur sjukvården kan bli bättre, finns det säkert några tusen svar. För inte kan den bli sämre. Navelskådning av folk som inte är vana vi något bättre än den kastrofalt usla sjukvården i Sverige.
Jag drar mig dock till minnes att någon svensk utredare uttryckte att egentligen var den tyska sjukvården inte så bra eftersom patienterna ofta blev ”övervårdade”. De få gånger jag varit patient, föredrar jag någ att bli övervårdad än råka ut för svensk sjukvård, och påståendet låter som ett rent beställningsarbete med just navelskådning.
Eftersom jag nu bott i Tyskland ca 10 år och en massa år i Sverige, verkar det som någon form av navelskådning. Grejen är ju den att en stor majoritet av de som bor i det här landet inte har någon större erfarenhet av utländsk sjukvård, och därför bara referens till hur det fungerar i Sverige idag.
Men eftersom jag och min familj bott i Tyskland är det totalt uppenbart hur illa den svenska sjukvården fungerar.
Jag tänkte köra några exempel med varannan svensk sjukvård och varannan tysk. Vi börjar med Sverige:
1. Min svärmor var sådär 65år, och någon läkare hittade att det var något problem med hjärtat. Sannolikt ett problem hon levt med sedan födseln, men man fann i alla fall anledning att operera henne. Sagt och gjort, man opererade. Nu var det bara så att eftersom det fanns ett antal resistenta bakterier under operationen fick hon minst tre av dessa i kroppen. Efter operationen fick hon gå på antibiotika, och sedan åka hem. Och hon behövde få intravenöst antibiotikadropp var tredje dag eller så. Den lokala vårdcentralen fick av någon anledning inte sätta intravenöst dropp, så hon fick åka taxi (på Landstingets bekostnad) 2-3 gånger i veckan till och från närmsta sjukhus några mil bort.
Men det dröjde nästan ett helt år innan hon dog av de infektioner man lyckats få in under operationen.
2. En son ramlade i trappen i Tyskland och tog emot sig med armen. Sedan fick han ont i armen och vi trodde det kunde vara en spricka. Så vi åkte till närmast sjukhus med röntgen, ca 5 minuter bort bilvägen, och det tog ganska precis 20minuter innan vi stod med läkaren och röntgenplåtarna som kunde meddela att det inte var någon spricka. Inte ett snack om patientavgift eller dylikt givetvis, och detta hände på Julaftons kväll vi 9-tiden.
3. En som kom hem från Thailand till Sverige. Han hade brutit armen och hade stora röntgenplåtar i handen. Efter ett tag var det dags att röntga igen för att se om allt låg rätt. Så vi gick upp till det lokala sjukhuset för att kolla. Till saken hör att de just hade fått en ny röntgenutrustning de var stolta över. Så vi stod där ca. 10m från den nya apparaten, men det gick givetvis inte att röntga eftersom han tillhörde ett annat Landsting, och besöket var ju inte akut. Betala kontant gick ej, ej heller att fakturera det andra Landstinget, och det var helt enkelt omöjligt att få armen röntgad.
Så sonen fick åka till det Landsting han tillhörde, några tiotals mil för att ta några sketna röntgenplåtar. Tro inte att någon bekostade resan, och han fick givetvis vänta några timmar och betala patientavgift, för att de skulle ta några plåtar.
4. En svensk kompis hade trassel med ett öga. Det hade hänt i Italien, och han kom förbi oss i Tyskland på vägen mot Sverige. Så vi åkte till en lokal optiker, som sade att det var en sjukhussak. Så vi åkte till närmaste sjukhus med specialist och ögonkompetens. Där fick vi faktiskt vänta ett tag, problemet var, att det var måndag och alla ögonskador samlats till måndagen. Men efter väntetiden tittade en läkare på ögat, varefter denne kallade till sig en liten herre, professor-doktor Hansen, som kunde konstatera att hornhinnan släppt. Han lät enkelt meddela; ”Gör patienten redo, jag opererar om 30minuter”. Sagt och gjort, med någon avancerad teknik man inte kände till i Sverige.
5. Jag var med på någon idiotisk skol/fotbollsövning här i Sverige, och hälsenan brast. Det gjorde ont som faen, och efter några dagar gick jag upp på den lokala akutmottagningen på vårdcentralen. Man hade inte tid för mig just då, så man bad mig återkomma kl. 14 samma dag. Jag infann mig på sjukhuset/vårdcentralen i tid kl. 14 och fick vänta drygt 1.5h utan vård eller någon form av information om anledningen till förseningen eller om hur länge jag skulle få vänta. De hade ju bestämt tiden när det skulle passa dem, inte jag. Jag åkte hem, och skickade en faktura på 1.5h väntetid för utebliven arbetsinkomst till vårdcentralen. Givetvis betalade de inte denna, men meddelade att jag kunde få patientavgiften återbetald, 140kr. Givetvis har ingen hört av sig sedan dess, och min hälsena är av sedan minst ett halvår så jag haltar.
Problemet är även att det närmsta sjukhuset, är samma sjukhus som lyckades få in ett antal mikroorganismer i min svärmor, så jag vet inte om jag törs bli opererad på detta sjukhus. Kanske är det bättre att halta lite, än att utsätta sig för risken att få antibiotikaresistenta mikroorganismer i kroppen.
Så på Kents fråga hur sjukvården kan bli bättre, finns det säkert några tusen svar. För inte kan den bli sämre. Navelskådning av folk som inte är vana vi något bättre än den kastrofalt usla sjukvården i Sverige.
Jag drar mig dock till minnes att någon svensk utredare uttryckte att egentligen var den tyska sjukvården inte så bra eftersom patienterna ofta blev ”övervårdade”. De få gånger jag varit patient, föredrar jag någ att bli övervårdad än råka ut för svensk sjukvård, och påståendet låter som ett rent beställningsarbete med just navelskådning.
måndag 15 mars 2010
Frihet?
Moderatbloggare Kent från Örebro, utlyste på denna länk, önskemål på temat ”frihet”.
Jag drog mig då till minnes en sak en busschaufför sade till mig för många år sedan. Denne busschaufför körde charterbussar till Sydeuropa, och hade varit med en massa år. Till saken hör att detta utspelade sig i slutet på 70-talet, då alla i Sveriges rike var lyckliga över att den hatade diktatorn Franco i Spanien hade tagit ner skylten. Hans styressätt och diktatur hade hatmålats i årtionden av svenska politiker (i synnerhet av Olof Palme), och i massmedia.
Chauffören sade ungefär så här:
”I Francos Spanien, kunde man köpa sig en bit mark, slå upp ett hus, så stort man vill, måla det som man vill, utan några som helst krav på normer eller godkännanden från myndigheter. Allt så länge du inte stör någon. Det enda du inte får göra är att snacka skit om Franco så folk hör det.
I Sverige är det svårt att köpa mark där man vill, för att bygga något finns det en massa byggnormer, standarder som ska följas och nämnder och myndigheter som ska blanda sig i med sammanträden, besiktningar och godkännanden, när det gäller husets utformning, placering, färgsättning, el- och vvs-standarder, isoleringar, brandskydd med mera. Det mesta är helt enkelt förbjudet. Men det enda som är fullt tillåtet, är att prata skit om Palme.”
Så då är frågan vilket land som har mest ”frihet”…
Ganska tänkvärt tycker jag. I synnerhet som den sittande regeringen drivit igenom FRA-lagen, IPRED, och nu har vi en justitieminister som tydligen struntar i vad lagrådet rekommenderar, och ska kunna tvinga minderåriga till narkotikatester. Tidigare regering jobbade hårt för Bodströmsamhället, med avlyssning och övervakning. Kameror spikas upp i städerna för att kunna övervaka medborgarna, och dessa kan antagligen redan känna igen ansikten, så att storebror vet var du är.
Vi har snuttefilten ”personnummer” som gör att alla register kan samköras om så önskas av myndigheterna för att ha full kontroll på allt du gör. Ingen vet hur många register det finns, och du har ingen aning om hur många du är med i.
Du vet lille medborgare – har du bara rent mjöl i påsen behöver du inte bekymra dig. Storbror vet alltid ditt bästa…för din egen skull. Svensk frihet i ett nötskal.
Jag drog mig då till minnes en sak en busschaufför sade till mig för många år sedan. Denne busschaufför körde charterbussar till Sydeuropa, och hade varit med en massa år. Till saken hör att detta utspelade sig i slutet på 70-talet, då alla i Sveriges rike var lyckliga över att den hatade diktatorn Franco i Spanien hade tagit ner skylten. Hans styressätt och diktatur hade hatmålats i årtionden av svenska politiker (i synnerhet av Olof Palme), och i massmedia.
Chauffören sade ungefär så här:
”I Francos Spanien, kunde man köpa sig en bit mark, slå upp ett hus, så stort man vill, måla det som man vill, utan några som helst krav på normer eller godkännanden från myndigheter. Allt så länge du inte stör någon. Det enda du inte får göra är att snacka skit om Franco så folk hör det.
I Sverige är det svårt att köpa mark där man vill, för att bygga något finns det en massa byggnormer, standarder som ska följas och nämnder och myndigheter som ska blanda sig i med sammanträden, besiktningar och godkännanden, när det gäller husets utformning, placering, färgsättning, el- och vvs-standarder, isoleringar, brandskydd med mera. Det mesta är helt enkelt förbjudet. Men det enda som är fullt tillåtet, är att prata skit om Palme.”
Så då är frågan vilket land som har mest ”frihet”…
Ganska tänkvärt tycker jag. I synnerhet som den sittande regeringen drivit igenom FRA-lagen, IPRED, och nu har vi en justitieminister som tydligen struntar i vad lagrådet rekommenderar, och ska kunna tvinga minderåriga till narkotikatester. Tidigare regering jobbade hårt för Bodströmsamhället, med avlyssning och övervakning. Kameror spikas upp i städerna för att kunna övervaka medborgarna, och dessa kan antagligen redan känna igen ansikten, så att storebror vet var du är.
Vi har snuttefilten ”personnummer” som gör att alla register kan samköras om så önskas av myndigheterna för att ha full kontroll på allt du gör. Ingen vet hur många register det finns, och du har ingen aning om hur många du är med i.
Du vet lille medborgare – har du bara rent mjöl i påsen behöver du inte bekymra dig. Storbror vet alltid ditt bästa…för din egen skull. Svensk frihet i ett nötskal.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)