Utförsäljning av kommunal infrastruktur

Man har alltså kommunal skatteutjämning. Den s.k. Robin Hood-skatten. Det innebär att staten konfiskerar pengar från kommuner som sköter sin ekonomi, och delar ut till de som inte sköter densamma. Ovanpå detta har man alltså en lag som tvingar kommunerna att ta emot s.k. flyktingar, sedan mars 2017.

Man konfiskerar alltså pengar från kommuner som sköter sin ekonomi, och fördelar dem sedan till kommuner där man anser att behov finns, alltså kommuner som har tagit emot s.k. flyktingar vilka är ekonomiska migranter.

Men grundlagens första paragraf säger att kommunerna har självstyre. Så är inte längre fallet och ett statligt verk, migrationsverket har nu rätt att placera s.k. flyktingar baserat på deras bedömningar och behov. Kommuner köper i desperation bostadsrätter för att kunna inhysa de ekonomiska lycksökarna.

Man kan med all rätt ställa sig frågan om kommuners skattebetalare ska betala för att deras pengar ska användas till att köpa bostadsrätter. Är det en legitim kommunal investering, som dessutom pressar upp priserna på bostadsmarknaden ytterligare?

I desperation kan man även se att kommunerna säljer ut samhällets infrastruktur. Avlopp, vattensystem, internet, sophämtning och elförsörjning hamnar i företags händer vilket innebär att den enskilde konsumenten inte har någon som helst möjlighet att påverka priser, val av leverantörer eller räkningar.

Vattenfall, som paradoxalt nog är ett statligt ägt företag kan i princip ta ut vad de vill för ”nätavgift”, bara för att de äger det fysiska elnätet. Vilket de givetvis gör. Att dra in en sketen fiber för internet i en villa kostar runt 20 KSEK, och det är inget man ens får göra själv även om man har kunskapen och vi pratar om några meter kabel. Har man en befintlig fiber kostar anslutningen 6 KSEK. Prissättningen är alltså baserad på en ren monopolsituation
Ovanpå detta säljer kommunerna ut mark för bostadsbyggande. Tro nu inte att det handlar om bostadsbyggande efter behov – man säljer ut de mest attraktiva markområdena där byggföretag kan bygga så höga hus som möjligt för att detta lönar sig mest, sex till åtta våningar är det som gäller.  

Vad jag reagerar emot är att man säljer ut samhällets infrastruktur till företag som sedan har monopol på saker och tjänster man vet invånarna måste ha. Invånarna blir alltså i händerna på dessa företag och har inget som helst val. Företagen sätter priserna efter hur mycket pengar man vill tjäna och som en direkt följd stiger priserna på alla produkter och tjänster man vet att medborgarna måste ha.

Privatisering i en marknadsekonomi där kunder kan välja har jag inget emot – men vad jag reagerar mot är att man säljer ut samhällets infrastruktur, och att kommunerna dansar efter migrationsverkets och statens pipa, vilket i sin tur resulterar i ökade kommunala kostnader och desperation för att få budgeten att gå ihop.