Det enda riktiga vore nyval

Hur i helsicke ska moderater och Alliansen kunna förlika sig med vårbudgeten? Idag har det alltså varit debatt i Riksdagen om vårbudgeten och den kritiserades på olika sätt av Alliansen, lite småmjäkigt som bäst. Samtidigt har man decemberöverenskommelsen (DÖ), där man i praktiken lovar att rösta för den rödgröna budgeten hur den än ser ut.
Man kan ju snacka om att ”köpa grisen i säcken”, vilket hela Alliansblocket gjort. I december kunde man rimligtvis inte haft en susning om de förslag som regeringen lagt under våren och ej heller vilka som kommer i höst. Men för att undvika det farliga SD-spöket står man nu med en säck av socialistiska skattehöjningar som man enligt överenskommelsen måste anta.
Men låt oss dra tillbaka klockan knappt ett år. Ställ dig då frågan hur många alliansväljare som hade röstat på de partier de gjorde om de fått veta att deras partier skulle göra DÖ. Hur många av de moderata väljarna hade inte röstat på just moderaterna om de före valet informerats om att de moderata politikerna avsåg stödja en politik hopkokad av miljömupparna och socialdemokraterna samt stödd av vänsterpartiet? I samma anda tvingas uppenbarligen socialdemokraterna göra avkall på sina vallöften, och det märkliga är i sammanhanget att ”ladorna var tomma”, samtidigt som man hittar på nya reformer finansierade av skattehöjningar man inte nämnt tidigare.
Ny kan man med all rätt fråga sig med vilket mandat politikerna ens har rätt att öppna munnen? Hur mycket har ändrat sig sedan sommaren 2014? Med vilket demokratiskt mandat handlar man?

Min slutsats är att man har inget som helst demokratiskt mandat för den politiska cirkus som nu äger rum. Alla partier har kommit mycket lågt både från vad de lovade i valrörelsen och i synnerhet decemberöverenskommelsen och politiken har blivit en grå soppa av alla partier för att kunna skapa majoritet i riksdagen.
Motiveringen man får höra är givetvis att man vill undvika parlamentariskt kaos och svagt styre. Men man kan då ställa sig frågan om sjuklöverns agerande direkt motverkar det demokratiska systemet och i stället skapar en politikerelit som handlar precis som de finner gott för att enbart få vandra i maktens korridorer. Det spelar alltså ingen större roll hur man röstar om det är på något av sjuklöverns partier; vallöften gäller inte efter valet och man kan till och med stödja en budget man inte vill ha.

Slutsatsen är att det finns bara ett oppositionsparti, Sverigedemokraterna. Mot bakgrunden av vad som hänt det senaste halvåret inom politiken framstår detta med all tydlighet. Så i och med stigande siffror i stort sett i varje undersökning, blir ”hotet” ännu mer reellt, och desperationen större. Med det blir politiken ännu mer grå och full av kompromisser, för ett nyval törs ingen inom sjuklövern riskera. Man kommer att kohandla över gränserna mellan blocken och gränserna mellan vad partierna står för alltmer suddas ut. Allt kommer motiveras med svammel om förhandlingar, floskler och landets väl med den parlamentariska situation vi har. Politikerföraktet kommer att stiga.
Försvaret är ett typexempel på handlingsförlamingen. Regeringen har alltså statsråd från MP, som tycker man ska kasta ekologiska morötter på lede fi. Sedan behöver man ha med sig vänsterpartiet, vilket är omöjligt om det gäller någon form av sådan satsning. Det slutar givetvis i ett kaos, eller som bäst en fingertutt, trots att det är allom uppenbart att det s.k. Försvaret idag är ett skämt och som ÖB uttryckte det; "skulle i bästa fall kunna hålla en vecka". 

Det enda som faktiskt vore rakryggat av alla, nu när vallöften stryks på löpande band och decemberöverenskommelsen har visat vad politikerna går för, är ett nyval.