Vår beredskap är god?

En gång sa Per-Albin Hansson i inledningsfasen av Andra världskriget att ”Vår beredskap är god.”. Som statsminister var det ett rent strategiskt utspel, men inte desto mindre en ren lögn. Det visst han säkert men han kunde inte uttala sig på annat sätt.
Men när det begav sig var vapensystemen betydligt enklare än idag, och på några relativt kort tid, några år, göra väsentliga förbättringar av det svenska försvaret. Nu klarade sin Sverige undan från direkta krigshandlingar, genom eftergifter, diplomati och inte minst information från FRA.

Man hade lärt sig av misstagen, och i kalla krigets skugga skapade man sedan ett försvar värt namnet. Detta har sedan och de senaste årtiondena slaktats effektivt och är idag ett rent skämt. Förre ÖB menade att man skulle i bästa fall hålla ställningarna runt en vecka, och det finns ingen anledning att betvivla hans slutsats eller påstående.
Samtidigt har vi sett grannen i öster bygga upp en allt större försvarsmakt och uppföra sig all mer aggressivt. Man gör provokativa övningar i området, placerar allt större militära enheter i vårt närområde och blir alltmer diplomatiskt aggressiv. Nato ser uppenbarligen allvarligt på utvecklingen och allokerar allt mer resurser i Balitikum och Norge.

Vi har alltså byxorna nere som ett rent resultat av de senaste regeringarnas svammel och kortsiktiga bedömningar. Men nu inträffar två fenomen: det första är att vapensystem har utvecklats med tekniken och har blivit alltmer komplexa. Det innebär att både införskaffningstid och tiden till dess de är i drift ökat dramatiskt. Det handlar idag inte om att ge en bonde ett vapen, uniform, lära och honom marschera och vips har man en soldat. Det fungerade kanske till mitten på 1800-talet men inte idag. Hur var det med de tappra kavalleristerna i polska armén som red mot tyskarnas blitzkrieg? Slutsatsen är att generalerna kämpar det senaste vunna kriget. Polska rytteriet var framgångsrikt under Första världskriget.
Men i detta land är hela försvaret i praktiken skrotat, numerärt och tekniskt. Att bygga upp ett försvar finns inga resurser till och även om dessa resurser fanns och den politiska viljan pratar vi om kanske 20 år. Man kan inte länge kalla in värnpliktiga och tro att de med ett gevär blir soldater. Det finns dessutom inga regementen kvar, och historien är överfull med exempel på döda tappra soldater som ”ställde upp” med gammal teknologi. Dagens vapensystem är varken gratis, köps in på några timmar, tas i drift på några dagar eller får utbildad personal till nästa vecka.

Så Per-Albin ljög. Löfvén avfärdar alla indikationer som finns på rysk aggression i området, och menar att ”vi inte är direkt hotade” (länk).

Gotland har några hundra soldater vilket är en munsbit. Han är uppenbarligen helt inkapabel att komma med en relevant analys, eller det förefaller helt enkelt så att han hoppas på det bästa och att han, precis som Per-Albin, kan slå blå dunster i medborgarnas ögon med rena lögner.Om Putin skulle tycka att han vill ha en hamn mot Atlanten och mer framskjuten positionen skulle det bara säga ”glufs” på en vecka eller kanske två i bästa fall. Hans enda bekymmer är Nato i trakten, inte det svenska anorektiska s.k. försvaret.
En mer relevant benämning, baserat på den faktiska situationen vore att döpa om Försvaret till "Lilla bromset". Man har definitivt inte kapacitet att försvara landet, men kanske att bromsa en invasion några dagar.