Man snackar om att
skicka kravbrev till fildelare (länk 1, länk 2). Det var det vansinnigaste jag
har hört på länge. Det första man reagerar emot är att en IP-adress inte har
ett dyft med en persons identitet. Om någon t.ex. har ett gäng ungdomar hemma
på LAN-träff och någon av dessa ägnar sig åt fildelning, innebär det alltså att
den som står för IP-adressen ska straffas. Eller ponera att någon kör med wifi
och någon i trakten går in på routern och kör fildelning, blir alltså den som
har routern betalningsskyldig.
Vad jag vill påtala är att det finns ingen som helst koppling mellan den som står för en IP-adress och den som gör en fildelning eller nerladdning av upphovsrättsskyddat material.
Men låt oss göra en jämförelse; om du lånar ut din bil till någon som kör för fort måste polisen ertappa föraren och kunna bevisa vem det var som gjorde brottet för att böter ska kunna utdömas. Vet man inte vem som körde bilen kan man inte bötfälla någon.
Vad jag vill påtala är att det finns ingen som helst koppling mellan den som står för en IP-adress och den som gör en fildelning eller nerladdning av upphovsrättsskyddat material.
Men låt oss göra en jämförelse; om du lånar ut din bil till någon som kör för fort måste polisen ertappa föraren och kunna bevisa vem det var som gjorde brottet för att böter ska kunna utdömas. Vet man inte vem som körde bilen kan man inte bötfälla någon.
För det andra pratar
vi om utdömande av skadestånd. Vilket åligger en dömande myndighet och inget
privatföretag. Om någon (privatperson eller företag), anser sig skadat kan man
polisanmäla skadan, varpå saken hamnar hos åklagare, för bedömning om åtal ska
väckas.
För det tredje
kan det givetvis betraktas som dataintrång om något företag ägnar sig åt att
monitorera privatpersoners datatrafik. Det är givetvis integritetskränkande med
företag som övervakar vad privatpersoner gör.
Problemställningen är att tekniken hunnit upp fenomenet upphovsrätt. Givetvis håller filmbolag och musikbranschen fast vid ett halmstrå rent juridiskt, med den stora mängd pengar man har. Odenbark på Spridningskollen menar att ”…ger man sig in i leken får man leken tåla. Begår man ett brott får man stå ut med att bli granskad i högre grad än andra.”. Nu uppstår bara problemet att det inte är Spridningskollen som definierar brott, utan polis, åklagare och domstolar. Till dess man har en fällande dom finns bara misstankar, och Spridningskollen har ingen som helst rätt att definiera varken brott, döma eller kräva ett öre av någon. Leken, är svensk lagstiftning och snabb teknikutveckling, och inte Odenbarks gissningar eller åsikter.
Problemställningen är att tekniken hunnit upp fenomenet upphovsrätt. Givetvis håller filmbolag och musikbranschen fast vid ett halmstrå rent juridiskt, med den stora mängd pengar man har. Odenbark på Spridningskollen menar att ”…ger man sig in i leken får man leken tåla. Begår man ett brott får man stå ut med att bli granskad i högre grad än andra.”. Nu uppstår bara problemet att det inte är Spridningskollen som definierar brott, utan polis, åklagare och domstolar. Till dess man har en fällande dom finns bara misstankar, och Spridningskollen har ingen som helst rätt att definiera varken brott, döma eller kräva ett öre av någon. Leken, är svensk lagstiftning och snabb teknikutveckling, och inte Odenbarks gissningar eller åsikter.
Vad inte så många känner till är att det finns ett företag som heter CopySwede.
På denna länk kan
man alltså se att man tar ut avgifter på samtliga lagringsmedia vid försäljning, som
USB-minnen, hårddiskar, mobiltelefoner och annat eftersom man förutsätter att
de kan användas för kopiering av upphovsrättsskyddat material. Det gäller
alltså privatpersoner såväl som företag. Man kan inte låta bli att ställa sig
frågan varför datorer och mobiltelefoner som används på företag ska betala
avgifter för privatkopiering av upphovsrättsskyddat material? Man plockade
alltså 2015 in 290 miljoner varav 86 miljoner var avgifter på olika
lagringsmedia vid försäljning (länk, sidan 13). Man kallar det för
privatkopiering, men man avser givetvis piratkopiering. Om jag har en film
eller musik hemma och som jag betalat för är det min ensak vad jag gör med det
på lokala diskar eller andra minnen så länge jag inte sprider det till
utomstående. Skulle jag göra det (sprida materialet till andra), är det olagligt
och upp till Spridningskollen att polisanmäla med bevis om vilken person som gjort
brottet, inte en IP-adress.
Det är helt enkelt
så, att musik och mediabranschen inte fattat att vi skriver 2016, med fiber, internet
och 4G. Man försöker applicera dumheter som hör hemma på kassettbandens tid,
och tror att man står över lagen baserat på att man har stora resurser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar