Politikens amöbor

För mig är politik principer och hur jag tror Sverige kan bäst fungera. Politiker som antingen är klockrena idioter, ändrar sig hela tiden eller svamlar en massa smörja har mitt förakt. Ävenså ger jag inte mycket för partier och politiker som anlitar konsulter för att hitta lämpliga och stora väljargrupper för att sedan kunna attrahera just dessa genom att ändra sin politik.
Vidare borde det stå klart för alla att det kommunistiska systemet är helt misslyckat, det fungerar helt enkelt inte kan vem som helst se eftersom vi har facit i hand. Snart finns det bara ett enda kommunistiskt land kvar, Nordkorea, och i detta svälter befolkningen, isoleras från information om övriga världen, emedan man är provokativ, har kärnvapen samt satsar en mycket stor del av det fattiga landets resurser på en stark krigsmakt. Hela östblocket har fallit och man kan inte undgå att inse att alla former av kommunism eller lightversionen socialism likaså kommer att vara en parentes i historien. Kanske var det en gång vackra visioner om lyckliga samhällen med gemenskap men det fungerar helt enkelt inte. Allt har ju provats på olika sätt men med likartade resultat.

Men på den svenska scenen finns förutom det verklighetsfrånvända vänsterpartiet, några ”mittenpartier” i form av KD, C och FP. Jag har alltid undrat hur man kan rösta på något av dessa? De är liksom en politisk diversehandel. Kanske finns det någon form av ideologi bakom KD och C, men definitivt inte när det gäller folkpartiet. Röstar man på folkpartiet vet man inte vad man röstar på, och även om någon tror sig veta det gäller det definitivt inte efter valet, då ändrar sig folkpartiet efter godtycke och helt okända parametrar.

Det var alltså val 2014, och Alliansen hade haft regeringsmakten i 8 år. Man hade under denna period effektivt slaktat allt vad ett försvar värt namnet var, eller man kanske rättare skulle kunna säga, fortsatt slakten. På Wiki kan man läsa ”I en rapport gjord 2012 av FOI, påpekades att det nuvarande läget i Sveriges närområde kan tvinga Sverige att öka andelen av BNP som går till försvarsanslaget. 2012 gick 1,2% av BNP till försvarsanslaget, jämfört med 2002 då motsvarande siffra var 1,7 procent, 1992 2,5 procent och 1982 2,9 procent.”. Idag är alltså försvarsanslaget drygt 1% av BNP, vi har akut brist på helikoptrar, kan läsa att 1/3-del av alla JAS inte kan flyga, och personalbristen är akut.
Regeringen slår ”på stort” och ökar försvarsanslaget med 5% men först från nästa år. Men nu har tydligen folkpartiet uppmärksammat att svenska folket tycker det inte räcker. Alltså hittade jag denna rent utsagt lögnaktiga bild:

 

Två miljarder är vad man kommer med, baserat på den status det s.k. försvaret befinner sig i vilket är att betrakta som en myggfis i motvind.

Man skriver (länk): ”I vår vårbudget tillför vi försvaret cirka två miljarder kronor redan nästa år. Vi finansierar våra reformer i huvudsak genom att höja miljö- och klimatskatter och besparingar på myndighetssidan.”.
Nu blev det lite intressant eftersom regeringen i sin vårbudget redan annonserat höjda miljöskatter på t.ex. bensin och diesel. Detta kommer givetvis slå mot glesbygden samt transporter, och FP vill alltså dra på dessa ytterligare. Vidare snackar man om att spara pengar genom att flytta myndigheter. Initialt leder detta sannolikt till högre kostnader och först i långa loppet kanske lägre, men det är då en fiktiv vinst, och oklart när man ens kommer att gå med vinst på dessa flyttningar. Men detta är småbelopp på kanske några tiotals miljoner, när de ens kommer till statskassan.

Så ärligt talat...150 man till på Gotland, ett helt stridsvagnaskompani på12 vagnar (men först 2018), och lite till kommer regeringen med. Folkpartiet tycker man ska bli medlem för att man bjuder över med en spottstyver.
Den dagen folkpartiet vill dubbla försvarsanslagen kanske jag börjar tro på dem. Men å andra sidan vet man ju att de är som politiska amöbor och anpassar sin politk helt efter var de tror de kan hitta väljare, och deras löften betyder egentligen ingenting.