Snart Bananrepublik

Sakfrågor kära medborgare!

Jag är förbannat trött på all pajkastning inom politiken. Visst, jag har anklagat socialdemokraterna för att deras historia är rasistisk. Men detta som en ren kontring, på att man kallar SD rasistiska, medan man själva har ett mycket mörkt förflutet och som även vänsterpartiet har.

Men nu börjar det likna ren larvig pajaskastning. Senast idag tittade jag på Stefan Lövén som inte mindre än två gånger under statsministerns utfrågning hänvisade till Expos ”vitbok”, när han skulle svara på konkreta frågor avseende rena lögner och anklagelser han kommit med. Vad Expo skriver och vad jag hittar i kattlådan är för mig av samma värde.
Man har uppenbarligen och i ren desperation mobiliserat och hänvisar till minst sagt dubiösa källor med dito finansiärer, av typen IRM, Expo eller Researchgruppen.

Aftonbladet kommer in och tycker att SD är ett pajasparti (länk). Det kanske man kan tycka om man håller på och spekulerar vilt om olika partikonstellationer, och hela tiden dagtingar med sina värderingsgrunder för att få vandra i maktens korridorer.
Man frågar sig vilka som egentligen är pajaser. Bakgrunden är ganska uppenbar med en svag regering med miljömuppar som dagtingar med vänsterpartiet, och har haft en decemberöverenskommelse med Alliansen, och har nu en överbalanserad budget och man kryper till korset på punkt efter punkt beträffande migrationspolitiken och tvingas erkänna att man begått allvarliga misstag. Regeringen dyker hela tiden just i sakfrågor och vill inte tillstå att man för sent insett att SD hade rätt, emedan man kommer med propositioner direkt kopierade från SD:s motioner, några år gamla.

Sakfrågor! Man dagtingar inte med åsikter, man svamlar inte bort fakta, problem, och kallar dem för utmaningar. Politiker att lita på vill jag se, och inte ryggradslösa amöbor som ändrar åsikter efter omgivning, hunger att få vandra i maktens korridorer eller svamlar baserat på råd från PR-konsulter som desperat försöker hitta väljare och väljargrupper.

Det var en tid när vi hade Gunnar Sträng och Gösta Bohman. Riktiga politiker att lita på, som inte dreglade över att få vandra i maktens korridorer till vilket billigt utförsäljningspris av åsikter och ideologier som helst.

Jag vet precis hur det kommer att låta efter valet 2018: ”I den nu uppkomna parlamentariska situationen gäller det att ta ansvar för Sverige.”, kommer vi få höra. Detta legaliserar i sin tur vilka oheliga allianser och regeringsbildningar som helst, och vidare en ny ministertombola med några nya departement med fantasifulla namn. Det kommer dock vara mycket viktigt att hälften av statsråden är kvinnor, annars kommer media ”go bananas”.

Osökt, har jag då ett förslag på ny statsminister som uppenbarligen har ett stort folkligt stöd, i bananrepubliken Sverige med hela regeringen redan på den uppenbarligen politiska scenen (länk).