Man kan i denna artikel (http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3073877.svd), läsa att Ifpi vill se till att teleoperatörerna stänger ut TPB från Internet.
Först fick jag kolla så det inte var ’första april’, sedan trodde jag det var en usel ’Norgehistoria’, men efter lite funderande kom jag fram till att det var allvar.
”Allvar” förresten, allvarligt är det när ett helt rättssystem blir till åtlöje, och tilltron till både politiker, polis och rättsväsende förlöjligas på detta sätt. Man ställer sig även frågan om man har börjat införa ett ’italienskt/sicilianskt’ rättsväsende i Skandinavien, påverkat av i bästa fall bara av lobbyister.
TPB möjliggör alltså för olagliga nerladdningar. Men sannolikt är det på samma sätt i Norge som i Sverige att privatkopiering för eget bruk är tillåtet eftersom alla tomma media på vilka man kan spara privatkopior är belagda med en avgift vid försäljningen. I Sverige gäller det ALLA tomma CD/DVD/MP3, och vi pratar i Sverige om mellan 2-300MSEK per år som betalas till copyswede (www.copyswede.se).
Min slutsats är alltså att det är lagligt att kopiera från nätet och för privat bruk och att upphovsrättsinnehavarna för betalt genom copyswede för denna verksamhet.
Men här kommer det verkligen larviga och desperata; man har ju ingen chans att komma åt de enskilda personerna, och följaktligen ger man sig desperat på de som ’gör kopieringen möjlig’, d.v.s. TPB.
Men var går då gränsen för att göra möjligt? Det som hyr ut hus till TPB, levererar ström till deras servrar, deras datortillverkare, Microsoft som gör deras operativsystem, eller…
Att driva detta som ett prejudicerande rättsfall är rent skrattretande, om man nu kan skratta åt att ett rättssystem havererar.
Alltså har jag lite fler tips på vållande eller medskyldiga som borde bestraffas då de gör en olaglig verksamhet möjlig:
- Biltillverkarna som inte spärrat bilarnas hastighet är givetvis medskyldiga till alla hastighetsöverträdelser.
- Vapentillverkarna är skyldiga till rån, mord, m.m. som begås med vapen de tillverkat.
- Sprängämnestillverkarna för alla sprängdåd.
- Kameratillverkarna för barnporrbilder på nätet.
- Systembolaget som säljer sprit är medskydiga till rattfylleri, och all alkoholrelaterad misshandel.
…ja det är bara att fortsätta själv, det finns hur många som helst
Nu är det två saker till:
1. Den här döende mammuten i form av Ifpi som under minst 50 år suttit som en vinstgenerator emellan artisterna och konsumenterna har dödsryckningar. Tekniken har helt enkelt sprungit ifrån deras verksamhet och man kan ifrågasätta deras berättigande i första läget. De kan önska sig tillbaka till tiden med stenkakor, när inget gick att kopiera, men redan bandspelarna på 60-70-talet gjorde det möjligt att kopiera musik. Idag skriver vi 2009 och har ett Internet som satt den dödande kulan i mammuten.
2. Jag har inte sett någon redovisning av hur mycket pengar som skiv/filmbolag betalar till artisterna. Man gör sig gällande för att vara talesman för dessa, men det är mycket oklart hur mycket som man betalar till artisterna av det man tjänar. Det är som en följd av detta mycket oklart om artisterna själva är betjänta av Ifpi’s korståg. De artister som har låg ersättning från Ifpi, är sannolikt bara glada att deras verk får vidare spriding och har en förhoppning om mer pengar när deras kontrakt gått ut. Men dessa frågor är givetvis inget som Ifpi knystar om. Det är bättre att hävda att man är talesman för alla artister och ta till vara på deras rättigheter och talang.
Så låt oss hoppas att mammuten hinner dö innan den hunnit göra samhället allför stor skada.
Den som står i vägen för den tekniska utvecklingen är dömd att förlora.
Visar inlägg med etikett upphovsrätt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett upphovsrätt. Visa alla inlägg
tisdag 16 juni 2009
'Norgehistoria?'
fredag 22 maj 2009
Om en mammuts död
Jag börjar bli mer och mer frustrerad av den här debatten om upphovsrätt. Man kan i dagens SvD läsa att de trettio miljoner de kräver TPB inte är tillräckligt, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2928557.svd
För det första är det så att Copyswede höstar in drygt 200 MSEK varje år på försäljningen av tomma media som det är möjligt att kopiera upphovsrättsskyddat material till, såsom CD/DVD och MP3-spelare.Det ologiska/paradoxala i detta har jag redan avhandlat tidigare i denna blogg, så det kan vi lämna.Men det är klart att eftersom en CD kostar kanske 2kr, och sedan bränner man ner materialet som är skyddat på det, vilket kanske kostar säg 2kr till, och sedan sätter på lite omslag så kostar det någon krona till. Sedan ska ju skivorna distribueras, och då kan vi väl lägga på en femma till. Summan slutar på runt 10kr.Men vad står det då på prislappen? Tja, kanske 190kr. Vi snackat alltså om ett pålägg på 1900%.Ok, en del ska ju artisten ha, men hur mycket är det? Några tior kanske? Resten hamnar i fickorna på Sony Music, Warner Music Group, EMI m.fl.
Tror faen att de vill försvara sin lilla låda, sitta på häcken, inte göra ett skit och plocka in hundratals miljoner. Denna föga konstruktiva och produktiva verksamhet har de kunnat ägna sig i årtionden, och ingen har reagerat.
Så nu har tekniken kört om dem, man kan kryptera, servrar kan ligga i vilket land som helst, och sötebrödsdagarna är över. Man skräms så gott man kan, knyter sig gärna till snack om övervakning av nätet baserad på en, i många stycken påhittad, uppmålad bild om terrorism. Tack Bodström och andra muppar som tror att Sverige försvaras med övervakning på nätet. Detta emedan man kapar ner försvaret till ett rent skämt.
Polisen har ju fullt upp med att övervaka de som kör 5km över gällande hastighetsgräns, så de är inte heller att räkna men.
Total kontroll av internet är alltså lösningen till allt. Den ’lede fi’ skickar säkert okrypterad information om detta på Internet flera år innan man tänker anfalla Sverige, så man hinner uppprusta. Men det vet ju inte ’lede fi’, så de skickar säkert alla meddelanden i klartext.
Alltså, vad trött jag blir. Jag skiter i hur duktiga FRA är, risken för terrorism o.s.v. Hotbilden mot Sverige är obefintlig f.n. Det är dock inte ett skäl att plocka ner försvaret till det rena skämt det är idag, men ej heller en anledning till att snoka i all kommunikation på Internet. Tekniken har sprungit ifrån de som tjänat storkovan på kontrakt med artister och svindyr försäljning av CD/DVD. Det är bara att fatta.
Skrämmas lite går ju bra, andra till varnagel. Kanske skulle vi införa dödsstraff här i Sverige, andra till varnagel – samma princip.
I hela denna rättsparodi kan man även konstatera att de som verkligen gjort sig skyldiga till kopieringen kommer man inte åt eller hittar inte. Men i desperation ger man sig på de som gör vidarebefordringen av kopiorna möjlig. Ej heller kan man inte åtala de som kopierat kopiorna, d.v.s. laddat ner upphovsrättsskyddat material. Det är helt enkelt för många och för lite pengar i det enskilda fallet.Med detta bestraffningssätt är alltså alla som möjliggör en kopiering möjlig. Mjukvaruföretag, Internetleverantörer, datorfabrikanter och försäljarna av datorer – alla har en det i att denna verksamhet är möjlig.
Den åldriga mammuten är döende, men tyvärr finns det de som tror att den kan räddas med konstgjord andning, vilket skapar bristande respekt för hela rättsapparaten.
För det första är det så att Copyswede höstar in drygt 200 MSEK varje år på försäljningen av tomma media som det är möjligt att kopiera upphovsrättsskyddat material till, såsom CD/DVD och MP3-spelare.Det ologiska/paradoxala i detta har jag redan avhandlat tidigare i denna blogg, så det kan vi lämna.Men det är klart att eftersom en CD kostar kanske 2kr, och sedan bränner man ner materialet som är skyddat på det, vilket kanske kostar säg 2kr till, och sedan sätter på lite omslag så kostar det någon krona till. Sedan ska ju skivorna distribueras, och då kan vi väl lägga på en femma till. Summan slutar på runt 10kr.Men vad står det då på prislappen? Tja, kanske 190kr. Vi snackat alltså om ett pålägg på 1900%.Ok, en del ska ju artisten ha, men hur mycket är det? Några tior kanske? Resten hamnar i fickorna på Sony Music, Warner Music Group, EMI m.fl.
Tror faen att de vill försvara sin lilla låda, sitta på häcken, inte göra ett skit och plocka in hundratals miljoner. Denna föga konstruktiva och produktiva verksamhet har de kunnat ägna sig i årtionden, och ingen har reagerat.
Så nu har tekniken kört om dem, man kan kryptera, servrar kan ligga i vilket land som helst, och sötebrödsdagarna är över. Man skräms så gott man kan, knyter sig gärna till snack om övervakning av nätet baserad på en, i många stycken påhittad, uppmålad bild om terrorism. Tack Bodström och andra muppar som tror att Sverige försvaras med övervakning på nätet. Detta emedan man kapar ner försvaret till ett rent skämt.
Polisen har ju fullt upp med att övervaka de som kör 5km över gällande hastighetsgräns, så de är inte heller att räkna men.
Total kontroll av internet är alltså lösningen till allt. Den ’lede fi’ skickar säkert okrypterad information om detta på Internet flera år innan man tänker anfalla Sverige, så man hinner uppprusta. Men det vet ju inte ’lede fi’, så de skickar säkert alla meddelanden i klartext.
Alltså, vad trött jag blir. Jag skiter i hur duktiga FRA är, risken för terrorism o.s.v. Hotbilden mot Sverige är obefintlig f.n. Det är dock inte ett skäl att plocka ner försvaret till det rena skämt det är idag, men ej heller en anledning till att snoka i all kommunikation på Internet. Tekniken har sprungit ifrån de som tjänat storkovan på kontrakt med artister och svindyr försäljning av CD/DVD. Det är bara att fatta.
Skrämmas lite går ju bra, andra till varnagel. Kanske skulle vi införa dödsstraff här i Sverige, andra till varnagel – samma princip.
I hela denna rättsparodi kan man även konstatera att de som verkligen gjort sig skyldiga till kopieringen kommer man inte åt eller hittar inte. Men i desperation ger man sig på de som gör vidarebefordringen av kopiorna möjlig. Ej heller kan man inte åtala de som kopierat kopiorna, d.v.s. laddat ner upphovsrättsskyddat material. Det är helt enkelt för många och för lite pengar i det enskilda fallet.Med detta bestraffningssätt är alltså alla som möjliggör en kopiering möjlig. Mjukvaruföretag, Internetleverantörer, datorfabrikanter och försäljarna av datorer – alla har en det i att denna verksamhet är möjlig.
Den åldriga mammuten är döende, men tyvärr finns det de som tror att den kan räddas med konstgjord andning, vilket skapar bristande respekt för hela rättsapparaten.
onsdag 13 maj 2009
Fel i lagen
Nu har tekniken sprungit ifrån politikerna, lagstiftarna och upphovsrättsinnehavarnas intresseorganisationer. Detta samtidigt som dessa till stor del är bestående av 40-talister som inte förstår tekniken, dess möjligheter eller begränsningar.
Det finns en hel hög med faktorer runt detta, och det uppmärksammade fallet med TPB är ett typexempel på detta.
Vad man har gjort är alltså att applicera en lagstiftning som är tekniskt föråldrad d.v.s. baserad på de kommunikations, distributions och lagringssätt som gällde när den skrevs på modern teknologi. Detta initierat av upphovsrättsinnehavarnas intresseorganisationer. En ren desperat handling för att skrämmas, och tiden kommer att utvisa vilka som hade rätt resp. fel.Det är även ganska intressant det här med upphovsrätten, det finns alltså en organisation som för talan för upphovsrättsinnehavarna. Därmed inte sagt att de egentligen talar som representanter för de enskilda artisterna, som någon form av fackförening Det vet vi mycket lite om, d.v.s. om artisterna eller den enskilda artisten lider och ej vill att verk kopieras. Dessa kanske tycker att all spridning är positiv för berömmelse, vilket ger ökad spridning och högre biljettpriser t.ex. vid konserter m.m.
Själv hittade jag ett band i och från Brasilien som heter Cidade Negra på youtube, och har köpt material från dem. Jag hade aldrig blivit medveten om deras existens om det inte varit för youtube. Nu har WMG (jag förmodar Warner Music Group) sett till att nästan allt material med Cidade Negra raderats från nätet, och följaktligen har jag ingen aning om nya låtar som de släpper, och inte lär jag informeras om så är fallet av WMG i Brasilien. Handlandet är alltså en ren förlust både för bandet och WMG.
Men knutpunkten är att dessa intresseorganisationer inte nödvändigtvis handlar för artisternas bästa och med deras samtycke. De handlar enbart baserat på sina egna ekonomiska intressen, och man har kontrakt med artisterna och försöker givetvis tjäna så mycket man kan, innebärande så lite som möjligt till artisterna och så mycket som möjligt till de själva. Och för många år sedan, när det fanns LP-skivor och biografer som folk var tvingade att köpa eller gå på för att ta del av ett verk, att dessa mellanhänder satt i mitten och inhöstade stora summor. Givetvis vill man fortsätta med det men ser med stigande desperation hur tekniken omöjliggör denna mellanposition som genererade mycket stora summor.
Här kommer den först bisarra delen av denna historia som visar det jag vill påtala; När vissa lagringsmedia dök upp för många år sedan, som t.ex. kassettband, var det uppenbart att dessa användes till stor del för att kopiera originalband och LP-skivor. Senare dök det upp VHS-band på vilka man kunde kopiera filmer. Och här kommer den första dumheten; av någon anledning gick lagstiftaren med på att belägga dessa med en viss avgift per enhet som skulle betalas till dessa intresseorganisationer.
När sedan CD-skivor, och senare DVD dök upp var det bara att fortsätta på samma linje, d.v.s. att eftersom de kunde användas till kopiering av upphovsrättsskyddat material belades de med en viss avgift tomma.
Redan här har vi två principfel: För det första kan lagstiftaren inte förutsätta att medborgarna bryter mot lagen. Lagstiftaren uppgift är att stift lagar som alla måste följa, inte basera lagstiftningen på vad (i detta fall) har för avsikt med sina inköp.
För det andra, lagar av denna typ slår mot även de som inte avser kopiera upphovsrättsskyddat material. Det är t.ex. väldigt osannolikt att datorföretag avser använda CD, eller DVD-skivor på det sättet att deras anställda, under arbetstid, kopierar material. Man utesluter alltså all annan användning av dessa media än till piratkopiering.Idag har vi alltså en lagstiftning med vilken man förutsätter att upphovsrättsskyddade verk kopieras, och med anledning härav betalar köparna pengar till upphovsrättshavarnas organisation Copyswede, baserat på media och lagringskapacitet. Således betalas s.k. piratkopieringsavgifter på MP3-spelare, DVD-spelare, DVD-skivor m.m. Fortsättningen på samma logik är att mobiltelefoner, hårddiskar, datorer, USB-minnen o.s.v. kommer att avgiftsbeläggas till förmån för Copyswede.
Men jag vill understryka, och detta är viktigt: Genom denna piratkopieringsavgift har lagstiftaren legaliserat kopiering av upphovsrättsskyddat material. Ingen kan ju rimligtvis tvingas betala en avgift för något som är olagligt.
Man kan likna detta med att ta ut en ’fortkörningsavgift’ på nya bilar med motiveringen att ’den kan ju framgent användas för att färdas med över hastighetsbegränsningar’.
Det är polisens och åklagarnas sak att finna och rättsföra brott mot lagen, man kan inte skapa en lagstiftning som förutsätter att lagen kommer att brytas.
Man kan bara ana vilken del mediabolagen spelade när detta paradoxala regelverk skapades.
Är det nu småpengar det handlar om, så att man kan negligera detta rena principfel? Tja, det beror ju på vad man anser, men enligt Copyswedes årsredovisning gav dessa avgifter drygt 200 miljoner under 2007, (några uppgifter för 2008 har ej publicerats). Både piratkopieringsavgifternas storlek, årsredovisningar och en hel del annat intressant finns på denna länk; http://www.copyswede.se
Det finns en hel hög med faktorer runt detta, och det uppmärksammade fallet med TPB är ett typexempel på detta.
Vad man har gjort är alltså att applicera en lagstiftning som är tekniskt föråldrad d.v.s. baserad på de kommunikations, distributions och lagringssätt som gällde när den skrevs på modern teknologi. Detta initierat av upphovsrättsinnehavarnas intresseorganisationer. En ren desperat handling för att skrämmas, och tiden kommer att utvisa vilka som hade rätt resp. fel.Det är även ganska intressant det här med upphovsrätten, det finns alltså en organisation som för talan för upphovsrättsinnehavarna. Därmed inte sagt att de egentligen talar som representanter för de enskilda artisterna, som någon form av fackförening Det vet vi mycket lite om, d.v.s. om artisterna eller den enskilda artisten lider och ej vill att verk kopieras. Dessa kanske tycker att all spridning är positiv för berömmelse, vilket ger ökad spridning och högre biljettpriser t.ex. vid konserter m.m.
Själv hittade jag ett band i och från Brasilien som heter Cidade Negra på youtube, och har köpt material från dem. Jag hade aldrig blivit medveten om deras existens om det inte varit för youtube. Nu har WMG (jag förmodar Warner Music Group) sett till att nästan allt material med Cidade Negra raderats från nätet, och följaktligen har jag ingen aning om nya låtar som de släpper, och inte lär jag informeras om så är fallet av WMG i Brasilien. Handlandet är alltså en ren förlust både för bandet och WMG.
Men knutpunkten är att dessa intresseorganisationer inte nödvändigtvis handlar för artisternas bästa och med deras samtycke. De handlar enbart baserat på sina egna ekonomiska intressen, och man har kontrakt med artisterna och försöker givetvis tjäna så mycket man kan, innebärande så lite som möjligt till artisterna och så mycket som möjligt till de själva. Och för många år sedan, när det fanns LP-skivor och biografer som folk var tvingade att köpa eller gå på för att ta del av ett verk, att dessa mellanhänder satt i mitten och inhöstade stora summor. Givetvis vill man fortsätta med det men ser med stigande desperation hur tekniken omöjliggör denna mellanposition som genererade mycket stora summor.
Här kommer den först bisarra delen av denna historia som visar det jag vill påtala; När vissa lagringsmedia dök upp för många år sedan, som t.ex. kassettband, var det uppenbart att dessa användes till stor del för att kopiera originalband och LP-skivor. Senare dök det upp VHS-band på vilka man kunde kopiera filmer. Och här kommer den första dumheten; av någon anledning gick lagstiftaren med på att belägga dessa med en viss avgift per enhet som skulle betalas till dessa intresseorganisationer.
När sedan CD-skivor, och senare DVD dök upp var det bara att fortsätta på samma linje, d.v.s. att eftersom de kunde användas till kopiering av upphovsrättsskyddat material belades de med en viss avgift tomma.
Redan här har vi två principfel: För det första kan lagstiftaren inte förutsätta att medborgarna bryter mot lagen. Lagstiftaren uppgift är att stift lagar som alla måste följa, inte basera lagstiftningen på vad (i detta fall) har för avsikt med sina inköp.
För det andra, lagar av denna typ slår mot även de som inte avser kopiera upphovsrättsskyddat material. Det är t.ex. väldigt osannolikt att datorföretag avser använda CD, eller DVD-skivor på det sättet att deras anställda, under arbetstid, kopierar material. Man utesluter alltså all annan användning av dessa media än till piratkopiering.Idag har vi alltså en lagstiftning med vilken man förutsätter att upphovsrättsskyddade verk kopieras, och med anledning härav betalar köparna pengar till upphovsrättshavarnas organisation Copyswede, baserat på media och lagringskapacitet. Således betalas s.k. piratkopieringsavgifter på MP3-spelare, DVD-spelare, DVD-skivor m.m. Fortsättningen på samma logik är att mobiltelefoner, hårddiskar, datorer, USB-minnen o.s.v. kommer att avgiftsbeläggas till förmån för Copyswede.
Men jag vill understryka, och detta är viktigt: Genom denna piratkopieringsavgift har lagstiftaren legaliserat kopiering av upphovsrättsskyddat material. Ingen kan ju rimligtvis tvingas betala en avgift för något som är olagligt.
Man kan likna detta med att ta ut en ’fortkörningsavgift’ på nya bilar med motiveringen att ’den kan ju framgent användas för att färdas med över hastighetsbegränsningar’.
Det är polisens och åklagarnas sak att finna och rättsföra brott mot lagen, man kan inte skapa en lagstiftning som förutsätter att lagen kommer att brytas.
Man kan bara ana vilken del mediabolagen spelade när detta paradoxala regelverk skapades.
Är det nu småpengar det handlar om, så att man kan negligera detta rena principfel? Tja, det beror ju på vad man anser, men enligt Copyswedes årsredovisning gav dessa avgifter drygt 200 miljoner under 2007, (några uppgifter för 2008 har ej publicerats). Både piratkopieringsavgifternas storlek, årsredovisningar och en hel del annat intressant finns på denna länk; http://www.copyswede.se
måndag 11 maj 2009
Piratkopiering ÄR lagligt
Jag kan bara dra slutsatsen att kopiering av upphovsrättskyddade verk måste vara fullt laglig.
Anledningen är inte att jag menar att artisterna inte ska få betalt, utan p.g.a. den paradoxala lagstiftning som finns. Det är uppenbarligen bestämt att Copyswede får pengar för varje försäljning av media på vilket det kan förväntas eller är möjligt att kopiera upphovsrättsskyddat material. Detta är alltså pengar som går till upphovsrättsinnehavarna via Copyswede eller?
Jag kan bara tolka detta som att lagstiftaren på detta sätt kompenserar upphovsrättsinnehavarna eller deras representanter, och därigenom är själva kopieringen laglig, eftersom man betalt rätt till piratkopiering till upphovsrättsinnehavarna vid inköpet av mediet som kopiorna lagras på.
Om någon hävdar att så inte är fallet; var vänlig förklara varför man ska betala dessa avgifter tas ut på lagringsmedia om de inte får användas till att lagra upphovsrättsskyddat material.
Vidare kanske samma svarare kan svara på hur mycket pengar Copyswede drar in varje år på denna avgift som ligger på alla media där upphovsrättsskyddat material är möjligt att lagra. Observera; därmed inte sagt att dessa medier nödvändigtvis används till denna verksamhet.
På denna länk till Copyswede kan Ni ta del av de avgifter som ligger på varje media med möjligheten att lagra material: http://www.copyswede.se/default.asp?ML=12171
Titta gärna runt på dessa sidor.
Jag vidhåller alltså; Om Copyswede tar ut avgifter på alla potentiella lagringsmedia för upphovsrättsskyddat material är alltså kopiering laglig och upphovsrättshavarna ersätts via denna avgift. Om så ej är fallet, d.v.s. att det inte är lagligt, ska dessa idiotavgifter bort omedelbums p.g.a. rent principfel i lagstiftningen.
Att domaren i rättegången mot TPB anklagas för jäv, som hävdas i denna artikel; http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2872161.svd, är knappast överraskande. Man har alltså fällt TPB, för att de gör möjligt det som folk redan har betalat för att få…
Addendum; sökte lite, och i årsredovisningen för 2007 plockade Copyswede in drygt 200 miljoner i "piratkopieringsavgifter". Snyggt va'
Anledningen är inte att jag menar att artisterna inte ska få betalt, utan p.g.a. den paradoxala lagstiftning som finns. Det är uppenbarligen bestämt att Copyswede får pengar för varje försäljning av media på vilket det kan förväntas eller är möjligt att kopiera upphovsrättsskyddat material. Detta är alltså pengar som går till upphovsrättsinnehavarna via Copyswede eller?
Jag kan bara tolka detta som att lagstiftaren på detta sätt kompenserar upphovsrättsinnehavarna eller deras representanter, och därigenom är själva kopieringen laglig, eftersom man betalt rätt till piratkopiering till upphovsrättsinnehavarna vid inköpet av mediet som kopiorna lagras på.
Om någon hävdar att så inte är fallet; var vänlig förklara varför man ska betala dessa avgifter tas ut på lagringsmedia om de inte får användas till att lagra upphovsrättsskyddat material.
Vidare kanske samma svarare kan svara på hur mycket pengar Copyswede drar in varje år på denna avgift som ligger på alla media där upphovsrättsskyddat material är möjligt att lagra. Observera; därmed inte sagt att dessa medier nödvändigtvis används till denna verksamhet.
På denna länk till Copyswede kan Ni ta del av de avgifter som ligger på varje media med möjligheten att lagra material: http://www.copyswede.se/default.asp?ML=12171
Titta gärna runt på dessa sidor.
Jag vidhåller alltså; Om Copyswede tar ut avgifter på alla potentiella lagringsmedia för upphovsrättsskyddat material är alltså kopiering laglig och upphovsrättshavarna ersätts via denna avgift. Om så ej är fallet, d.v.s. att det inte är lagligt, ska dessa idiotavgifter bort omedelbums p.g.a. rent principfel i lagstiftningen.
Att domaren i rättegången mot TPB anklagas för jäv, som hävdas i denna artikel; http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2872161.svd, är knappast överraskande. Man har alltså fällt TPB, för att de gör möjligt det som folk redan har betalat för att få…
Addendum; sökte lite, och i årsredovisningen för 2007 plockade Copyswede in drygt 200 miljoner i "piratkopieringsavgifter". Snyggt va'
onsdag 25 februari 2009
Ett (s)lag i luften
Jaha – ipred åxå, ovanpå FRA-lagen. Det kan man läsa i SvD idag på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2518829.svd
Det är klart att skivbolag, filmbolag och andra vill cementera utvecklingen, låtsas som de inte blivit omkörda. Som alla vet är det för det första inga problem att fixa en fiktiv IP-adress i annat land så är denna lag helt verkningslös.
För det andra är det så att det finns ingen som helst koppling mellan den som har en IP-adress och en juridisk person. Alltså, om personen inte tillstår en nerladdning är det i praktiken helt omöjligt att bevisa att denne person gjort sig skyldig till en olaglig kopiering av upphovsrättsskyddat material.
Låt oss anta att du har ett hus, med ungdomar som håller på med LAN-partyn, och i samma hus finns ett trådlöst nätverk. Vem är då skyldig till en nerladdning? Är det någon av ungdomarna, deras föräldrar (eftersom de är omyndiga), du, eller någon som (utan att fråga dig), kopplat upp sig på det trådlösa nätverket och kör på din IP-adress?
Vid ett åtal i enlighet med den lag som nu drivits igenom är det en ren omöjlighet att bevisa vem som gjort en nerladdning, alltså är denna lag bara ett rent slag i luften, där politikerna som uppenbarligen inte känner till tekniken bara tror att man skapat ett verktyg, alternativt vill skrämmas för att glädja upphovsrättsinnehavarna.
Tyvärr, riksdagsmän och upphovsrättsinnehavare; 78-varvskivor finns inte, inte kassettband, LP-skivor, och snart inte heller CD-skivor. Idag flödar informationen på internet med en otrolig hastighet och lagringskapaciteten i en vanlig dator är enorm, det är inga problem att hitta små omvägar enligt ’minsta motståndets lag’. Dessutom är det en smal sak att lägga på tung RSA/PGP-krypto, så vet ingen (inkluderande FRA), vilken information som utbyts.
Vi skriver 2009, men det verkar som vissa inte fattat det, och gör sig därigenom bara till åtlöje.
Det är klart att skivbolag, filmbolag och andra vill cementera utvecklingen, låtsas som de inte blivit omkörda. Som alla vet är det för det första inga problem att fixa en fiktiv IP-adress i annat land så är denna lag helt verkningslös.
För det andra är det så att det finns ingen som helst koppling mellan den som har en IP-adress och en juridisk person. Alltså, om personen inte tillstår en nerladdning är det i praktiken helt omöjligt att bevisa att denne person gjort sig skyldig till en olaglig kopiering av upphovsrättsskyddat material.
Låt oss anta att du har ett hus, med ungdomar som håller på med LAN-partyn, och i samma hus finns ett trådlöst nätverk. Vem är då skyldig till en nerladdning? Är det någon av ungdomarna, deras föräldrar (eftersom de är omyndiga), du, eller någon som (utan att fråga dig), kopplat upp sig på det trådlösa nätverket och kör på din IP-adress?
Vid ett åtal i enlighet med den lag som nu drivits igenom är det en ren omöjlighet att bevisa vem som gjort en nerladdning, alltså är denna lag bara ett rent slag i luften, där politikerna som uppenbarligen inte känner till tekniken bara tror att man skapat ett verktyg, alternativt vill skrämmas för att glädja upphovsrättsinnehavarna.
Tyvärr, riksdagsmän och upphovsrättsinnehavare; 78-varvskivor finns inte, inte kassettband, LP-skivor, och snart inte heller CD-skivor. Idag flödar informationen på internet med en otrolig hastighet och lagringskapaciteten i en vanlig dator är enorm, det är inga problem att hitta små omvägar enligt ’minsta motståndets lag’. Dessutom är det en smal sak att lägga på tung RSA/PGP-krypto, så vet ingen (inkluderande FRA), vilken information som utbyts.
Vi skriver 2009, men det verkar som vissa inte fattat det, och gör sig därigenom bara till åtlöje.
måndag 16 februari 2009
Nu har alltså den stora rättegången om och mot Pirate Bay börjat, vilket man kan läsa om bl.a. i SvD om på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2476253.svd
Hela historien är ganska intressant rent juridiskt. Det är ju nämligen så att när de lagar som finns skrevs var saken ganska enkel, en kopia var en fysisk kopia och man kunde konkret sätt fingret på vem som gjort kopieringen o.s.v. När det begavs sig var det väl kopiatorer, kassettband, eller annat som gällde, och man brukade ju faktiskt se mellan fingrarna om man t.ex. gjorde kopior för eget bruk. Hade man en LP-skiva var det väl rätt OK om en polare kopierade den till ett kassettband, eller vanligt magnetband. Så länge man inte kopierade och sålde kopiorna för egen vinning var det inte mycket att snacka om.
Det är nu det stora problemet inställer sig. Lagarna är skrivna för en sådan enkel kopiering, emedan verkligheten sprungit ifrån lagen. Med ’sprungit ifrån’ menar jag att både antalet koperingsmedia, deras kapacitet att lagra data, samt sätten att göra kopior har ökat drastiskt med utvecklingen inom data och medieområdet den sista tiden. Vidare har ju kommunikationsvägarna förändrats drastiskt, på så sätt att vägar och sätt att göra kopior som lagstiftarna inte kunde drömma om är idag vardagsmat. Det är alltså inte längre klart vem som gör sig skyldig till en kopiering av ett upphovsrättsskyddat material. Här är några förslag på skyldiga:
- Den eller de som gör materialet tillgängligt för andra, alltså kopierar det från originalmedia.
- Den eller de som tillhandahåller platsen för lagring av kopian.
- Den som tillhandahåller mjukvaran som gör kopieringen möjlig.
- Den som har en site där man kan se vilka kopior som finns tillgängliga.
- Den som ansvarar för kommunikationen (internet), och på så sätt gör kopieringen möjlig.
- Den som gör nerladdningen.
- Den som är tecknare av IP-adressen som laddar ner ett material.
- Den som har en kopia i ’sin’ dator och gör den tillgänglig på nätet.
Nu är det ju givetvis inte så enkelt att peka ut någon eller några av dessa, och hur ansvaret fördelas.
Så vad gör man med en lagstiftning som inte har hängt med i matchen och skrevs innan dagens teknik fanns? Jo, man letar desperat över var man kan slå värst, och med ljus och lykta letar efter någon applicerbar paragraf. Så då hittade man Pirate Bay. Själva namnet sticker givetvis i ögonen på de som vill hävda sig upphovsrätt till ett visst material. Men nu är inte det problemet; frågeställningen är vad lagen säger och deras delaktighet i själva kopieringarna. De har alltså inte själva kopierat, de har inte sålt upphovsrättsskyddat material, och de har använt sådant material. De har tillhandahållit en del av den teknik och den plattform som behövs för att ANDRA kopierat såsom tillhandahållit upphovsrättsskyddat material, och läst ner detsamma på sina datorer.
Men det är ju enklast att slå mot knutpunkten. De som kopierat originalen står inte att finna och är många miljoner. De som kopierat ner filerna/materialet står ej heller att finna och de är åtskilliga miljoner. Så då måste man slå till mot knutpunken, Pirate Bay. Egentligen inte för att de kopierat eller så, utan bara för att i ett desperat försök försöka stoppa verksamheten.
Ursäkta, vi skriver anno år 2009. Lagarna är gjorda när kopiering var enkelt, och internet knappt var påtänkt. Och man försöker nu applicera föråldrad lagstiftning på dagens internet och teknologi, i en desperat förhoppning om att hindra verkligheten och teknikutvecklingen. Hur många har inte försökt med liknande argument, under mänsklighetens utveckling och den hårda vägen fått lära sig att inget stoppar teknologin och tekniken? Detta i synnerhet som vi pratar om en global teknologi som internet. De lokala och desperata intressenterna agerar som om internet vore ett lokalt fenomen inom Sveriges gränser.
Man må tycka vad man vill om det som idag händer på internet, de må vara synd om program, film, och musiker som vill tjäna pengar på det material de anser sig ha rätt till, varandes deras och varandes upphovsmän.
Men, nu är det bara det att tekniken passerat denna typ av upphovsrätt. Månne orättvist, månne synd om upphovsrättsinnehavarna, men det är bara att beklaga – mänsklighetens utveckling och teknologin låter sig inte stoppas, så är det bara.
Så hur kommer rättegången sluta? Tja, min gissning är fällande, villkorlig dom, och överklaganden till högsta instans. (Varnagel för andra).
Sedan kan samma verksamhet starta upp på en ö i Stilla Havet, eller varför inte i Kina, utom räckhåll för lagens långa arm. Internet är globalt, tekniken går inte att stoppa – det är bara att fatta.
Hela historien är ganska intressant rent juridiskt. Det är ju nämligen så att när de lagar som finns skrevs var saken ganska enkel, en kopia var en fysisk kopia och man kunde konkret sätt fingret på vem som gjort kopieringen o.s.v. När det begavs sig var det väl kopiatorer, kassettband, eller annat som gällde, och man brukade ju faktiskt se mellan fingrarna om man t.ex. gjorde kopior för eget bruk. Hade man en LP-skiva var det väl rätt OK om en polare kopierade den till ett kassettband, eller vanligt magnetband. Så länge man inte kopierade och sålde kopiorna för egen vinning var det inte mycket att snacka om.
Det är nu det stora problemet inställer sig. Lagarna är skrivna för en sådan enkel kopiering, emedan verkligheten sprungit ifrån lagen. Med ’sprungit ifrån’ menar jag att både antalet koperingsmedia, deras kapacitet att lagra data, samt sätten att göra kopior har ökat drastiskt med utvecklingen inom data och medieområdet den sista tiden. Vidare har ju kommunikationsvägarna förändrats drastiskt, på så sätt att vägar och sätt att göra kopior som lagstiftarna inte kunde drömma om är idag vardagsmat. Det är alltså inte längre klart vem som gör sig skyldig till en kopiering av ett upphovsrättsskyddat material. Här är några förslag på skyldiga:
- Den eller de som gör materialet tillgängligt för andra, alltså kopierar det från originalmedia.
- Den eller de som tillhandahåller platsen för lagring av kopian.
- Den som tillhandahåller mjukvaran som gör kopieringen möjlig.
- Den som har en site där man kan se vilka kopior som finns tillgängliga.
- Den som ansvarar för kommunikationen (internet), och på så sätt gör kopieringen möjlig.
- Den som gör nerladdningen.
- Den som är tecknare av IP-adressen som laddar ner ett material.
- Den som har en kopia i ’sin’ dator och gör den tillgänglig på nätet.
Nu är det ju givetvis inte så enkelt att peka ut någon eller några av dessa, och hur ansvaret fördelas.
Så vad gör man med en lagstiftning som inte har hängt med i matchen och skrevs innan dagens teknik fanns? Jo, man letar desperat över var man kan slå värst, och med ljus och lykta letar efter någon applicerbar paragraf. Så då hittade man Pirate Bay. Själva namnet sticker givetvis i ögonen på de som vill hävda sig upphovsrätt till ett visst material. Men nu är inte det problemet; frågeställningen är vad lagen säger och deras delaktighet i själva kopieringarna. De har alltså inte själva kopierat, de har inte sålt upphovsrättsskyddat material, och de har använt sådant material. De har tillhandahållit en del av den teknik och den plattform som behövs för att ANDRA kopierat såsom tillhandahållit upphovsrättsskyddat material, och läst ner detsamma på sina datorer.
Men det är ju enklast att slå mot knutpunkten. De som kopierat originalen står inte att finna och är många miljoner. De som kopierat ner filerna/materialet står ej heller att finna och de är åtskilliga miljoner. Så då måste man slå till mot knutpunken, Pirate Bay. Egentligen inte för att de kopierat eller så, utan bara för att i ett desperat försök försöka stoppa verksamheten.
Ursäkta, vi skriver anno år 2009. Lagarna är gjorda när kopiering var enkelt, och internet knappt var påtänkt. Och man försöker nu applicera föråldrad lagstiftning på dagens internet och teknologi, i en desperat förhoppning om att hindra verkligheten och teknikutvecklingen. Hur många har inte försökt med liknande argument, under mänsklighetens utveckling och den hårda vägen fått lära sig att inget stoppar teknologin och tekniken? Detta i synnerhet som vi pratar om en global teknologi som internet. De lokala och desperata intressenterna agerar som om internet vore ett lokalt fenomen inom Sveriges gränser.
Man må tycka vad man vill om det som idag händer på internet, de må vara synd om program, film, och musiker som vill tjäna pengar på det material de anser sig ha rätt till, varandes deras och varandes upphovsmän.
Men, nu är det bara det att tekniken passerat denna typ av upphovsrätt. Månne orättvist, månne synd om upphovsrättsinnehavarna, men det är bara att beklaga – mänsklighetens utveckling och teknologin låter sig inte stoppas, så är det bara.
Så hur kommer rättegången sluta? Tja, min gissning är fällande, villkorlig dom, och överklaganden till högsta instans. (Varnagel för andra).
Sedan kan samma verksamhet starta upp på en ö i Stilla Havet, eller varför inte i Kina, utom räckhåll för lagens långa arm. Internet är globalt, tekniken går inte att stoppa – det är bara att fatta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)