1300 kr per år för vad?

Staten, kommunerna och landstingen ska ombesörja det som vi medborgare behöver och för detta betalar man skatt. Det var en tid när de olika länderna hade full kontroll över media, 50-70 talet kanske. Ju mer totalitär en regim var ju hårdare kontroll av media. I vissa länder än idag gäller denna kontroll på media än idag; man begränsar internet, gör det straffbart att skriva saker som man anser. Man hittar givetvis på olika lagar om vad medborgarna får yttra och om de inte instämmer i de styrandes jubelkör, eller kommer med saker som är opassande, är det straffbart på olika sätt. Ju mer totalitär regim – ju hårdare straff.

Man vill helt enkelt ha kontroll över den information medborgarna får, och hindra alla åsikter som inte passar. Vi pratar alltså om ren censur och propaganda, och vad jag påtalat ett antal gånger är att propaganda är lika mycket vad man INTE berättar som vad man berättar. Alltså är det viktigt att medborgarna skyddas från information och fakta de inte ska få veta.

Samtidigt måste man ju skapa förtroende och att medborgarna ska tro på det man tillhandahåller. Ingen vill veta att de matas med propaganda, och inte betala för sådan. Alltså gäller det att mena att man tillhandahåller oberoende, opartisk, opolitisk information, utbildning och fakta, och invagga medborgarna i att lita på det man matas med. Vidare är propaganda en mångårig process för påverkan och ingen kort affischkampanj. Detsamma gäller för nordkoreanska, amerikanska, medierna i Venezuela, på Kuba, i Kina, Al Jazeera. Det är helt enkelt så att det inte finns media som är obundna. Det kan vara av politiska skäl, rädsla, ekonomiska, eller vad det vara månde. Men det finns inte ett enda nyhetsmedia i hela världen som kan kalla sig oberoende, opolitiskt eller att man tillhandahåller bara fakta. Allt sitter i betraktarens ögon.

Men ett säkert tecken på att ett media just tillhandahåller propaganda är om man hävdar att man är opartiska, opolitiska, tillhandahåller fakta, utbildning och information.

Vi kan alltså summera; hela konceptet med Public Service är utdaterat och förlegat, men av någon anledning kramar de svenska politikerna detta som en snuttefilt. Kanske för att det fungerar enbart som propagandamedium under förespeglingen att man tillhandahåller var medborgarna behöver med opartisk och korrekt information – precis som i totalitära länder och i synnerhet kommunistiska sådana. Man har lagar mot ”agg mot folkgrupp” och vidare föreslår förbud mot ”fake news”, samtidigt som man själva döljer kriminalitet problem och i synnerhet direkt kopplat till de senaste årens invandring. Förresten, var är utredningen om detta Brå? Det finns IRM, näthatsgranskare och media som anlitar rent brottsliga grupper för att först hitta och sedan smutskasta personer som inte stämmer in i jubelkören om invandringen. Därefter har man skrivit rena lögner, och givetvis blir man sedan belönade med ”guldspaden” som ryggdunkning (Expressen).

Det finns ingen oberoende eller opartisk journalistik av många anledningar. Medborgarna har nu tillgång till internet, utländska kanaler och behöver inte bli matade av Public Service med propaganda.

Ett vidare fenomen är ju faktiskt att Public Service hävdar att de är så duktiga att de är ett rent ”måste” på mediemarknaden. Men då borde man ju klara av att konkurrensutsättas och agera på marknaden på samma premisser som alla andra? Nix, det gör man inte utan stödjer sig på politikernas kramande av denna snuttefilt. Nu har det alltså gått så långt att man inte längre kan kräva medborgarna på ”licensavgift” för att de har kanalväljare eller tillgång till internet (som PS själva valde att lägga ut sina alster på), så då är det bara skattsedeln som gäller kvar. Man ska nu tvinga alla medborgare att betala för statlig propaganda via skattsedeln.  Länk 1, länk 2.

Detta är rent idiotiskt, paradoxalt, ett minne från ”Stockholm-Motala”-tiden och att PS skulle vara någon form av service eller information alla behöver.
Vi pratar om konstgjord andning på en döende dinosaurie.