Dags att kasta in handduken

Den här problematiken känns igen. Pinnjakt, (länk) polisen beordras ut för att fixa upp statistiken när det gäller ”lösta brott”. Det gör man genom att helt enkelt att leta upp alla enkla saker som kan rubriceras som brott och sedan har man några pinnar i hatten för att man varit duktig att sätta dit brottslingar. Men felet ligger givetvis inte hos den enskilde polisen utan mycket högre upp. Den enskilde polisen har givetvis beordrats till att stå vid vägkanten och bötfälla bilister som kör några ynka km/h för mycket, eller har tagit en pilsner till maten. Eller att man hittar någon som har en joint i fickan.

Vad är nästa steg? Gå mot röd gubbe, trasigt cykellyse eller ingen ringklocka?
Problemet är alltså att man vill frisera statistiken genom att få upp siffrorna för lösta brott, samtidigt som man både struntar i betydligt allvarligare brott och den enskilde polisen utkommenderas för olika triviala s.k. brott av låg dignitet.

Vad är uppklarningsprocenten på inbrott, stölder, bostadsinbrott, bilstölder, mord, skottlossningar, våldtäkter, gängkriminalitet, sexualbrott eller bilbränder? Vi pratar alltså om allvarliga brott men som enligt ett påhittat system för pinnräkning uppenbarligen är

Vad är det som skapar trygghet i ett samhälle? Är trygghet i att veta att varenda bilist kör spiknykter, eller stirrar blint mer på hastighetsmätaren än vägen? Att veta att det inte finns några som röker lite skojröka hemma? Att ingen cyklist cyklar mot rött eller på gångbanor?

Polisen har alltså problem, poliser säger upp sig i frustration och har skitlöner vilket säkerligen är en anledning av många. Nu ska man alltså tvingas ut på gatan och bötfälla vanliga medborgare för vad som är att betrakta som skitbrott.

Ovanpå detta har vi åklagare och domstolar som alltid hittar kryphål och förmildrande omständigheter, men det är en egen historia. Här är tre talande exempel om systemets förfall för att inte säga kollaps.
(länk 1, länk 2, länk 3). Man har uppenbarligen order om att mörka våldtäkter, friande domar, låga straff, skadestånd man vet aldrig kommer betalas, polisen går på knäna och man säger upp sig. Polisanmälningarna gällande våldtäktsärenden har ökat med 15 % och 13 våldtäktsärenden per dag som läggs ner, blir alltså runt 4700 per år. Detta kommer inte synas i Brås statistik.

Men det allvarliga problemet är alltså att när medborgarna inte längre har tillit till samhällets strafflagstiftning riskerar hela korthuset att falla. Sverige är inte längre tryggt. Vi har kringresande asfaltläggare, kriminella från de tidigare öststaterna, en skenande sexualbrottslighet och listan kan göras mycket längre. Det kanske ser bra ut i Eliassons statistik med ett stort antal uppklarade brott men det viktiga är vad vi pratar om för brott och hur samhället reagerar. Jag vill minnas att det var ungefär samma debatt någon gång i början på 90-talet då poliserna skulle plocka pinnar i massor för att det såg bra ut i statistiken.

Nej regeringen, det är inte ”utmaningar”. Några larviga satsningar utbasunerade vid presskonferenser räcker inte, och i synnerhet inte om de ligger efter valet 2018.

Här behövs hårdhandskar, stängda gränser, ordentliga straff och utvisningar. Inte svammel och visioner i någon flummig förhoppning om det multikulturella landet som ett paradis. Bevisen på det totala misslyckandet är otaliga, i det närmaste lika många som bortförklaringarna man kan höra från statsråd i Riksdagens talarstol och utlyser nyval.
Det är dags att regeringen och även rikspolischefen kastar in handduken. Man kan inte rubricera de senaste åren som annat än ett kostsamt och katastrofalt misslyckande för detta land.