Jaha – ipred åxå, ovanpå FRA-lagen. Det kan man läsa i SvD idag på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2518829.svd
Det är klart att skivbolag, filmbolag och andra vill cementera utvecklingen, låtsas som de inte blivit omkörda. Som alla vet är det för det första inga problem att fixa en fiktiv IP-adress i annat land så är denna lag helt verkningslös.
För det andra är det så att det finns ingen som helst koppling mellan den som har en IP-adress och en juridisk person. Alltså, om personen inte tillstår en nerladdning är det i praktiken helt omöjligt att bevisa att denne person gjort sig skyldig till en olaglig kopiering av upphovsrättsskyddat material.
Låt oss anta att du har ett hus, med ungdomar som håller på med LAN-partyn, och i samma hus finns ett trådlöst nätverk. Vem är då skyldig till en nerladdning? Är det någon av ungdomarna, deras föräldrar (eftersom de är omyndiga), du, eller någon som (utan att fråga dig), kopplat upp sig på det trådlösa nätverket och kör på din IP-adress?
Vid ett åtal i enlighet med den lag som nu drivits igenom är det en ren omöjlighet att bevisa vem som gjort en nerladdning, alltså är denna lag bara ett rent slag i luften, där politikerna som uppenbarligen inte känner till tekniken bara tror att man skapat ett verktyg, alternativt vill skrämmas för att glädja upphovsrättsinnehavarna.
Tyvärr, riksdagsmän och upphovsrättsinnehavare; 78-varvskivor finns inte, inte kassettband, LP-skivor, och snart inte heller CD-skivor. Idag flödar informationen på internet med en otrolig hastighet och lagringskapaciteten i en vanlig dator är enorm, det är inga problem att hitta små omvägar enligt ’minsta motståndets lag’. Dessutom är det en smal sak att lägga på tung RSA/PGP-krypto, så vet ingen (inkluderande FRA), vilken information som utbyts.
Vi skriver 2009, men det verkar som vissa inte fattat det, och gör sig därigenom bara till åtlöje.
Visar inlägg med etikett kopiering. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kopiering. Visa alla inlägg
onsdag 25 februari 2009
måndag 16 februari 2009
Nu har alltså den stora rättegången om och mot Pirate Bay börjat, vilket man kan läsa om bl.a. i SvD om på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2476253.svd
Hela historien är ganska intressant rent juridiskt. Det är ju nämligen så att när de lagar som finns skrevs var saken ganska enkel, en kopia var en fysisk kopia och man kunde konkret sätt fingret på vem som gjort kopieringen o.s.v. När det begavs sig var det väl kopiatorer, kassettband, eller annat som gällde, och man brukade ju faktiskt se mellan fingrarna om man t.ex. gjorde kopior för eget bruk. Hade man en LP-skiva var det väl rätt OK om en polare kopierade den till ett kassettband, eller vanligt magnetband. Så länge man inte kopierade och sålde kopiorna för egen vinning var det inte mycket att snacka om.
Det är nu det stora problemet inställer sig. Lagarna är skrivna för en sådan enkel kopiering, emedan verkligheten sprungit ifrån lagen. Med ’sprungit ifrån’ menar jag att både antalet koperingsmedia, deras kapacitet att lagra data, samt sätten att göra kopior har ökat drastiskt med utvecklingen inom data och medieområdet den sista tiden. Vidare har ju kommunikationsvägarna förändrats drastiskt, på så sätt att vägar och sätt att göra kopior som lagstiftarna inte kunde drömma om är idag vardagsmat. Det är alltså inte längre klart vem som gör sig skyldig till en kopiering av ett upphovsrättsskyddat material. Här är några förslag på skyldiga:
- Den eller de som gör materialet tillgängligt för andra, alltså kopierar det från originalmedia.
- Den eller de som tillhandahåller platsen för lagring av kopian.
- Den som tillhandahåller mjukvaran som gör kopieringen möjlig.
- Den som har en site där man kan se vilka kopior som finns tillgängliga.
- Den som ansvarar för kommunikationen (internet), och på så sätt gör kopieringen möjlig.
- Den som gör nerladdningen.
- Den som är tecknare av IP-adressen som laddar ner ett material.
- Den som har en kopia i ’sin’ dator och gör den tillgänglig på nätet.
Nu är det ju givetvis inte så enkelt att peka ut någon eller några av dessa, och hur ansvaret fördelas.
Så vad gör man med en lagstiftning som inte har hängt med i matchen och skrevs innan dagens teknik fanns? Jo, man letar desperat över var man kan slå värst, och med ljus och lykta letar efter någon applicerbar paragraf. Så då hittade man Pirate Bay. Själva namnet sticker givetvis i ögonen på de som vill hävda sig upphovsrätt till ett visst material. Men nu är inte det problemet; frågeställningen är vad lagen säger och deras delaktighet i själva kopieringarna. De har alltså inte själva kopierat, de har inte sålt upphovsrättsskyddat material, och de har använt sådant material. De har tillhandahållit en del av den teknik och den plattform som behövs för att ANDRA kopierat såsom tillhandahållit upphovsrättsskyddat material, och läst ner detsamma på sina datorer.
Men det är ju enklast att slå mot knutpunkten. De som kopierat originalen står inte att finna och är många miljoner. De som kopierat ner filerna/materialet står ej heller att finna och de är åtskilliga miljoner. Så då måste man slå till mot knutpunken, Pirate Bay. Egentligen inte för att de kopierat eller så, utan bara för att i ett desperat försök försöka stoppa verksamheten.
Ursäkta, vi skriver anno år 2009. Lagarna är gjorda när kopiering var enkelt, och internet knappt var påtänkt. Och man försöker nu applicera föråldrad lagstiftning på dagens internet och teknologi, i en desperat förhoppning om att hindra verkligheten och teknikutvecklingen. Hur många har inte försökt med liknande argument, under mänsklighetens utveckling och den hårda vägen fått lära sig att inget stoppar teknologin och tekniken? Detta i synnerhet som vi pratar om en global teknologi som internet. De lokala och desperata intressenterna agerar som om internet vore ett lokalt fenomen inom Sveriges gränser.
Man må tycka vad man vill om det som idag händer på internet, de må vara synd om program, film, och musiker som vill tjäna pengar på det material de anser sig ha rätt till, varandes deras och varandes upphovsmän.
Men, nu är det bara det att tekniken passerat denna typ av upphovsrätt. Månne orättvist, månne synd om upphovsrättsinnehavarna, men det är bara att beklaga – mänsklighetens utveckling och teknologin låter sig inte stoppas, så är det bara.
Så hur kommer rättegången sluta? Tja, min gissning är fällande, villkorlig dom, och överklaganden till högsta instans. (Varnagel för andra).
Sedan kan samma verksamhet starta upp på en ö i Stilla Havet, eller varför inte i Kina, utom räckhåll för lagens långa arm. Internet är globalt, tekniken går inte att stoppa – det är bara att fatta.
Hela historien är ganska intressant rent juridiskt. Det är ju nämligen så att när de lagar som finns skrevs var saken ganska enkel, en kopia var en fysisk kopia och man kunde konkret sätt fingret på vem som gjort kopieringen o.s.v. När det begavs sig var det väl kopiatorer, kassettband, eller annat som gällde, och man brukade ju faktiskt se mellan fingrarna om man t.ex. gjorde kopior för eget bruk. Hade man en LP-skiva var det väl rätt OK om en polare kopierade den till ett kassettband, eller vanligt magnetband. Så länge man inte kopierade och sålde kopiorna för egen vinning var det inte mycket att snacka om.
Det är nu det stora problemet inställer sig. Lagarna är skrivna för en sådan enkel kopiering, emedan verkligheten sprungit ifrån lagen. Med ’sprungit ifrån’ menar jag att både antalet koperingsmedia, deras kapacitet att lagra data, samt sätten att göra kopior har ökat drastiskt med utvecklingen inom data och medieområdet den sista tiden. Vidare har ju kommunikationsvägarna förändrats drastiskt, på så sätt att vägar och sätt att göra kopior som lagstiftarna inte kunde drömma om är idag vardagsmat. Det är alltså inte längre klart vem som gör sig skyldig till en kopiering av ett upphovsrättsskyddat material. Här är några förslag på skyldiga:
- Den eller de som gör materialet tillgängligt för andra, alltså kopierar det från originalmedia.
- Den eller de som tillhandahåller platsen för lagring av kopian.
- Den som tillhandahåller mjukvaran som gör kopieringen möjlig.
- Den som har en site där man kan se vilka kopior som finns tillgängliga.
- Den som ansvarar för kommunikationen (internet), och på så sätt gör kopieringen möjlig.
- Den som gör nerladdningen.
- Den som är tecknare av IP-adressen som laddar ner ett material.
- Den som har en kopia i ’sin’ dator och gör den tillgänglig på nätet.
Nu är det ju givetvis inte så enkelt att peka ut någon eller några av dessa, och hur ansvaret fördelas.
Så vad gör man med en lagstiftning som inte har hängt med i matchen och skrevs innan dagens teknik fanns? Jo, man letar desperat över var man kan slå värst, och med ljus och lykta letar efter någon applicerbar paragraf. Så då hittade man Pirate Bay. Själva namnet sticker givetvis i ögonen på de som vill hävda sig upphovsrätt till ett visst material. Men nu är inte det problemet; frågeställningen är vad lagen säger och deras delaktighet i själva kopieringarna. De har alltså inte själva kopierat, de har inte sålt upphovsrättsskyddat material, och de har använt sådant material. De har tillhandahållit en del av den teknik och den plattform som behövs för att ANDRA kopierat såsom tillhandahållit upphovsrättsskyddat material, och läst ner detsamma på sina datorer.
Men det är ju enklast att slå mot knutpunkten. De som kopierat originalen står inte att finna och är många miljoner. De som kopierat ner filerna/materialet står ej heller att finna och de är åtskilliga miljoner. Så då måste man slå till mot knutpunken, Pirate Bay. Egentligen inte för att de kopierat eller så, utan bara för att i ett desperat försök försöka stoppa verksamheten.
Ursäkta, vi skriver anno år 2009. Lagarna är gjorda när kopiering var enkelt, och internet knappt var påtänkt. Och man försöker nu applicera föråldrad lagstiftning på dagens internet och teknologi, i en desperat förhoppning om att hindra verkligheten och teknikutvecklingen. Hur många har inte försökt med liknande argument, under mänsklighetens utveckling och den hårda vägen fått lära sig att inget stoppar teknologin och tekniken? Detta i synnerhet som vi pratar om en global teknologi som internet. De lokala och desperata intressenterna agerar som om internet vore ett lokalt fenomen inom Sveriges gränser.
Man må tycka vad man vill om det som idag händer på internet, de må vara synd om program, film, och musiker som vill tjäna pengar på det material de anser sig ha rätt till, varandes deras och varandes upphovsmän.
Men, nu är det bara det att tekniken passerat denna typ av upphovsrätt. Månne orättvist, månne synd om upphovsrättsinnehavarna, men det är bara att beklaga – mänsklighetens utveckling och teknologin låter sig inte stoppas, så är det bara.
Så hur kommer rättegången sluta? Tja, min gissning är fällande, villkorlig dom, och överklaganden till högsta instans. (Varnagel för andra).
Sedan kan samma verksamhet starta upp på en ö i Stilla Havet, eller varför inte i Kina, utom räckhåll för lagens långa arm. Internet är globalt, tekniken går inte att stoppa – det är bara att fatta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)