En framtid i politisk turbulens

Det går inte längre för sjuklöverns politiker att stoppa huvudet i sanden. Man behöver knappast vara ett orakel för att fatta att Löfvén och hans ministrar fiskar vilt inom Alliansen för att kunna få igenom sin budgetproposition. Huvudkandidaterna är ju folkpartiet och centern, båda med ett förflutet om kohandel, blocköverskridande överenskommelser och amöbapolitik. Löfvén kan ju inte vifta med någon form av maktpositioner längre, så vad han säkert kör med är att gå dessa partier till mötes i deras hjärtefrågor – landsbygden för centerpartiet och skolfrågor när det gäller folkpartiet.
Men då uppstår problemet att man egentligen spräcker Alliansen, och frågan om vad Alliansen egentligen har att förlora om regeringen faller? Det är en mycket svår fråga. Om Alliansen står enad kanske väljarna ser det som att Socialdemokraterna misslyckades, och med miljöpartister i ministerpositioner är det ohållbart. Vidare är säkert vänsterpartisterna lite sura, varför fick miljöpartisterna ministerposter men inga kommunister? Men vänsterpartiet är små och kommer alltid rösta med alla typer av vänsterregeringar, så har det alltid varit. Stödparti helt enkelt.

 

Under flera år har man nu även målat upp SD-spöket och det kanske blir ett argument för Björklund och Lööf att komma med, gärna i kombination med ”ta ansvar för den uppkomna politiska situationen”, ”ansvar för landet”, ”kunna skapa en riksdagsmajoritet för landets framtid” och liknande svammel.

 

Så spelplanen ligger öppen. Lyckas Löfvén få med sig både centerpartiet och folkpartiet har han en majoritet, och kohandeln kan börja. Alliansen är glömd och när smärtgränsen är nådd, blir det regeringskris. Men lyckas inte Löfvén med detta och budgetpropositionen faller är det lika bra att utlysa nyval.

Slutligen kan man egentligen inte säga med säkerhet vad som kommer hända. Kanske Löfvén får igenom budgetpropositionen. Men om han sedan blir nedröstad i ett antal propositionerär han rökt. Vi ska dessutom komma ihåg att invandringspolitiken har en smärtgräns, som enligt sjuklövern inte finns. För min del har vi passerat den för länge sedan och på många olika sätt. Vi kan inte vara världens lilla socialbyrå för människor som inte är flyktingar utan bara ute efter en bättre levnadsstandard och på våra skattepengars bekostnad.

Så Löfvén; var går gränsen? Runt 100.000, år 2015. 130.000, år 2016, 150.000…för du är väl inte ”främlingsfientlig”? Kravaller, skottlossningar, hedermord, våldtäkter, "svenska" jihadkrigare, berikningsområden, eldfängda bilar,  gängkriminalitet  o.s.v. är ju bara mindre och berikande integrationsproblem som man löser med den outtömliga skattkistan, eller?