I amöbapolitikens träsk

Det finns en rätt kul artikel (insändare) i Bohuslänningen, med titeln ”Jakten på Sverigedemokraternas väljare”. Det handlar nu inte om den klassiska jakten man började med för några år sedan, d.v.s. att utmåla alla som röstade på SD för nazister, utan att på olika sätt försöka ta väljare från SD.

Med några borgerliga partier som har 4%-snaran runt halsen, gäller det givetvis att försöka få tillbaka väljare som tänker rösta på SD.

Som väljare, i alla fall i mitt fall, vill man ha kontinuitet och en långsiktig politik som fungerar och man tror på. Men nu är läget inom hela sjuklövern så att man desperat byter åsikter och ändrar sin politik för att dra till sig väljare. Man anlitar konsultbolag som hittar frågor man ska driva och ger rekommendationer om hur man ska bedriva en politik som lockar vissa väljare. Vad ger detta annat en ett alltmer utbrett politikerförakt? Det är alltså makten som är det viktiga och inte den politiska övertygelse man har. Ovanpå det har vi givetvis partipiskor, toppstyrning, blockpolitik och annat som komplicerar bilden. Så med nuvarande politiskt läge vet ingen vad som kommer att hända efter valet, i synnerhet om man röstar på något parti inom sjuklövern.

Det paradoxala är dock att alla partier utom (c) och (mp) jobbar hårt på att kopiera gamla förslag som SD kommit med tidigare, men som man när det begav sig röstat ner. Rent symptomatiskt är även att man inte tillstår de misstag man begått. Från (s) och (m) har vi alltså en total omsvängning när man ser vad den tidigare förda politiken ställt till med, men att tillstå att man handlat fel och tagit fel beslut gör man givetvis inte. En liknande problemställning är det med alla brutna vallöften. Vem kan inför nästa val tro på några som helst vallöften?

Hela sjuklövern är som en stor politisk amöba som av olika anledningar ändrar sin politik efter en enda övertygelse – att få så mycket makt som möjligt, allt annat är helt sekundärt.
Vi vet ju alla hur det kommer att låta efter valet: ”I den nu uppkomna politiska situationen gäller det att ta ansvar för Sverige”, alltså en klassisk floskelfras som inte betyder ett dyft. Den fungerade när moderaterna stöddes av miljömupparna, och i denna regering där socialdemokraterna samregerar med samma miljömuppar. Man fattar om yngre väljare struntar i att gå till valurnan, med en uppgiven suck.

Ovanpå detta har det ju visat sig att de olika opinionsundersökningarna minskar i tillförlitlighet av olika skäl, detta i synnerhet när det gäller mindre partier och man har rapporterat för låga siffror när det gäller SD. I denna väljarbarometer (länk) kan man notera att man helt enkelt glömmer bort SD, trots att det handlar om tredje största parti. Man ställer sig alltså frågan om dessa undersökningar är riggade och man har hittat på olika parametrar för att negligera det stöd SD har, och ge väljarna bilden att det är rödgröna eller Alliansen som gäller. 

Nu balanserar några av Alliansens mindre partier runt 4%, och detta kan ju föranleda dem att komma med en enda röstsedel för just Alliansen. Om man ändå samarbetar, varför kan man inte ha en enda valsedel då det skulle rädda de partier som har snaran runt halsen?
Men hur man än vänder sig inom något av blocken, ser det inte ut som man skulle få en majoritet i Riksdagen. Inte ens med stöd av miljömupparna i regeringen eller som stödparti får något av blocken majoritet. Det finns även möjligheten att miljömupparna inte når 4%, vilket skulle vara glädjande.

Men om vi nu ritar på en Alliansvalsedel och en för rödgröna, kommer man sannolikt inte få en majoritet för något block i Riksdagen. Baserat på SD:s storlek vore det naturligt att kräva ministerposter om t.ex. Alliansen öppnar för samarbete. Går Alliansen inte med på det, har man alternativet att samarbeta med socialdemokraterna hur osmakligt det än blir. Då kommer socialdemokraterna givetvis kräva ministerposter. Alternativet efter tag av turbulens är nyval.

En sak är säker, jag avundas inte riksdagens talman jobbet han står inför efter valet.