Tidningsdöden

Tidningsdöden har tydligen slagit till. Eller är det rättare sagt utvecklingen? Det fanns en tid när nyheter bara trycktes på papper som sedan distribuerades till antingen ställen där tidningar såldes eller prenumeranter. Sedan kom radio, och därefter TV. Informationen var hos de som ville ha den på några sekunder. Men det generella var att man från de styrande hade kontroll över alla media medborgarna hade tillgång till. Givetvis var det tre knep; att tillåta lite variation på informationen som var accepterat på den politiska spelplanen. Detta innebar att det fanns tidningar med olika partifärg som tilläts ha lite olika åsikter. Det andra knepet var att tillhandahålla opartisk information, fakta och utbildning via det som idag heter Public Service (PS). Att tro att det finns PS tillhandahöll eller tillhandahåller detta är fruktansvärt naivt, och jag har ett flertal gånger påtalat detta. Men det tredje är givetvis att stoppa allt informationsflöde man inte vill ha, och vad idag kallas för inte PK.
Allt fungerade utmärkt, och all information var top-down ända till internet kom. Visst, man hade tvingats ge sig på Radion Nord för länge sedan men det var bara en parentes.

Satelliterna varven de ett hot mot informationsmonopolet, men inget man kunde stoppa. Så ej heller internet. Men den stora skillnaden var att medborgarna helt plötsligt kunde utbyta information och ta del av information som bara berörde Sverige. Inte bra alls, men man kunde å andra sidan inte stoppa den tekniska utvecklingen. Det dök även upp siter/hemsidor med direkt kritisk information som Politiskt Inkorrekt, som nu heter Avpixlat.

Sent omsider vaknade man, gjorde och gör allt man kan för att baktala allt som inte passar. Rena lögner funkar bra eftersom man inte tillåter genmälen. Pressen i synnerhet, och deras webbsidor raderar allt som inte stämmer in i jubelkören om en artikel. I början kunde varje tidning själva radera kommentarer, men informationsmängden blev så stor att man tvingades gå externt, och företag som Interaktiv Säkerhet tog tillfället i akt att tjäna stora pengar på att radera i stort sett alla kommentarer. Jag och andra lärde oss kvickt att det var inte mödan lönt att ifrågasätta artiklar eller kommentera eftersom sannolikheten att få kommentarer raderade var (och är), i det närmaste 100%. Detta även om man håller sig inom lagens ramar samt följer de av tidningen stipulerade kommenteringsreglerna.

En taktik man tillgrep var att utmåla alla siter och kommenteringar som inte var politiskt korrekta som ”hatsiter”, eller ”näthatare”, gärna i kombination med andra nysvenska ord som islamofob, främlingsfientlig o.s.v. Kunde man även koppla något till ren rasism eller nazism var det bingo, och stora rubriker, och då gällde det att alla som uttalade sig kritiskt mot invandringspolitiken var givetvis rasister eller nazister. Ungefär lika naivt som att påstå att alla muslimer är med i IS, och terrorister.

Det blev då dags för lite antirobotrobotar, i form av siter som IRM, men detta hjälpte föga och man tvingades sannolikt även tillgripa andra medel som att skapa Researchgruppen bestående av halvkriminella vänsterelement för att på olagliga vägar komma över information. Man frågar sig vilka som betalar för dessa två grupper, men det lär man inte få veta.

Men givetvis är det så att i dagens informationssamhälle kan man inte trycka information på papper och sedan försöka sälja det. Det är ett 1800-talskoncept, informationen är alltid gammal, man har kostnader för att få det att passa i pappersformatet, man ska trycka det på papper och sedan distribuera det. Det är givetvis även så att alla läsare har sina egna preferenser i material, vilket innebär att en mycket stor del av det en papperstidning innehåller inte är av intresse för den enskilde läsaren. Vissa vill läsa om sport, andra om kultur, eller kanske lokala nyheter, eller riksnyheter. Välkommen till 2015; det finns surfplattor, mobiltelefoner och datorer som har uppdaterad information via internet och att tro att man kan tjäna pengar på att trycka dagstidningar är rent vansinnigt.
Så det är klart att det finns en ”tidningsdöd” baserat på nostalgiker som inte insett att en tidning inte kan tillhandahålla samma och snabbare information än internet. Kanske är man rädd för teknik eller vad det nu är. Dessutom utan att behöva betala för artiklar om Silvias val av hattar, vem som lyckades hoppa högt över en ribba, sparka flest bollar i mål i Frankrike eller omdömen av teaterpjäser. 2014 fördelade Presstödsnämnden 519miljoner i presstöd baserat på olika parametrar.

Så det är klart att det finns en tidningsdöd. Inte konstigt alls. Internet är papperstidningarnas död. På något sätt måste man ju hålla den uråldriga propagandaapparaten under armarna. Alltså ska regeringen stoppa tidningsdöden (länk). Eller ska vi kalla det för att försöka ge konstgjord andning till ett föråldrat koncept?

Men det sjukaste i hela denna historia står Public Service för, först kräver man medborgarna på pengar för innehav av TV-apparat, sedan blir det kanalväljare oavsett om man kan titta på PS eller ej, man väljer att inte koda sina sändningar så att bara de som betalat kan se dem, och sedan väljer man själva att lägga ut utbudet på internet. Alltså, är slutsatsen att alla som har tillgång till internet ska betala TV-licens, via dator, surfplattor eller mobiltelefoner, vare sig de vill ha PS-utbudet eller inte. Nu slutade hela historien i att någon domstol hade vettet att inse att hela historien var så larvig att man dömde mot PS.

Det hela är mycket enkelt – är PS så bra som de hävdar, klarar de sig på marknaden genom att ta betalt för sina produkter. Är tidningarna så bra och nödvändiga som de hävdar klarar de sig på marknaden. Vill folk köpa papperstidningar får de som vill köpa dem betala vad dessa kostar.