Den sminkade grisen

Det är ju alltid en fråga om vad man vill lägga pengarna på. De flesta av oss har ju inte obegränsat med pengar och därför handla det om prioriteringar om var pengarna behövs bäst eller mest. Nu har alltså Magdalena Andersson vaknat för att man åker på terrorresor för bidragspengar. Det är så dags att hon vaknar nu när IS är nästa utraderade, och därför är det ett slag i luften och för sent (länk). Men det låter ju som krafttag och ger politiska poäng.

Men nu finns det alltså runt 65 miljoner riktiga flyktingar i världen enligt UNHCR, och DN rapporterar om en enorm svältkatastrof i Afrika (länk).

Alltså väljer regeringen att betala enorma belopp för de ekonomiska lycksökare som smugglat sig hit, och en konsekvens är givetvis då att man tvingas skära ner på det humanitära biståndet t.ex. till flyktingläger då pengarna inte räcker till allt. Ovanpå detta ska alltså svenska skattebetalare betala 30KSEK för varje ekonomisk migrant som inte kunde dra en tillräckligt bra vals för Migrationsverket, s.k. ”återetableringsstöd”, samt givetvis deras flygresa tillbaka.
Men de som lyckats

dra i migrationsverket att de är flyktingar, gäller givetvis att de ska försörjas och ha bostad, SFI samt även rätt att ta hit sina släktingar som s.k. anhöriginvandring.
Migrationsverket behöver bara knäppa med fingrarna så får de alla pengar de vill ha.

Kommunerna flaggar över lag för att kommunalskatten kommer att behöva höjas då kostnaderna för de som fått uppehållstillstånd efter två år faller på kommunerna. Samtidigt går vården på knäna, vi har fattigpensionärer, inget försvar, en usel skola och en uppgiven polis, som tappert kämpar mot den organiserade brottsligheten, samt en skenande sexualbrottslighet.

Ovanpå det ska vi acceptera alla dumheter som kommer från främmande länder som berikande, islam med en rutten kvinnosyn är ett exempel, och nu även våldtäkter av minderåriga pojkar som ett nytt ”fenomen” importerat från Afghanistan.

Det finns en viss mängd pengar att leka med. Påsen är tom och alla pengar offras till en guldkalv som egentligen är en sminkad gris som vi, via sjuklöverns politik måste offra våra skattepengar till.