...har så få svamlat så mycket om en så stor fråga. Det hade nog Winston Churchill sagt om han levt idag.
Nu har jag alltså läst artikeln ”Så ska Regeringen blidka FRA-kritiker”, på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2949991.svd
Men vad är det här för trams? ”Anledningen är att de ska pröva tillstånd till signalspaning, men prövningen av tillstånd till signalspaning har inga likheter med de uppgifter som allmänna domstolar har,” säger Sofia K. som är ”politiskt sakkunnig”. Det verkar som hon är mer svammelstrateg.
Nu är det ju så att all trafik ska monitoreras, och en domstol har alltså ingen som helst funktion. Vidare ” Integritetsskyddsombudets roll är att delta i beslutet genom rätten att ta del av vad handlingar i målet och möjligheten att yttra sig i frågan.”
Vänta nu, mycket förvirrande svammel har jag läst, men det här tar priset. Jag kan bara tolka det som att han/hon har rätt att ta del av handlingar, och får åxå öppna truten. Vilken ynnest.
Sen kommer nästa höjdare: En ny ” Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet ska tillsättas, och som det står ska denna myndighet. meddela den som utsatts för spaning.”
Men stopp här. Nu blev det fel igen. FRA granskar ju granska ALL trafik som går över gränserna. Alltså i princip alla som har internet idag, och tittar på någon utländsk sida. Avser man alltså att informera alla om detta? Hur, då och hur många gånger dagligen? Om det bara gäller specifikt misstänkta fall och trafik inser ju vem som helst att det är bara svammel. Eller, avser man att bara specifikt informera de som är av ’specialintresse’ härom. Om så är fallet undrar man vad det är för mening med signalspaningen i första läget. Tänk dig att man skickar följande brev: ”Kära Hassan-Muhammed ben-Brott, vi har identifierat dig som en potentiell säkerhetsrisk och kommer nu att tappa all trafik till och från din dator. Vänligen avhåll dig från kryptering eller andra åtgärder som kan försvåra vår verksamhet. M.v.h. FRA."
Vidare ska samma myndighet utreda ”…anmälningar från allmänheten.”. Detta är rent paradoxalt. Allmänheten ska alltså klaga på hemliga verksamheter. Man undrar bara hur många klagomål på MUST, FRA och SÄPO som kommit in under åren.
Vidare är det en förstärkning av ”efterhandskontrollen”. Jaha, alltså när skadan redan är skedd? Och avslutningen är en riktig höjdare i ordbajseri: ”Genom det här förslaget stärker vi integritetsskyddet ytterligare och även kontrollorganen för att skydda den enskildes integritet.”.
Såvitt jag ser det har man inte gjort ett dyft för att skydda den enskildes integritet. Det enda man avser göra är att sätta till ett gäng nickedockor som postumt ska försöka komma med åsikter om vad som hänt, kanske i en del fall och när det inte är för hemligt, och enbart baserat på vad FRA vill tala om för dem.
Visar inlägg med etikett lagar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lagar. Visa alla inlägg
måndag 25 maj 2009
onsdag 13 maj 2009
Fel i lagen
Nu har tekniken sprungit ifrån politikerna, lagstiftarna och upphovsrättsinnehavarnas intresseorganisationer. Detta samtidigt som dessa till stor del är bestående av 40-talister som inte förstår tekniken, dess möjligheter eller begränsningar.
Det finns en hel hög med faktorer runt detta, och det uppmärksammade fallet med TPB är ett typexempel på detta.
Vad man har gjort är alltså att applicera en lagstiftning som är tekniskt föråldrad d.v.s. baserad på de kommunikations, distributions och lagringssätt som gällde när den skrevs på modern teknologi. Detta initierat av upphovsrättsinnehavarnas intresseorganisationer. En ren desperat handling för att skrämmas, och tiden kommer att utvisa vilka som hade rätt resp. fel.Det är även ganska intressant det här med upphovsrätten, det finns alltså en organisation som för talan för upphovsrättsinnehavarna. Därmed inte sagt att de egentligen talar som representanter för de enskilda artisterna, som någon form av fackförening Det vet vi mycket lite om, d.v.s. om artisterna eller den enskilda artisten lider och ej vill att verk kopieras. Dessa kanske tycker att all spridning är positiv för berömmelse, vilket ger ökad spridning och högre biljettpriser t.ex. vid konserter m.m.
Själv hittade jag ett band i och från Brasilien som heter Cidade Negra på youtube, och har köpt material från dem. Jag hade aldrig blivit medveten om deras existens om det inte varit för youtube. Nu har WMG (jag förmodar Warner Music Group) sett till att nästan allt material med Cidade Negra raderats från nätet, och följaktligen har jag ingen aning om nya låtar som de släpper, och inte lär jag informeras om så är fallet av WMG i Brasilien. Handlandet är alltså en ren förlust både för bandet och WMG.
Men knutpunkten är att dessa intresseorganisationer inte nödvändigtvis handlar för artisternas bästa och med deras samtycke. De handlar enbart baserat på sina egna ekonomiska intressen, och man har kontrakt med artisterna och försöker givetvis tjäna så mycket man kan, innebärande så lite som möjligt till artisterna och så mycket som möjligt till de själva. Och för många år sedan, när det fanns LP-skivor och biografer som folk var tvingade att köpa eller gå på för att ta del av ett verk, att dessa mellanhänder satt i mitten och inhöstade stora summor. Givetvis vill man fortsätta med det men ser med stigande desperation hur tekniken omöjliggör denna mellanposition som genererade mycket stora summor.
Här kommer den först bisarra delen av denna historia som visar det jag vill påtala; När vissa lagringsmedia dök upp för många år sedan, som t.ex. kassettband, var det uppenbart att dessa användes till stor del för att kopiera originalband och LP-skivor. Senare dök det upp VHS-band på vilka man kunde kopiera filmer. Och här kommer den första dumheten; av någon anledning gick lagstiftaren med på att belägga dessa med en viss avgift per enhet som skulle betalas till dessa intresseorganisationer.
När sedan CD-skivor, och senare DVD dök upp var det bara att fortsätta på samma linje, d.v.s. att eftersom de kunde användas till kopiering av upphovsrättsskyddat material belades de med en viss avgift tomma.
Redan här har vi två principfel: För det första kan lagstiftaren inte förutsätta att medborgarna bryter mot lagen. Lagstiftaren uppgift är att stift lagar som alla måste följa, inte basera lagstiftningen på vad (i detta fall) har för avsikt med sina inköp.
För det andra, lagar av denna typ slår mot även de som inte avser kopiera upphovsrättsskyddat material. Det är t.ex. väldigt osannolikt att datorföretag avser använda CD, eller DVD-skivor på det sättet att deras anställda, under arbetstid, kopierar material. Man utesluter alltså all annan användning av dessa media än till piratkopiering.Idag har vi alltså en lagstiftning med vilken man förutsätter att upphovsrättsskyddade verk kopieras, och med anledning härav betalar köparna pengar till upphovsrättshavarnas organisation Copyswede, baserat på media och lagringskapacitet. Således betalas s.k. piratkopieringsavgifter på MP3-spelare, DVD-spelare, DVD-skivor m.m. Fortsättningen på samma logik är att mobiltelefoner, hårddiskar, datorer, USB-minnen o.s.v. kommer att avgiftsbeläggas till förmån för Copyswede.
Men jag vill understryka, och detta är viktigt: Genom denna piratkopieringsavgift har lagstiftaren legaliserat kopiering av upphovsrättsskyddat material. Ingen kan ju rimligtvis tvingas betala en avgift för något som är olagligt.
Man kan likna detta med att ta ut en ’fortkörningsavgift’ på nya bilar med motiveringen att ’den kan ju framgent användas för att färdas med över hastighetsbegränsningar’.
Det är polisens och åklagarnas sak att finna och rättsföra brott mot lagen, man kan inte skapa en lagstiftning som förutsätter att lagen kommer att brytas.
Man kan bara ana vilken del mediabolagen spelade när detta paradoxala regelverk skapades.
Är det nu småpengar det handlar om, så att man kan negligera detta rena principfel? Tja, det beror ju på vad man anser, men enligt Copyswedes årsredovisning gav dessa avgifter drygt 200 miljoner under 2007, (några uppgifter för 2008 har ej publicerats). Både piratkopieringsavgifternas storlek, årsredovisningar och en hel del annat intressant finns på denna länk; http://www.copyswede.se
Det finns en hel hög med faktorer runt detta, och det uppmärksammade fallet med TPB är ett typexempel på detta.
Vad man har gjort är alltså att applicera en lagstiftning som är tekniskt föråldrad d.v.s. baserad på de kommunikations, distributions och lagringssätt som gällde när den skrevs på modern teknologi. Detta initierat av upphovsrättsinnehavarnas intresseorganisationer. En ren desperat handling för att skrämmas, och tiden kommer att utvisa vilka som hade rätt resp. fel.Det är även ganska intressant det här med upphovsrätten, det finns alltså en organisation som för talan för upphovsrättsinnehavarna. Därmed inte sagt att de egentligen talar som representanter för de enskilda artisterna, som någon form av fackförening Det vet vi mycket lite om, d.v.s. om artisterna eller den enskilda artisten lider och ej vill att verk kopieras. Dessa kanske tycker att all spridning är positiv för berömmelse, vilket ger ökad spridning och högre biljettpriser t.ex. vid konserter m.m.
Själv hittade jag ett band i och från Brasilien som heter Cidade Negra på youtube, och har köpt material från dem. Jag hade aldrig blivit medveten om deras existens om det inte varit för youtube. Nu har WMG (jag förmodar Warner Music Group) sett till att nästan allt material med Cidade Negra raderats från nätet, och följaktligen har jag ingen aning om nya låtar som de släpper, och inte lär jag informeras om så är fallet av WMG i Brasilien. Handlandet är alltså en ren förlust både för bandet och WMG.
Men knutpunkten är att dessa intresseorganisationer inte nödvändigtvis handlar för artisternas bästa och med deras samtycke. De handlar enbart baserat på sina egna ekonomiska intressen, och man har kontrakt med artisterna och försöker givetvis tjäna så mycket man kan, innebärande så lite som möjligt till artisterna och så mycket som möjligt till de själva. Och för många år sedan, när det fanns LP-skivor och biografer som folk var tvingade att köpa eller gå på för att ta del av ett verk, att dessa mellanhänder satt i mitten och inhöstade stora summor. Givetvis vill man fortsätta med det men ser med stigande desperation hur tekniken omöjliggör denna mellanposition som genererade mycket stora summor.
Här kommer den först bisarra delen av denna historia som visar det jag vill påtala; När vissa lagringsmedia dök upp för många år sedan, som t.ex. kassettband, var det uppenbart att dessa användes till stor del för att kopiera originalband och LP-skivor. Senare dök det upp VHS-band på vilka man kunde kopiera filmer. Och här kommer den första dumheten; av någon anledning gick lagstiftaren med på att belägga dessa med en viss avgift per enhet som skulle betalas till dessa intresseorganisationer.
När sedan CD-skivor, och senare DVD dök upp var det bara att fortsätta på samma linje, d.v.s. att eftersom de kunde användas till kopiering av upphovsrättsskyddat material belades de med en viss avgift tomma.
Redan här har vi två principfel: För det första kan lagstiftaren inte förutsätta att medborgarna bryter mot lagen. Lagstiftaren uppgift är att stift lagar som alla måste följa, inte basera lagstiftningen på vad (i detta fall) har för avsikt med sina inköp.
För det andra, lagar av denna typ slår mot även de som inte avser kopiera upphovsrättsskyddat material. Det är t.ex. väldigt osannolikt att datorföretag avser använda CD, eller DVD-skivor på det sättet att deras anställda, under arbetstid, kopierar material. Man utesluter alltså all annan användning av dessa media än till piratkopiering.Idag har vi alltså en lagstiftning med vilken man förutsätter att upphovsrättsskyddade verk kopieras, och med anledning härav betalar köparna pengar till upphovsrättshavarnas organisation Copyswede, baserat på media och lagringskapacitet. Således betalas s.k. piratkopieringsavgifter på MP3-spelare, DVD-spelare, DVD-skivor m.m. Fortsättningen på samma logik är att mobiltelefoner, hårddiskar, datorer, USB-minnen o.s.v. kommer att avgiftsbeläggas till förmån för Copyswede.
Men jag vill understryka, och detta är viktigt: Genom denna piratkopieringsavgift har lagstiftaren legaliserat kopiering av upphovsrättsskyddat material. Ingen kan ju rimligtvis tvingas betala en avgift för något som är olagligt.
Man kan likna detta med att ta ut en ’fortkörningsavgift’ på nya bilar med motiveringen att ’den kan ju framgent användas för att färdas med över hastighetsbegränsningar’.
Det är polisens och åklagarnas sak att finna och rättsföra brott mot lagen, man kan inte skapa en lagstiftning som förutsätter att lagen kommer att brytas.
Man kan bara ana vilken del mediabolagen spelade när detta paradoxala regelverk skapades.
Är det nu småpengar det handlar om, så att man kan negligera detta rena principfel? Tja, det beror ju på vad man anser, men enligt Copyswedes årsredovisning gav dessa avgifter drygt 200 miljoner under 2007, (några uppgifter för 2008 har ej publicerats). Både piratkopieringsavgifternas storlek, årsredovisningar och en hel del annat intressant finns på denna länk; http://www.copyswede.se
onsdag 1 april 2009
Rent skrattretande.
Musik och filmindustrin vrider sig som maskar och tvingar fram idiotlagar som är helt tandlösa rent juridiskt. Så länge en person inte tillstår att denne laddat ner upphovsrättskyddat material finns det ingen som kan bevisa något. Ipred är en idiotlag man kan läsa om på denna länk: http://www.dn.se/kultur-noje/ipred-hot-mot-oppna-natverk-1.834903
För det första finns ingen som helst koppling mellan en juridisk person och en IP-adress. Om man har ett nätverk någonstans går det inte att veta vem som gjort en nerladdning.
För det andra, och även om en specifik dator är kopplad till en IP-adress är det inget som bevisar att en viss person använt datorn till nerladdningen. Det kan t.ex. vara så att flera olika personer använder datorn med samma påloggningsidentitet.
För det tredje är det ingenting som knyter en nätidentitet till en person. Om jag t.ex. har nätidentiteten Lisa92, vad är det för koppling till mig som person? Och snackar vi trådlösa nätverk är historien ännu larvigare.
Tekniken har sprungit ifrån allt vad copyright heter, och film och musikbolag gör vad de kan för att rädda vad de kan då deras existens och tidigare stora vinster är hotade. Beklämmande bara att de har så mycket pengar att de kan lura i lagstiftarna att det går att skruva tillbaka klockan.
Att sedan höra skadeståndskrav på hur mycket t.ex. ett musikbolag förlorat på nerladdningar, talar bara om för mig vilka astronomiska summor de har skinnat folk på i minst 50år och har i vinst.
Man kan ju dra liknelsen med England för drygt 100 år sedan. Det fanns då en lag som tvingade varje bil som färdades på vägarna att ha en person som gick och viftade med en röd flagga framför, för att varna för den ’hästlösa vagnen’. Det var givetvis hämmande för den brittiska bilindustrin, och man undrar om inte det var hästvagnstillverkarna som påverkat politikerna/lagstiftarna att införa denna lag.
Slående likhet med Ipred, eller hur? Hur många bilar finns det på gatorna idag? Hur många tillverkar hästvagnar? Det finns nog inget dummare än att med lagstiftning försöka hindra utvecklingen, och i synnerhet inte den tekniska.
Blir då artisterna lidande, eller är det bara mellanhänderna? Tja, i vissa fall kanske artisterna blir lidande, men i andra fall tvärtom eftersom publicitet på t.ex. youtube tvivelsutan är direkt reklam för artister. Hur många idag skulle ha känt till Paul Potts om det inte vore för youtube? Kollade just på en rulle han sjunger på, och den har lite drygt 42 miljoner öppningar. Eller Andy McKee, 20 miljoner?Gratis reklam..eller kanske skivbolagen tycker annorlunda?
Personligen gillar jag ett band som heter Cidade Negra från Brasilien. Jag brukade titta på nyheter från dem på youtube, och har även köpt skivor med dem. Nu har jag ingen aaaning om när de släpper nya skivor eller vad som händer eftersom ”Sony Music Entertainment” har krävt att alla deras youtube-rullar skulle tas bort. Alltså förlorar alla, inkluderande Sony på detta agerande.
För det första finns ingen som helst koppling mellan en juridisk person och en IP-adress. Om man har ett nätverk någonstans går det inte att veta vem som gjort en nerladdning.
För det andra, och även om en specifik dator är kopplad till en IP-adress är det inget som bevisar att en viss person använt datorn till nerladdningen. Det kan t.ex. vara så att flera olika personer använder datorn med samma påloggningsidentitet.
För det tredje är det ingenting som knyter en nätidentitet till en person. Om jag t.ex. har nätidentiteten Lisa92, vad är det för koppling till mig som person? Och snackar vi trådlösa nätverk är historien ännu larvigare.
Tekniken har sprungit ifrån allt vad copyright heter, och film och musikbolag gör vad de kan för att rädda vad de kan då deras existens och tidigare stora vinster är hotade. Beklämmande bara att de har så mycket pengar att de kan lura i lagstiftarna att det går att skruva tillbaka klockan.
Att sedan höra skadeståndskrav på hur mycket t.ex. ett musikbolag förlorat på nerladdningar, talar bara om för mig vilka astronomiska summor de har skinnat folk på i minst 50år och har i vinst.
Man kan ju dra liknelsen med England för drygt 100 år sedan. Det fanns då en lag som tvingade varje bil som färdades på vägarna att ha en person som gick och viftade med en röd flagga framför, för att varna för den ’hästlösa vagnen’. Det var givetvis hämmande för den brittiska bilindustrin, och man undrar om inte det var hästvagnstillverkarna som påverkat politikerna/lagstiftarna att införa denna lag.
Slående likhet med Ipred, eller hur? Hur många bilar finns det på gatorna idag? Hur många tillverkar hästvagnar? Det finns nog inget dummare än att med lagstiftning försöka hindra utvecklingen, och i synnerhet inte den tekniska.
Blir då artisterna lidande, eller är det bara mellanhänderna? Tja, i vissa fall kanske artisterna blir lidande, men i andra fall tvärtom eftersom publicitet på t.ex. youtube tvivelsutan är direkt reklam för artister. Hur många idag skulle ha känt till Paul Potts om det inte vore för youtube? Kollade just på en rulle han sjunger på, och den har lite drygt 42 miljoner öppningar. Eller Andy McKee, 20 miljoner?Gratis reklam..eller kanske skivbolagen tycker annorlunda?
Personligen gillar jag ett band som heter Cidade Negra från Brasilien. Jag brukade titta på nyheter från dem på youtube, och har även köpt skivor med dem. Nu har jag ingen aaaning om när de släpper nya skivor eller vad som händer eftersom ”Sony Music Entertainment” har krävt att alla deras youtube-rullar skulle tas bort. Alltså förlorar alla, inkluderande Sony på detta agerande.
onsdag 25 februari 2009
Ett (s)lag i luften
Jaha – ipred åxå, ovanpå FRA-lagen. Det kan man läsa i SvD idag på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2518829.svd
Det är klart att skivbolag, filmbolag och andra vill cementera utvecklingen, låtsas som de inte blivit omkörda. Som alla vet är det för det första inga problem att fixa en fiktiv IP-adress i annat land så är denna lag helt verkningslös.
För det andra är det så att det finns ingen som helst koppling mellan den som har en IP-adress och en juridisk person. Alltså, om personen inte tillstår en nerladdning är det i praktiken helt omöjligt att bevisa att denne person gjort sig skyldig till en olaglig kopiering av upphovsrättsskyddat material.
Låt oss anta att du har ett hus, med ungdomar som håller på med LAN-partyn, och i samma hus finns ett trådlöst nätverk. Vem är då skyldig till en nerladdning? Är det någon av ungdomarna, deras föräldrar (eftersom de är omyndiga), du, eller någon som (utan att fråga dig), kopplat upp sig på det trådlösa nätverket och kör på din IP-adress?
Vid ett åtal i enlighet med den lag som nu drivits igenom är det en ren omöjlighet att bevisa vem som gjort en nerladdning, alltså är denna lag bara ett rent slag i luften, där politikerna som uppenbarligen inte känner till tekniken bara tror att man skapat ett verktyg, alternativt vill skrämmas för att glädja upphovsrättsinnehavarna.
Tyvärr, riksdagsmän och upphovsrättsinnehavare; 78-varvskivor finns inte, inte kassettband, LP-skivor, och snart inte heller CD-skivor. Idag flödar informationen på internet med en otrolig hastighet och lagringskapaciteten i en vanlig dator är enorm, det är inga problem att hitta små omvägar enligt ’minsta motståndets lag’. Dessutom är det en smal sak att lägga på tung RSA/PGP-krypto, så vet ingen (inkluderande FRA), vilken information som utbyts.
Vi skriver 2009, men det verkar som vissa inte fattat det, och gör sig därigenom bara till åtlöje.
Det är klart att skivbolag, filmbolag och andra vill cementera utvecklingen, låtsas som de inte blivit omkörda. Som alla vet är det för det första inga problem att fixa en fiktiv IP-adress i annat land så är denna lag helt verkningslös.
För det andra är det så att det finns ingen som helst koppling mellan den som har en IP-adress och en juridisk person. Alltså, om personen inte tillstår en nerladdning är det i praktiken helt omöjligt att bevisa att denne person gjort sig skyldig till en olaglig kopiering av upphovsrättsskyddat material.
Låt oss anta att du har ett hus, med ungdomar som håller på med LAN-partyn, och i samma hus finns ett trådlöst nätverk. Vem är då skyldig till en nerladdning? Är det någon av ungdomarna, deras föräldrar (eftersom de är omyndiga), du, eller någon som (utan att fråga dig), kopplat upp sig på det trådlösa nätverket och kör på din IP-adress?
Vid ett åtal i enlighet med den lag som nu drivits igenom är det en ren omöjlighet att bevisa vem som gjort en nerladdning, alltså är denna lag bara ett rent slag i luften, där politikerna som uppenbarligen inte känner till tekniken bara tror att man skapat ett verktyg, alternativt vill skrämmas för att glädja upphovsrättsinnehavarna.
Tyvärr, riksdagsmän och upphovsrättsinnehavare; 78-varvskivor finns inte, inte kassettband, LP-skivor, och snart inte heller CD-skivor. Idag flödar informationen på internet med en otrolig hastighet och lagringskapaciteten i en vanlig dator är enorm, det är inga problem att hitta små omvägar enligt ’minsta motståndets lag’. Dessutom är det en smal sak att lägga på tung RSA/PGP-krypto, så vet ingen (inkluderande FRA), vilken information som utbyts.
Vi skriver 2009, men det verkar som vissa inte fattat det, och gör sig därigenom bara till åtlöje.
måndag 16 februari 2009
Nu har alltså den stora rättegången om och mot Pirate Bay börjat, vilket man kan läsa om bl.a. i SvD om på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2476253.svd
Hela historien är ganska intressant rent juridiskt. Det är ju nämligen så att när de lagar som finns skrevs var saken ganska enkel, en kopia var en fysisk kopia och man kunde konkret sätt fingret på vem som gjort kopieringen o.s.v. När det begavs sig var det väl kopiatorer, kassettband, eller annat som gällde, och man brukade ju faktiskt se mellan fingrarna om man t.ex. gjorde kopior för eget bruk. Hade man en LP-skiva var det väl rätt OK om en polare kopierade den till ett kassettband, eller vanligt magnetband. Så länge man inte kopierade och sålde kopiorna för egen vinning var det inte mycket att snacka om.
Det är nu det stora problemet inställer sig. Lagarna är skrivna för en sådan enkel kopiering, emedan verkligheten sprungit ifrån lagen. Med ’sprungit ifrån’ menar jag att både antalet koperingsmedia, deras kapacitet att lagra data, samt sätten att göra kopior har ökat drastiskt med utvecklingen inom data och medieområdet den sista tiden. Vidare har ju kommunikationsvägarna förändrats drastiskt, på så sätt att vägar och sätt att göra kopior som lagstiftarna inte kunde drömma om är idag vardagsmat. Det är alltså inte längre klart vem som gör sig skyldig till en kopiering av ett upphovsrättsskyddat material. Här är några förslag på skyldiga:
- Den eller de som gör materialet tillgängligt för andra, alltså kopierar det från originalmedia.
- Den eller de som tillhandahåller platsen för lagring av kopian.
- Den som tillhandahåller mjukvaran som gör kopieringen möjlig.
- Den som har en site där man kan se vilka kopior som finns tillgängliga.
- Den som ansvarar för kommunikationen (internet), och på så sätt gör kopieringen möjlig.
- Den som gör nerladdningen.
- Den som är tecknare av IP-adressen som laddar ner ett material.
- Den som har en kopia i ’sin’ dator och gör den tillgänglig på nätet.
Nu är det ju givetvis inte så enkelt att peka ut någon eller några av dessa, och hur ansvaret fördelas.
Så vad gör man med en lagstiftning som inte har hängt med i matchen och skrevs innan dagens teknik fanns? Jo, man letar desperat över var man kan slå värst, och med ljus och lykta letar efter någon applicerbar paragraf. Så då hittade man Pirate Bay. Själva namnet sticker givetvis i ögonen på de som vill hävda sig upphovsrätt till ett visst material. Men nu är inte det problemet; frågeställningen är vad lagen säger och deras delaktighet i själva kopieringarna. De har alltså inte själva kopierat, de har inte sålt upphovsrättsskyddat material, och de har använt sådant material. De har tillhandahållit en del av den teknik och den plattform som behövs för att ANDRA kopierat såsom tillhandahållit upphovsrättsskyddat material, och läst ner detsamma på sina datorer.
Men det är ju enklast att slå mot knutpunkten. De som kopierat originalen står inte att finna och är många miljoner. De som kopierat ner filerna/materialet står ej heller att finna och de är åtskilliga miljoner. Så då måste man slå till mot knutpunken, Pirate Bay. Egentligen inte för att de kopierat eller så, utan bara för att i ett desperat försök försöka stoppa verksamheten.
Ursäkta, vi skriver anno år 2009. Lagarna är gjorda när kopiering var enkelt, och internet knappt var påtänkt. Och man försöker nu applicera föråldrad lagstiftning på dagens internet och teknologi, i en desperat förhoppning om att hindra verkligheten och teknikutvecklingen. Hur många har inte försökt med liknande argument, under mänsklighetens utveckling och den hårda vägen fått lära sig att inget stoppar teknologin och tekniken? Detta i synnerhet som vi pratar om en global teknologi som internet. De lokala och desperata intressenterna agerar som om internet vore ett lokalt fenomen inom Sveriges gränser.
Man må tycka vad man vill om det som idag händer på internet, de må vara synd om program, film, och musiker som vill tjäna pengar på det material de anser sig ha rätt till, varandes deras och varandes upphovsmän.
Men, nu är det bara det att tekniken passerat denna typ av upphovsrätt. Månne orättvist, månne synd om upphovsrättsinnehavarna, men det är bara att beklaga – mänsklighetens utveckling och teknologin låter sig inte stoppas, så är det bara.
Så hur kommer rättegången sluta? Tja, min gissning är fällande, villkorlig dom, och överklaganden till högsta instans. (Varnagel för andra).
Sedan kan samma verksamhet starta upp på en ö i Stilla Havet, eller varför inte i Kina, utom räckhåll för lagens långa arm. Internet är globalt, tekniken går inte att stoppa – det är bara att fatta.
Hela historien är ganska intressant rent juridiskt. Det är ju nämligen så att när de lagar som finns skrevs var saken ganska enkel, en kopia var en fysisk kopia och man kunde konkret sätt fingret på vem som gjort kopieringen o.s.v. När det begavs sig var det väl kopiatorer, kassettband, eller annat som gällde, och man brukade ju faktiskt se mellan fingrarna om man t.ex. gjorde kopior för eget bruk. Hade man en LP-skiva var det väl rätt OK om en polare kopierade den till ett kassettband, eller vanligt magnetband. Så länge man inte kopierade och sålde kopiorna för egen vinning var det inte mycket att snacka om.
Det är nu det stora problemet inställer sig. Lagarna är skrivna för en sådan enkel kopiering, emedan verkligheten sprungit ifrån lagen. Med ’sprungit ifrån’ menar jag att både antalet koperingsmedia, deras kapacitet att lagra data, samt sätten att göra kopior har ökat drastiskt med utvecklingen inom data och medieområdet den sista tiden. Vidare har ju kommunikationsvägarna förändrats drastiskt, på så sätt att vägar och sätt att göra kopior som lagstiftarna inte kunde drömma om är idag vardagsmat. Det är alltså inte längre klart vem som gör sig skyldig till en kopiering av ett upphovsrättsskyddat material. Här är några förslag på skyldiga:
- Den eller de som gör materialet tillgängligt för andra, alltså kopierar det från originalmedia.
- Den eller de som tillhandahåller platsen för lagring av kopian.
- Den som tillhandahåller mjukvaran som gör kopieringen möjlig.
- Den som har en site där man kan se vilka kopior som finns tillgängliga.
- Den som ansvarar för kommunikationen (internet), och på så sätt gör kopieringen möjlig.
- Den som gör nerladdningen.
- Den som är tecknare av IP-adressen som laddar ner ett material.
- Den som har en kopia i ’sin’ dator och gör den tillgänglig på nätet.
Nu är det ju givetvis inte så enkelt att peka ut någon eller några av dessa, och hur ansvaret fördelas.
Så vad gör man med en lagstiftning som inte har hängt med i matchen och skrevs innan dagens teknik fanns? Jo, man letar desperat över var man kan slå värst, och med ljus och lykta letar efter någon applicerbar paragraf. Så då hittade man Pirate Bay. Själva namnet sticker givetvis i ögonen på de som vill hävda sig upphovsrätt till ett visst material. Men nu är inte det problemet; frågeställningen är vad lagen säger och deras delaktighet i själva kopieringarna. De har alltså inte själva kopierat, de har inte sålt upphovsrättsskyddat material, och de har använt sådant material. De har tillhandahållit en del av den teknik och den plattform som behövs för att ANDRA kopierat såsom tillhandahållit upphovsrättsskyddat material, och läst ner detsamma på sina datorer.
Men det är ju enklast att slå mot knutpunkten. De som kopierat originalen står inte att finna och är många miljoner. De som kopierat ner filerna/materialet står ej heller att finna och de är åtskilliga miljoner. Så då måste man slå till mot knutpunken, Pirate Bay. Egentligen inte för att de kopierat eller så, utan bara för att i ett desperat försök försöka stoppa verksamheten.
Ursäkta, vi skriver anno år 2009. Lagarna är gjorda när kopiering var enkelt, och internet knappt var påtänkt. Och man försöker nu applicera föråldrad lagstiftning på dagens internet och teknologi, i en desperat förhoppning om att hindra verkligheten och teknikutvecklingen. Hur många har inte försökt med liknande argument, under mänsklighetens utveckling och den hårda vägen fått lära sig att inget stoppar teknologin och tekniken? Detta i synnerhet som vi pratar om en global teknologi som internet. De lokala och desperata intressenterna agerar som om internet vore ett lokalt fenomen inom Sveriges gränser.
Man må tycka vad man vill om det som idag händer på internet, de må vara synd om program, film, och musiker som vill tjäna pengar på det material de anser sig ha rätt till, varandes deras och varandes upphovsmän.
Men, nu är det bara det att tekniken passerat denna typ av upphovsrätt. Månne orättvist, månne synd om upphovsrättsinnehavarna, men det är bara att beklaga – mänsklighetens utveckling och teknologin låter sig inte stoppas, så är det bara.
Så hur kommer rättegången sluta? Tja, min gissning är fällande, villkorlig dom, och överklaganden till högsta instans. (Varnagel för andra).
Sedan kan samma verksamhet starta upp på en ö i Stilla Havet, eller varför inte i Kina, utom räckhåll för lagens långa arm. Internet är globalt, tekniken går inte att stoppa – det är bara att fatta.
måndag 19 januari 2009
Den tandlösa tigern
Så man är på gång när det gäller fildelning. Kan man läsa om på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2335035.svd#tw_link_widget.
Sorry, hela lagen och snacket om IP-adresser är bara nys.
Det är nämligen så här att man må klassa fildelning som brott, men nästa steg är att BEVISA vem som utfört detta brott. Härvidlag finns det ingen koppling mellan en IP-adress och en juridisk person, och följdaktligen är hela lagen rent nys.
Det må vara en person som är registrerad för IP-adressen, men för det första finns det inget bevis att denne verkligen tecknat/bokat den adressen.
I nästa läge blir det ännu värre, det gäller att bevisa vem som fildelat eller tankat ner något. För det första finns det dynamisk adressering, vilket innebär att en användare temporärt har en IP-adress (den första lediga), för det andra har tecknaren av en IP-adress inget som helst ansvar för datoranvändningen på den adress det gäller.
I mitt fall har jag ca 25 fysiska portar och ett trådlöst nätverk. Vem som använt vilken port, när, och till vilken verksamhet har jag ingen aning om, och det skiter jag i -och jag tänker inte ta ansvar för det heller eller tvingas agera lokal IP-polis.
Det är upp till målsägaren att bevisa vilken juridisk person som gjort sig skyldig till lagbrottet, och det är i praktiken direkt omöjligt. Hela lagen är rent trams - men det skapar ju lite rubriker.
Sorry, hela lagen och snacket om IP-adresser är bara nys.
Det är nämligen så här att man må klassa fildelning som brott, men nästa steg är att BEVISA vem som utfört detta brott. Härvidlag finns det ingen koppling mellan en IP-adress och en juridisk person, och följdaktligen är hela lagen rent nys.
Det må vara en person som är registrerad för IP-adressen, men för det första finns det inget bevis att denne verkligen tecknat/bokat den adressen.
I nästa läge blir det ännu värre, det gäller att bevisa vem som fildelat eller tankat ner något. För det första finns det dynamisk adressering, vilket innebär att en användare temporärt har en IP-adress (den första lediga), för det andra har tecknaren av en IP-adress inget som helst ansvar för datoranvändningen på den adress det gäller.
I mitt fall har jag ca 25 fysiska portar och ett trådlöst nätverk. Vem som använt vilken port, när, och till vilken verksamhet har jag ingen aning om, och det skiter jag i -och jag tänker inte ta ansvar för det heller eller tvingas agera lokal IP-polis.
Det är upp till målsägaren att bevisa vilken juridisk person som gjort sig skyldig till lagbrottet, och det är i praktiken direkt omöjligt. Hela lagen är rent trams - men det skapar ju lite rubriker.
torsdag 18 december 2008
United States of Europe?
Kul att att en ”omsorgsminister” heter Risikko, på tyska betyder ’Risiko’, risk. På denna länk kan man läsa om de allt hårdare tagen mot snusare i Finland: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2219791.svd#tw_link_widget
Men till saken och ämnet; Här gäller det att hitta på en hämndaktion! Sydeuropeerna i EU har röstat igenom ett förbud mot snus, med majoritetens rätt i United States of Europe. Jag trodde ett tag att svenskar var det mest passiva och myndighets- och politikertroende folk som fanns, indoktrinerade av Public Service, men nu är finnarna goda aspiranter, men Sverige står kanske på tur…
Det är dags att hämnas! Upp till kamp! Tag upp förslaget att vin ska förbjudas inom EU. Finns ingen anledning att detta berusningsmedel ska tillåtas, vilket kan bevisas med hur mycket statistik och forskare som helst. Ur folkhälsosynpunkt och omsorg om medborgarna borde de skandinaviska länderna därför driva att vin ska förbjudas. Med alla nya EU-stater, lite mutor och annat ska nog sydeuropéerna få sina fiskar varma! Fiskar förresten: Att äta sniglar är äckligt –dags för svenska EU parlamentariker att föreslå att det må förbjudas inom EU. Kan man säkert få majoritet för….
Slutsats: Vad är det för idiotisk politiker som tagit upp förslaget att snus borde förbjudas? Om man jobbar på denna linje kommer vi ju har ett krig inom EU, strävande efter att förbjuda allt som är konstigt eller udda inom ’andra’ kulturer, som man inte känner till eller förstår sig på, så länge man har en rimlig chans att skapa sig majoritet, kan man gå på i ullstrumporna. Är det så EU ska fungera? Slutar det med ett samhälle som vi vill leva i? Är människan till för samhället eller samhället till för människan? Och hur stort är samhället? Där fick ”Risk” någonting att fundera på…
Men till saken och ämnet; Här gäller det att hitta på en hämndaktion! Sydeuropeerna i EU har röstat igenom ett förbud mot snus, med majoritetens rätt i United States of Europe. Jag trodde ett tag att svenskar var det mest passiva och myndighets- och politikertroende folk som fanns, indoktrinerade av Public Service, men nu är finnarna goda aspiranter, men Sverige står kanske på tur…
Det är dags att hämnas! Upp till kamp! Tag upp förslaget att vin ska förbjudas inom EU. Finns ingen anledning att detta berusningsmedel ska tillåtas, vilket kan bevisas med hur mycket statistik och forskare som helst. Ur folkhälsosynpunkt och omsorg om medborgarna borde de skandinaviska länderna därför driva att vin ska förbjudas. Med alla nya EU-stater, lite mutor och annat ska nog sydeuropéerna få sina fiskar varma! Fiskar förresten: Att äta sniglar är äckligt –dags för svenska EU parlamentariker att föreslå att det må förbjudas inom EU. Kan man säkert få majoritet för….
Slutsats: Vad är det för idiotisk politiker som tagit upp förslaget att snus borde förbjudas? Om man jobbar på denna linje kommer vi ju har ett krig inom EU, strävande efter att förbjuda allt som är konstigt eller udda inom ’andra’ kulturer, som man inte känner till eller förstår sig på, så länge man har en rimlig chans att skapa sig majoritet, kan man gå på i ullstrumporna. Är det så EU ska fungera? Slutar det med ett samhälle som vi vill leva i? Är människan till för samhället eller samhället till för människan? Och hur stort är samhället? Där fick ”Risk” någonting att fundera på…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)