Hur syndarna vaknar

 Visst är det märkligt att de flesta av sjuklöverns partier i fråga efter fråga kommer till samma insikt som SD gjort för flera år sedan? Ända sedan Reinfeldts regering har SD lagt en massa motioner i Riksdagen om att begränsa invandringen, upprustning av försvaret och satsningar mot kriminalitet. Alla förslag har givetvis röstats ned och man har haft och har total beröringsskräck när det gäller SD. Initialt tog man inte ens debatter, detta efter att man blivit helt överkörda av i synnerhet Åkesson.

Idag pratar vi om ett parti som har kanske 15-20% av väljarkåren och SD:s representanter kan alltså ses som representanter för en stor del av svenska folket, detta även om de för tillfället bara har mandat baserat på valresultatet 2014. Ovanpå detta har alltså i stort sett alla partier utom miljömupparna (MP, C), kommunisterna tagit motioner som SD tidigare lagt, omformat dem lite och sedan lanserat dem som sina egna.

Men att förslagen är i det närmaste blåkopior av SD:s tidigare motioner tillstår man givetvis inte, ej heller att SD haft rätt hela tiden. Tvärtom, hela sjuklövern vidhåller sin beröringsskräck som i praktiken är direkt odemokratisk. De beter sig som barn i en sandlåda och fattar uppenbarligen inte att de är representanter för svenska folket. Ett exempel är detta från dagens SvD, där KD kräver upprustning av det anorektiska s.k. försvaret (länk). I hur många år har SD lagt förslag och motionerat om att försvaret måste rustas upp?

Givetvis är det så att alla partier har olika åsikter om saker baserat på sin ideologi och det är därför vi har ett demokratiskt system så att de folkvalda politikerna ska diskutera och sedan lägga fram förslag som man röstar om. Att mot den bakgrunden bete som barn, vägra svara på frågor eller samtala med representanter är sandlådefasoner.

Vidare kan man konstatera efter att ha hört ett antal riksdagsdebatter att svaren från ministrar på frågor från SD har i princip varit ”god dag, yxskaft”. Alltså; man svarar inte på frågor utan drar igång lite svammel om något helt annat. Givetvis med vetskapen om tider för frågor och svar är högst begränsad, och efter svamlet är tiden ute och frågan därmed ”besvarad”. Alltså; frågestunder i riksdagen eller debatter ger inga som helst svar och klarheter, man frågar sig vilken funktion de egentligen har.

Men beröringsskräcken med SD fortsätter den nye moderatledaren fortsätter på samma spår. Nu verkar man dessutom ha en debatt mellan moderater (Tobé) och socialdemokrater (M. Johansson), om vilka som har skuld till poliskrisen och den tilltagande brottsligheten. Barnen i sandlådan sitter alltså och kastar sand på varandra.
Frågan är mycket intressant, men får avhandlas i nästa inlägg på denna blogg.