Rojas backspegel

Mauricio Rojas har en ganska bra bild över den generella problematiken i denna artikel. Men det finns ett antal frågetecken som han inte berör. Den första frågan är givetvis vilka bevekelsegrunder som finns för att de senaste åren ha fört en så vansinnig politik som uppenbarligen har skadat landet och för med sig enorma kostnader? Är det för att man tvingats till det för att få vandra i maktens korridorer? Kanske. Man har för att få politisk majoritet haft oheliga överenskommelser och nu senast DÖ för at på alla möjliga sätt blockera SD. Som en ren konsekvens av detta har man suddat ut sina egna partiidentiteter och i väljarnas ögon är det idag ingen större skillnad vilket av sjuklöverns partier man väljer att rösta på. Vidare är det så att ingen vet vad som kommer att hända efter ett val, och en röst på något parti inom sjuklövern hamnar som en joker i en grå politikergröt.

Man kan jämföra det med hur det var tidigare, där en röst på folkpartiet var en blanco-röst för ett parti som var mitt emellan allt och ingen kunde veta vilka de skulle alliera sig med efter val. Nu har alltså hela sjuklövern drabbats av en sådan politik och blivit en enda grå massa. Genom att bedriva denna politik har givetvis i stort sett alla partier tappat vad som betecknas som kärnväljare. I stället för att driva de frågor man tror på enligt den partipolitik man tror på, verkar det som man sitter i knäna på konsulter och rådgivare som försöker analysera och identifiera olika väljargrupper. Därefter gör man uttalanden och ändrar sin politik efter vad man tror ska attrahera just dessa grupper.
En annan taktik är ”probing”. Man låter en något lägre partifunktionär/riksdagsman göra ett utspel i media med någon fråga eller åsikt. Sedan väntar man och ser vad reaktionen blir. Blir åsikten väl mottagen annekteras den av partiet, annars kan man bara ta avstånd från uttalandet/åsikterna och på så sätt inte skadas som parti.

 

Men allt detta har alltså lett till att, som SD uttrycker det; man är Sveriges enda oppositionsparti. Men det Rojas skriver är intressant ur en annan aspekt. Han skriver ” För drygt tio år sedan presenterade jag en studie där utanförskapsområdenas utbredning kartlades för första gången. Då var SD ett litet parti, men ingenting gjordes för att vända på den utveckling som i slutändan banade vägen för dess framgångar. Efter valet 2006, då partiet fick 2,9 procent av rösterna, skrev jag att ”mot bakgrund av valutgången borde strutspolitikens tid vara över. Alla förstår att om vi inte agerar snabbt och kraftfullt kan vi vara säkra på att det 2010 sitter en bunt Sverigedemokrater i riksdagen”. Och så blev det.” .

Mot bakgrund av detta har vi alltså facit; man insåg redan 2006 vad migrationspolitiken skulle leda till, men man gjorde inget åt den. Varken när det gällde att begränsa invandringen vilket borde varit det primära, men även för lite för att minimera de negativa effekter migrationspolitiken förde med sig.  Nix, tvärtom, man öppnade upp alla slussar och även om man satte in resurser i problemområden var dessa givetvis helt otillräckliga beaktandes den ständigt ökande strömmen ekonomiska lycksökare. Ovanpå detta har man givetvis dragit igång en stor propagandaapparat för att legalisera vad man håller och har hållit på med. Ett typexempel är Ullenhags publikation på regeringens sida där han skulle slå hål på svenska folkets ”myter” när det gällde invandringen.

 

Men nu börjar bubblan spricka, och desperationen stiger. I den senaste opinionsundersökningen (Sentio, Juli), var SD 0.8% från att bli Sveriges största parti. Det kanske börjar gå upp för Svensson att man blivit manipulerad, och att det är ohållbart för vårt lilla land att vara hela världens socialbyrå. Kanske är Svensson inte så lättmanipulerad och korkad som politikerna tror…klart är i alla fall att SD nu är det enda partiet som kan kalla sig oppositionsparti.