Hallå feminister!

Våldtäkter är numera vardagsmat. Snart varje vecka med prefixet ”grupp”. Nu har alltså någon förgripit sig på en kvinna i Stockholm, och polisen ska med hjälp av övervakningskameror försöka få tag i gärningsmannen. Givetvis går polisen inte ut med någon som helst beskrivning, trots att det borde vara ganska sannolikt att kvinnan borde kunna ge en bra sådan då hon träffade mannen på tunnelbanan tidigare (länk). Hur vore det med att lägga ut filmen på nätet, och kanske en fantombild?
Det är alltså viktigare att ha locket på än att få fast gärningsmannen. Som vanligt.

Men vad spelar det egentligen för roll om man griper gärningsmannen? Det finns säkert någon lucka i lagen, som åklagaren i Visby kan hjälpa till att hitta. Kanske skrek kvinnan inte tillräckligt högt? Bar utmanande klädsel? Eller kanske hon hade kunnat göra lite mer motstånd? Kanske fattade gärningsmannen inte svenska eller lider av någon posttraumatisk krigshändelse? Kanske är han enligt egen utsaga 14 år, och inte straffmyndig? Kanske är detta inte hans första våldtäkt, och han får därför mängdrabatt?

Nästa fråga är om polisen kommer att lägga detta brott på hyllan, då man måste prioritera annat, underbemannade som man är? Dessutom vet ju alla att även om det skulle rendera i en rättegång, är fällandeprocenten låg, straffen rena skämt och eventuella skadestånd låga och kommer med all sannolikhet inte utbetalas. Åklagarna vet säkert att det inte är mödan värt att åtala.

Hur gick det förresten med fallen på Gotland? En uppenbarligen grov gruppvåldtäkt av en handikappad kvinna. När blir rättegången? Nähä…

Min åsikt är att denna typ av brott ska och måste vara högprioriterade och att straffen ska vara hårda. Är gärningsmannen inte svensk ska denne utvisas som regel.

Det finns alltså massor med poliser på gatorna som ägnar sig åt förebyggande verksamhet där ingen eller inget skadats. Man stoppar och bötfäller bilister som kört några ynka km/h mer än vad plåtskyltarna medgett, eller kanske någon som råkat dricka ett glas vin och hamnar över en magisk/påhittad gräns för rattfylleri. I dessa fall har uppenbarligen och bevisligen inget hänt, ingen och inget har skadats eller men straffen är ändå höga.
När det gäller våldtäkter har någon avsiktligen och med våld förgripit sig på en kvinna med sannolikt stora mentala skador som följd, samt kanske även fysiska. Det är inte brott som kan eller får nedprioriteras.

Det är dags att vända på logiken i rättssalarna. När ett brott begås med avsikt och någon eller något skadas, ska rätten enbart ta skadan i beaktande. ”Förmildrande omständigheter” ska ej accepteras och inte heller ska mängdrabatt på brott tillämpas. Inte heller ska man komma undan med att skylla på varandra. Är det en gruppvåldtäkt, är det bara att ge varje inblandad straff för en våldtäkt.

Den brist på logik som nu tillämpas blir uppenbar om man jämför den med trafiklagstiftningen. Är det förmildrande att ha kört på en tom, fin motorväg en söndagsmorgon, 200km/h med motiveringen att man har massor med års erfarenhet av att ha kört på Autobahn, man har en bra och snabb bil, eller alla andra körde lika fort? Är det förmildrande om man kör ordentligt berusad men inte fortare än 30 km/h så att ingen kunde skadas?
I de sistnämnda fallen finns dock en logik, det gör det inte när det gäller våldtäkter. Varför ägnar sig åklagare och domstolar åt att hitta undanflykter, luckor i lagen och förmildrande dumheter när det gäller just våldtäkter?

Var är ni nu alla feminister som kräver kvoteringar och annat trams? Varför stoppar ni huvudet i sanden när det gäller våldtäkter?