Men nu är det ju dax! Vad har hänt? Inga alarmrapporter om partiklarna i luften på städernas gator!
Det ju dags att smutskast bilister med dubbdäck och avgaser för att döda flera tusen per år i lungåkommor och skrika efter förbud och straffskatter, men inte ett ljud…
Det har ju varit en klassiker de senaste åren på vårarna när det ryker från gatorna i form av nermalda partiklar från asfalt och väggrus. Kanske väntar man på några larmrapporter från några mätapparater där man lyckats tränga ihop alla bilar och finurligt nog även placerat ut sina mätutrustningar. Larmet är givetvis baserat på en ’norm’, som någon hittat på som ska gälla över hela EU.
Men var så lugn, larmen kommer snart. Samma sak varje år.
Men nu kanske vi ska fundera lite på situationen. Man kan ju givetvis skylla att luftföroreningar på bilismen och dubbdäcken.
Vägverket och kommunerna har under hela vintern halbekämpat. En del i denna bekämpning var tidigare att sanda. Nu använder man grus, kanske med en partikelstorlek på kanske 1mm. Sådana partiklar får man fram genom att helt enkelt mala sten till denna storlek, och tittar man på partiklarna i mikroskop har de givetvis sylvassa kanter eftersom det är krossad sten.
Och så sprider man ut dem på asfalten. När då en bil kör över dem får det sex konsekvenser:
1. Partiklarna nöter på däcken. Vi pratar om små stenflisor med mycket vassa kanter, och det sliter givetvis mycket mer på däcken än sand.
2. Partiklarna fastnar i gummispåren på däcken och tränger in i dessa, med påföljden att däcken förstörs.
3. När partiklarna sitter i däcken är det i princip samma sak som dubbdäck, med skillnaden att dubbar är mjukare än stenarna, vilket givetvis sliter på asfalten.
4. Även de partiklar som inte sitter i däcken trycks kraftigt mot asfalten och nöter på denna.
5. Partiklarnas vassa kanter nöts ner och orsakar stendamm.
6. Trycker per ytenhet mot asfalten ökar. Ju större stenpartiklarna är ju större blir belastningen per ytenhet. Ungefär som att ligga på en spikmatta med 100 resp. 1000 spikar.
Men det är klart det är dubbdäcken, eller hur? Man kan ju inte skylla på Vägverket, eller kommunerna, och däckslitaget får ju bilisterna stå för så det är bara att strunta i. Bilisterna är alltså och som vanligt den stora boven. Deras dubbdäck nöter på asfalten så att folk dör i lungsjukdomar. Kan man sedan mäta upp skrämmande halter på några ställen, desto bättre. Bäst är om man genom att ha underlåtit att bygga ut vägnätet efter behov eller på andra sätt, som t.ex. byggnationer som tvingar alla bilister att ta samma väg. Perfekta ställen att mäta partikelhalten på.
Och ’partiklar’ förresten…vad är det? Tja, det är ju mycket små fasta saker av en viss storlek. Men ingen har analyserat de partiklar som är så farliga. Det är bara storleken som är av intresse. Om någon kanske kostade på de beryktade och livsfarliga partiklarna en analys, kanske man kan få reda på deras ursprung.Nähä, det är inte intressant. Alla vet ju att det är asfalt som rivits upp av dubbdäck.
Men tänk om det är sten? Av den malningsprocess som pågår på gatorna och en mindre del är asfalt? Då är ju dubbdäcken helt oskyldiga, och många års propaganda uppdagas som direkt vilseledande.
Men den analysen som kanske kostar några tusenlappar kommer inte göras. Märkligt eller hur?
I synnerhet på vårarna är det höga partikelhalter i luften på städernas gator. Han man kört efter en bil som kör på en grusväg en torr sommardag, behövs det inte mycket logik för att inse alla partiklar som då ryker upp inte är asfalt, och att en stor del av dessa partiklar sannolikt är av den storlek som är så farlig.
Men det är klart, om Vägverket och kommunerna sprider ut små krosstensbitar som även orsakar en del stenskott förutom det som ovan nämnts, kan det ju inte vara fel. Det bara är dubbdäcken. Dumma bilister! Mer skatter. Mer pålagor. Mer förbud. Dubbdäcksfria zoner. Dubbdäcksförbud.
…paddlandet i ankdammen Sverige fortsätter.
fredag 3 april 2009
onsdag 1 april 2009
Rent skrattretande.
Musik och filmindustrin vrider sig som maskar och tvingar fram idiotlagar som är helt tandlösa rent juridiskt. Så länge en person inte tillstår att denne laddat ner upphovsrättskyddat material finns det ingen som kan bevisa något. Ipred är en idiotlag man kan läsa om på denna länk: http://www.dn.se/kultur-noje/ipred-hot-mot-oppna-natverk-1.834903
För det första finns ingen som helst koppling mellan en juridisk person och en IP-adress. Om man har ett nätverk någonstans går det inte att veta vem som gjort en nerladdning.
För det andra, och även om en specifik dator är kopplad till en IP-adress är det inget som bevisar att en viss person använt datorn till nerladdningen. Det kan t.ex. vara så att flera olika personer använder datorn med samma påloggningsidentitet.
För det tredje är det ingenting som knyter en nätidentitet till en person. Om jag t.ex. har nätidentiteten Lisa92, vad är det för koppling till mig som person? Och snackar vi trådlösa nätverk är historien ännu larvigare.
Tekniken har sprungit ifrån allt vad copyright heter, och film och musikbolag gör vad de kan för att rädda vad de kan då deras existens och tidigare stora vinster är hotade. Beklämmande bara att de har så mycket pengar att de kan lura i lagstiftarna att det går att skruva tillbaka klockan.
Att sedan höra skadeståndskrav på hur mycket t.ex. ett musikbolag förlorat på nerladdningar, talar bara om för mig vilka astronomiska summor de har skinnat folk på i minst 50år och har i vinst.
Man kan ju dra liknelsen med England för drygt 100 år sedan. Det fanns då en lag som tvingade varje bil som färdades på vägarna att ha en person som gick och viftade med en röd flagga framför, för att varna för den ’hästlösa vagnen’. Det var givetvis hämmande för den brittiska bilindustrin, och man undrar om inte det var hästvagnstillverkarna som påverkat politikerna/lagstiftarna att införa denna lag.
Slående likhet med Ipred, eller hur? Hur många bilar finns det på gatorna idag? Hur många tillverkar hästvagnar? Det finns nog inget dummare än att med lagstiftning försöka hindra utvecklingen, och i synnerhet inte den tekniska.
Blir då artisterna lidande, eller är det bara mellanhänderna? Tja, i vissa fall kanske artisterna blir lidande, men i andra fall tvärtom eftersom publicitet på t.ex. youtube tvivelsutan är direkt reklam för artister. Hur många idag skulle ha känt till Paul Potts om det inte vore för youtube? Kollade just på en rulle han sjunger på, och den har lite drygt 42 miljoner öppningar. Eller Andy McKee, 20 miljoner?Gratis reklam..eller kanske skivbolagen tycker annorlunda?
Personligen gillar jag ett band som heter Cidade Negra från Brasilien. Jag brukade titta på nyheter från dem på youtube, och har även köpt skivor med dem. Nu har jag ingen aaaning om när de släpper nya skivor eller vad som händer eftersom ”Sony Music Entertainment” har krävt att alla deras youtube-rullar skulle tas bort. Alltså förlorar alla, inkluderande Sony på detta agerande.
För det första finns ingen som helst koppling mellan en juridisk person och en IP-adress. Om man har ett nätverk någonstans går det inte att veta vem som gjort en nerladdning.
För det andra, och även om en specifik dator är kopplad till en IP-adress är det inget som bevisar att en viss person använt datorn till nerladdningen. Det kan t.ex. vara så att flera olika personer använder datorn med samma påloggningsidentitet.
För det tredje är det ingenting som knyter en nätidentitet till en person. Om jag t.ex. har nätidentiteten Lisa92, vad är det för koppling till mig som person? Och snackar vi trådlösa nätverk är historien ännu larvigare.
Tekniken har sprungit ifrån allt vad copyright heter, och film och musikbolag gör vad de kan för att rädda vad de kan då deras existens och tidigare stora vinster är hotade. Beklämmande bara att de har så mycket pengar att de kan lura i lagstiftarna att det går att skruva tillbaka klockan.
Att sedan höra skadeståndskrav på hur mycket t.ex. ett musikbolag förlorat på nerladdningar, talar bara om för mig vilka astronomiska summor de har skinnat folk på i minst 50år och har i vinst.
Man kan ju dra liknelsen med England för drygt 100 år sedan. Det fanns då en lag som tvingade varje bil som färdades på vägarna att ha en person som gick och viftade med en röd flagga framför, för att varna för den ’hästlösa vagnen’. Det var givetvis hämmande för den brittiska bilindustrin, och man undrar om inte det var hästvagnstillverkarna som påverkat politikerna/lagstiftarna att införa denna lag.
Slående likhet med Ipred, eller hur? Hur många bilar finns det på gatorna idag? Hur många tillverkar hästvagnar? Det finns nog inget dummare än att med lagstiftning försöka hindra utvecklingen, och i synnerhet inte den tekniska.
Blir då artisterna lidande, eller är det bara mellanhänderna? Tja, i vissa fall kanske artisterna blir lidande, men i andra fall tvärtom eftersom publicitet på t.ex. youtube tvivelsutan är direkt reklam för artister. Hur många idag skulle ha känt till Paul Potts om det inte vore för youtube? Kollade just på en rulle han sjunger på, och den har lite drygt 42 miljoner öppningar. Eller Andy McKee, 20 miljoner?Gratis reklam..eller kanske skivbolagen tycker annorlunda?
Personligen gillar jag ett band som heter Cidade Negra från Brasilien. Jag brukade titta på nyheter från dem på youtube, och har även köpt skivor med dem. Nu har jag ingen aaaning om när de släpper nya skivor eller vad som händer eftersom ”Sony Music Entertainment” har krävt att alla deras youtube-rullar skulle tas bort. Alltså förlorar alla, inkluderande Sony på detta agerande.
tisdag 24 mars 2009
Paddlandes i storebrors ankdamm
Grundplåten I Sverige är ju att man är till för samhället. Alla har samma sjukförsäkringar och det kostar staten en massa om du blir sjuk o.s.v.
Alltså är det staten som ska bestämma vad som är nyttigt eller ej och ska styra vad du ska äta. För din egen skull givetvis, för du och jag är ju så korkade att vi kan råka ta något som vi tycker är gott eller känner för att äta, men som tyvärr är onyttigt.
Men därtill kommer ett antal ’fenomen’; För det första vet alla som varit med ett tag hur de goda kostråden kanske inte alls var så goda, och att det knappast finns några medicinska sanningar beträffande kost. Kommer någon ihåg larmrapporten om att alla friterade produkter var i stort sett livsfarliga. Det var ju några forskare som hittat något i chips och pommes frites som var direkt hälsovådligt. Det fanns ett antal snabba förbudsivrare, som vanligt. Nu är det ju bara så att gemene man ätit chips och pommes frites ganska länge, så alla insåg ju att något var fel. Och debatten och larmrapporten försvann i intet och folks glömska. Detta är ett typexempel på hur man agerar, pressen vill plocka upp larmrapporter och gemene man förväntas tro på allt som storebror gör.
För det andra är det så att man drar alla ”över samma kam”. Om man t.ex. kommer på att andelen överviktiga barn ökat med 100% (enligt rubrikerna), de senaste åren rent statistiskt så är detta ”fakta” för det första beroende på hur många man började med. Det kanske var en i förra undersökningen, och nu är det två – det blir 100% och larmrapport. Sedan kan man ju alltid rucka lite på definitionen ”överviktig” eller fet så får det liknande effekter.
För det tredje är det så att genom Barnavårdscentraler och annat under åren gjort vad man har kunnat för att få överviktiga barn att bli smalare, och tvärtom. Därefter gör man nya statistiska undersökningar, och definitionerna kommer då automatiskt att ändras rent statistiskt med ett smalare band för vad som är ’normalt’, om man använder samma percentil.
För det fjärde har socker funnits i mänsklighetens historia så länge man vet i t.ex. frukt, och det anses då inte farligt. Men har man socker i godis blir det helt plötsligt mycket farligare. Faen vet varför. Det är ju en vanlig kolhydrat, naturligt förekommande.
För det femte vet man ganska lite om de artificiella sötningsmedel som används och deras långtidseffekter. Dessa har framställts rent kemiskt som en följd av den ’light’-hysteri som drabbade och drabbar oss alla. Jag vill t.ex. minnas att cyklamat bannlystes i Sverige som varandes farligt, till dess vi gick med i EU. Då blev det helt plötsligt ofarligt.
I första läget råkade vi ut för ”gröna nyckelhålet” på produkter sam är hälsosamma, men nu ska man tydligen gå längre när det gäller godis. Här kommer lite från artikeln (http://www.dn.se/nyheter/sverige/godisskatt-faller-inte-politikerna-i-smaken-1.828515):
– Vi är helt klart öppna för att utreda frågan och diskutera någon typ av avgiftssystem, säger Thomas Nihlén (MP).
– Det räcker inte med information, det krävs konkret rådgivning från vården, säger Ylva Johansson (S)
Kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren har tidigare motionerat om en straffavgift, men mötts med argumentet att det skattetekniskt är alltför svårt att genomföra.
– Jag tycker fortfarande det är en bra idé, om det är möjligt.
Jaha, det är bara den skattetekniska begränsningen…?
Boendes i denna ankdamm, där ens liv och leverne ska styras in i minsta detalj av politiker inte själva kan fatta beslut, utan ’tycker’ vad som är bra för dig lille medborgare, och ser som sitt kall att styra ditt liv, baserat vad man anser är bra för genomsnittspersonen, statistiska sanningar, och vad som är opportunt för tillfället.
Samt allvarligast av allt, ska styra din konsumtion med straffskatter och subventioner. Det är ju inte lag, men en lösgodispåse ska ju kosta 500kr, detta emedan ekologisk minimjölk light ska kosta 1 kr. Kan någon förklara skillnaden mellan böter och straffskatter, kontra subventioner?
Vidare kan jag berätta att jag notoriskt tittar på all produkter jag köper så det inte finns något ”grönt nyckelhål”, och barnen för läsk och chokladkakor varje dag.
Ursäkta kära folkvalda politiker, med det här är mitt liv. Jag är vuxen, har ensamt ansvaret för ett antal barn, vet vad som är bäst för mig och dem. Det vet inte Ni, så låt mig och mina barn vara ifred från Era pekpinnar om vad som är bäst för oss! Enligt Er statistik är vi säkert dödförklarade för länge sedan, men mår faktiskt väldigt bra.
Alltså är det staten som ska bestämma vad som är nyttigt eller ej och ska styra vad du ska äta. För din egen skull givetvis, för du och jag är ju så korkade att vi kan råka ta något som vi tycker är gott eller känner för att äta, men som tyvärr är onyttigt.
Men därtill kommer ett antal ’fenomen’; För det första vet alla som varit med ett tag hur de goda kostråden kanske inte alls var så goda, och att det knappast finns några medicinska sanningar beträffande kost. Kommer någon ihåg larmrapporten om att alla friterade produkter var i stort sett livsfarliga. Det var ju några forskare som hittat något i chips och pommes frites som var direkt hälsovådligt. Det fanns ett antal snabba förbudsivrare, som vanligt. Nu är det ju bara så att gemene man ätit chips och pommes frites ganska länge, så alla insåg ju att något var fel. Och debatten och larmrapporten försvann i intet och folks glömska. Detta är ett typexempel på hur man agerar, pressen vill plocka upp larmrapporter och gemene man förväntas tro på allt som storebror gör.
För det andra är det så att man drar alla ”över samma kam”. Om man t.ex. kommer på att andelen överviktiga barn ökat med 100% (enligt rubrikerna), de senaste åren rent statistiskt så är detta ”fakta” för det första beroende på hur många man började med. Det kanske var en i förra undersökningen, och nu är det två – det blir 100% och larmrapport. Sedan kan man ju alltid rucka lite på definitionen ”överviktig” eller fet så får det liknande effekter.
För det tredje är det så att genom Barnavårdscentraler och annat under åren gjort vad man har kunnat för att få överviktiga barn att bli smalare, och tvärtom. Därefter gör man nya statistiska undersökningar, och definitionerna kommer då automatiskt att ändras rent statistiskt med ett smalare band för vad som är ’normalt’, om man använder samma percentil.
För det fjärde har socker funnits i mänsklighetens historia så länge man vet i t.ex. frukt, och det anses då inte farligt. Men har man socker i godis blir det helt plötsligt mycket farligare. Faen vet varför. Det är ju en vanlig kolhydrat, naturligt förekommande.
För det femte vet man ganska lite om de artificiella sötningsmedel som används och deras långtidseffekter. Dessa har framställts rent kemiskt som en följd av den ’light’-hysteri som drabbade och drabbar oss alla. Jag vill t.ex. minnas att cyklamat bannlystes i Sverige som varandes farligt, till dess vi gick med i EU. Då blev det helt plötsligt ofarligt.
I första läget råkade vi ut för ”gröna nyckelhålet” på produkter sam är hälsosamma, men nu ska man tydligen gå längre när det gäller godis. Här kommer lite från artikeln (http://www.dn.se/nyheter/sverige/godisskatt-faller-inte-politikerna-i-smaken-1.828515):
– Vi är helt klart öppna för att utreda frågan och diskutera någon typ av avgiftssystem, säger Thomas Nihlén (MP).
– Det räcker inte med information, det krävs konkret rådgivning från vården, säger Ylva Johansson (S)
Kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren har tidigare motionerat om en straffavgift, men mötts med argumentet att det skattetekniskt är alltför svårt att genomföra.
– Jag tycker fortfarande det är en bra idé, om det är möjligt.
Jaha, det är bara den skattetekniska begränsningen…?
Boendes i denna ankdamm, där ens liv och leverne ska styras in i minsta detalj av politiker inte själva kan fatta beslut, utan ’tycker’ vad som är bra för dig lille medborgare, och ser som sitt kall att styra ditt liv, baserat vad man anser är bra för genomsnittspersonen, statistiska sanningar, och vad som är opportunt för tillfället.
Samt allvarligast av allt, ska styra din konsumtion med straffskatter och subventioner. Det är ju inte lag, men en lösgodispåse ska ju kosta 500kr, detta emedan ekologisk minimjölk light ska kosta 1 kr. Kan någon förklara skillnaden mellan böter och straffskatter, kontra subventioner?
Vidare kan jag berätta att jag notoriskt tittar på all produkter jag köper så det inte finns något ”grönt nyckelhål”, och barnen för läsk och chokladkakor varje dag.
Ursäkta kära folkvalda politiker, med det här är mitt liv. Jag är vuxen, har ensamt ansvaret för ett antal barn, vet vad som är bäst för mig och dem. Det vet inte Ni, så låt mig och mina barn vara ifred från Era pekpinnar om vad som är bäst för oss! Enligt Er statistik är vi säkert dödförklarade för länge sedan, men mår faktiskt väldigt bra.
torsdag 19 mars 2009
Vilse i passwordens djungel
Det råder en hysteri när det gäller lösenord. Nja, kanske inte ren hysteri, men problemställningen är att en normalfuntad människa inte kan komma ihåg alla identiteter och password.
Ärligt talat: har inte du åxå en lapp under tangentbordet, musmattan eller i översta lådan där alla identiteter och password är uppskrivna?
Det är bankomatkoder, kontonummer, personnummer, registreringsnummer på bilen, tankkortskoder, portkoder, telefonnummer, m.fl. bara utanför datorernas förlovade land. Därtill kommer alltså login-identiteter på servrar och nätverk. Och ovanpå det allstå alla identiteter man har på nätet med kopplade passwords. Det är helt enkelt så i mitt fall att jag kan komma ihåg alla dessa koder, och alltså skriver jag upp dem. Värst är när man på sitt arbete är tvingad att byta kod med viss frekvens och den nya inte får vara för lika någon av de senaste 12 som använts, samt givetvis rätt komplicerad med ett visst antal tecken eller så.
Alltså har de säkerhetivrande datornissarna uppnått precis motsatt effekt. En normalperson kan inte komma ihåg alla identiteter och passwords till olika mailsystem, webbsidor man är på, o.s.v. alltså måste man skriva upp vilken identitet och password man har vilket system. Slutsatsen av detta är att den lilla lappen med alla identiteter och passwords egentligen är en större säkerhetsrisk än att ha enkla, självvalda password som man inte behöver byta. Vet man att ett visst password är kritiskt och det enda man behöver komma ihåg, kommer man ihåg det och ej heller skriver man upp det.
Det finns tre säkerhetsnivåer som är:
1. Något man har, t.ex. passerkort,
2. Något man vet, t.ex. en identitet och password,
3. Något man är, fingeravtryck eller regnbågshinnans färg och utformning.
Sedan kan man kombinera dessa tre på valfritt sätt för att uppnå högre säkerhet.
Men, genom att ha många identiteter och komplicerade passwords och tvinga användarna att byta dessa med viss frekvens uppnår man ingenting. Tvärtom, man tvingar bara ner användarna från säkerhetsnivå två till nivå ett.
Man kan ju givetvis som det beskrivs i artikeln, i DN, http://www.dn.se/nyheter/sverige/skrapinfo-fran-barndomen-bra-losen-1.827518, snacka om skräpinformation från barndomen m.m., men problemet kvartsår och ger bara en temporär lösning. Dels p.g.a. att källan är relativt uttömlig, och vidare är det ju så att ju längre tillbaka vi pratar om desto sämre minne har man.
Lösning är egentligen enkel; till FRA’s fasa. Det är kryptering med öppen nyckel. Med en sådan nyckel envägskrypterar man informationen och ingen annan än mottagaren kan läsa den. På 70-talet kom tre herrar i USA på hur detta ska fungera, och med en enkel och basal algoritm uppnår man en mycket hög säkerhetsnivå. För att förklara det enkelt, kan man säga att jag ger dig ett tal, 36, vilket du ska använda när du krypterar meddelanden till mig. Sagt och krypterat. Då blir jag den enda som kan dekryptera meddelandet, eftersom jag är den enda som vet varför just 36 är talet och hur jag kommit fram till just det talet. Är det 6 x 6, 36 x 1, 12 x 3, eller 1+1+1+1+1+…=36 eller kanske 5+11+1+1+2+16.
Mjukvaran finns idag tillgänglig på nätet och heter RSA (efter Rivet, Shamir och Aldeman), som kom på algoritmen. En annan släppte den fritt på nätet och den heter då PGP (Pretty Good Privacy).
Så släng lappen under musmattan, kryptera istället!
Ärligt talat: har inte du åxå en lapp under tangentbordet, musmattan eller i översta lådan där alla identiteter och password är uppskrivna?
Det är bankomatkoder, kontonummer, personnummer, registreringsnummer på bilen, tankkortskoder, portkoder, telefonnummer, m.fl. bara utanför datorernas förlovade land. Därtill kommer alltså login-identiteter på servrar och nätverk. Och ovanpå det allstå alla identiteter man har på nätet med kopplade passwords. Det är helt enkelt så i mitt fall att jag kan komma ihåg alla dessa koder, och alltså skriver jag upp dem. Värst är när man på sitt arbete är tvingad att byta kod med viss frekvens och den nya inte får vara för lika någon av de senaste 12 som använts, samt givetvis rätt komplicerad med ett visst antal tecken eller så.
Alltså har de säkerhetivrande datornissarna uppnått precis motsatt effekt. En normalperson kan inte komma ihåg alla identiteter och passwords till olika mailsystem, webbsidor man är på, o.s.v. alltså måste man skriva upp vilken identitet och password man har vilket system. Slutsatsen av detta är att den lilla lappen med alla identiteter och passwords egentligen är en större säkerhetsrisk än att ha enkla, självvalda password som man inte behöver byta. Vet man att ett visst password är kritiskt och det enda man behöver komma ihåg, kommer man ihåg det och ej heller skriver man upp det.
Det finns tre säkerhetsnivåer som är:
1. Något man har, t.ex. passerkort,
2. Något man vet, t.ex. en identitet och password,
3. Något man är, fingeravtryck eller regnbågshinnans färg och utformning.
Sedan kan man kombinera dessa tre på valfritt sätt för att uppnå högre säkerhet.
Men, genom att ha många identiteter och komplicerade passwords och tvinga användarna att byta dessa med viss frekvens uppnår man ingenting. Tvärtom, man tvingar bara ner användarna från säkerhetsnivå två till nivå ett.
Man kan ju givetvis som det beskrivs i artikeln, i DN, http://www.dn.se/nyheter/sverige/skrapinfo-fran-barndomen-bra-losen-1.827518, snacka om skräpinformation från barndomen m.m., men problemet kvartsår och ger bara en temporär lösning. Dels p.g.a. att källan är relativt uttömlig, och vidare är det ju så att ju längre tillbaka vi pratar om desto sämre minne har man.
Lösning är egentligen enkel; till FRA’s fasa. Det är kryptering med öppen nyckel. Med en sådan nyckel envägskrypterar man informationen och ingen annan än mottagaren kan läsa den. På 70-talet kom tre herrar i USA på hur detta ska fungera, och med en enkel och basal algoritm uppnår man en mycket hög säkerhetsnivå. För att förklara det enkelt, kan man säga att jag ger dig ett tal, 36, vilket du ska använda när du krypterar meddelanden till mig. Sagt och krypterat. Då blir jag den enda som kan dekryptera meddelandet, eftersom jag är den enda som vet varför just 36 är talet och hur jag kommit fram till just det talet. Är det 6 x 6, 36 x 1, 12 x 3, eller 1+1+1+1+1+…=36 eller kanske 5+11+1+1+2+16.
Mjukvaran finns idag tillgänglig på nätet och heter RSA (efter Rivet, Shamir och Aldeman), som kom på algoritmen. En annan släppte den fritt på nätet och den heter då PGP (Pretty Good Privacy).
Så släng lappen under musmattan, kryptera istället!
På försvarfronten intet nytt
Jaså, Tolgfors vill se ett “flexibelt försvar”…det kan man läsa på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2616299.svd
Och så lite av det vanliga snacket med hotbilder och internationella insatser o.s.v. bataljoner hit och dit, omprioriteringar och osäkerhet.
Faktum kvarstår, Sverige har under de senaste årtiondena rustat ner till en nivå där det är ett skämt att ens kalla det för ett försvar. Man har lagt ner regementen, sparkat på officerskåren o.s.v.
Artikeln är rent skrämmande, man måste alltså flörta (av någon oförklarlig anledning), med även det socialistiska blocket. Där vet vi ju vilka partier som sitter och snarare bekymrar sig om miljöriktiga kulor, och stridsvagnar av ekologiskt odlat trä som drivs med koskit.
Alla vet ju att man historiskt och under varje ny regering sparkat på försvaret, i synnerhet under (s) regeringar. Och eftersom (s) nu kommer att ha ministerposter vigda för (mp) och (v), så varför bekymra sig om att ens snacka med de som inte har regeringsmakten. De kommer (om det blir ny regering efter valet), säkerligen riva upp hela beslutet och ändra inriktning.
Så vad är alternativet idag? Ett försvar inte värt namnet. Vi kan kanske döpa om det till ”lilla bromset”, enär det definitivt inte är kapabelt att försvara landet, snarare bara bromsa en invasion en liten smula.
Här kommer mitt förslag: Distribuera ut långskjutande prickskyttegevär till alla med vapenlicens. På detta sätt skulle man inte hindra landet från att invaderas primärt, men den som efter en invasion avser hålla detta långa land skulle finna det i det närmaste omöjligt. Sverige skulle alltså få en latent beredskap i form av gerillakrigföring.
Historiskt är det nämligen så att det finns ingen annan krigföringsform som är så effektiv per person insatt. Ända sedan Vietnamkriget har det varit så att oavsett vapenmakt och teknologi kommer man inte åt gerillakrigföring. Det två senaste exemplen är ju Afghanistan och Irak.
Nu är det ju dessutom så att Sverige är ett land som lämpar sig utomordentligt bra för just gerillakrig.
Men vilka är då riskerna? Tja, för det första är det givetvis så att vän av ordning tycker att det är farligt att dela ut livsfarliga vapen. Men nu är det ju så att alla personer med vapenlicens redan har livsfarliga vapen och dessa måste vara inlåsta i godkända skåp.För det andra pratar vi just om personer som redan har livsfarliga vapen och kan handkas med dem.För det tredje har en mycket stor del av dessa ”gjort lumpen” och vet hur man handhar vapen och har arméutbildning.För det fjärde snackar vi inte om automatvapen. Denna typ av vapen måste man manuellt ladda om, vilket gör att ”skolmassaker”-risken är minimal. För det femte är en stor del av de som har vapenlicens jägare, de vet hur man hanterar vapen och rör sig i naturen.
Så varför vänta få svenska ’koncensuslösningar’, i vilka givetvis alla partier ska vara med, och det ska ältas, snackas visioner, tidsplaner och annat, givetvis under vederbörligt hänsynstagande till väljarsiffror, opinioner och ekonomi? Ingen dager synes än...
Vad trött jag blir på det här landet – ingen kan ta ett beslut, och här står vi nu med rumpan bar. Och tyvärr lär vi inte få upp byxorna det närmaste årtiondet.
Och så lite av det vanliga snacket med hotbilder och internationella insatser o.s.v. bataljoner hit och dit, omprioriteringar och osäkerhet.
Faktum kvarstår, Sverige har under de senaste årtiondena rustat ner till en nivå där det är ett skämt att ens kalla det för ett försvar. Man har lagt ner regementen, sparkat på officerskåren o.s.v.
Artikeln är rent skrämmande, man måste alltså flörta (av någon oförklarlig anledning), med även det socialistiska blocket. Där vet vi ju vilka partier som sitter och snarare bekymrar sig om miljöriktiga kulor, och stridsvagnar av ekologiskt odlat trä som drivs med koskit.
Alla vet ju att man historiskt och under varje ny regering sparkat på försvaret, i synnerhet under (s) regeringar. Och eftersom (s) nu kommer att ha ministerposter vigda för (mp) och (v), så varför bekymra sig om att ens snacka med de som inte har regeringsmakten. De kommer (om det blir ny regering efter valet), säkerligen riva upp hela beslutet och ändra inriktning.
Så vad är alternativet idag? Ett försvar inte värt namnet. Vi kan kanske döpa om det till ”lilla bromset”, enär det definitivt inte är kapabelt att försvara landet, snarare bara bromsa en invasion en liten smula.
Här kommer mitt förslag: Distribuera ut långskjutande prickskyttegevär till alla med vapenlicens. På detta sätt skulle man inte hindra landet från att invaderas primärt, men den som efter en invasion avser hålla detta långa land skulle finna det i det närmaste omöjligt. Sverige skulle alltså få en latent beredskap i form av gerillakrigföring.
Historiskt är det nämligen så att det finns ingen annan krigföringsform som är så effektiv per person insatt. Ända sedan Vietnamkriget har det varit så att oavsett vapenmakt och teknologi kommer man inte åt gerillakrigföring. Det två senaste exemplen är ju Afghanistan och Irak.
Nu är det ju dessutom så att Sverige är ett land som lämpar sig utomordentligt bra för just gerillakrig.
Men vilka är då riskerna? Tja, för det första är det givetvis så att vän av ordning tycker att det är farligt att dela ut livsfarliga vapen. Men nu är det ju så att alla personer med vapenlicens redan har livsfarliga vapen och dessa måste vara inlåsta i godkända skåp.För det andra pratar vi just om personer som redan har livsfarliga vapen och kan handkas med dem.För det tredje har en mycket stor del av dessa ”gjort lumpen” och vet hur man handhar vapen och har arméutbildning.För det fjärde snackar vi inte om automatvapen. Denna typ av vapen måste man manuellt ladda om, vilket gör att ”skolmassaker”-risken är minimal. För det femte är en stor del av de som har vapenlicens jägare, de vet hur man hanterar vapen och rör sig i naturen.
Så varför vänta få svenska ’koncensuslösningar’, i vilka givetvis alla partier ska vara med, och det ska ältas, snackas visioner, tidsplaner och annat, givetvis under vederbörligt hänsynstagande till väljarsiffror, opinioner och ekonomi? Ingen dager synes än...
Vad trött jag blir på det här landet – ingen kan ta ett beslut, och här står vi nu med rumpan bar. Och tyvärr lär vi inte få upp byxorna det närmaste årtiondet.
söndag 15 mars 2009
Om psonummr
Ok, det är söndagskväll och jag funderar på något kontroversiellt jag inte bloggat om. Så slog det mig – personnummer.
Grejen är denna att jag hatar personnummer. Det är den ultimata utsuddningen av en persons identitet till förmån för dataregister, samt förmyndar- och övervakningssamhälle.
Nu är ju grejen den att alla svenskar har ett personnummer för sin egen skull och det har man haft sedan någon gång på 60-talet. Inget att ifrågasätta eller fundera över.
Men jag har bott ett antal år utomlands, och funderat lite längre, och betraktar personnumreringen som en ren nedklassing av mig som person till ett nummer. Alltså grejen är ju perfekt, man ger varje medborgare ett nummer som hänger med hela livet, funkar perfekt i all databaser för samkörningar, sökningar och annat. Myndigheterna vet (för ditt eget bästa), allt som är värt att veta om dig. Inte på lokal nivå, utan på landsnivå.
Men det låter ju inte så farligt, eller hur? Men det är det, och du har ingen som helst pejling, vare sig på hur många register/databaser det finns och hur dessa är sammankopplade. I jakten på de som avviker på något sätt, och hindra dem från att bli en risk för samhället är nämligen allt tillåtet. Det får du aldrig veta och behöver inte bekymra dig om i normalfallet.
Du kanske inte tror mig, men då skulle jag gärna vilja ha svar på denna fråga: Varför finns personnummer, och vad har du för nytta av dessa?
Jäpp, de finns bara för att myndigheterna ska veta allt om dig och dina förehavanden. Bäst vore väl att tatuera in personnumret i pannan på medborgarna vi födseln eller utrusta dem med en transponder så att man alltid vet var alla är. För Samhällets bästa så klart, och det skulle säkert underlätta bekämpandet av brottsligheten eller terrorister. Lite osmaklig vision? Kanske, men det är inte långt dit.
När jag bodde utomlands, och i ett land befriat från personnummergisslet med ca 10 gånger fler invånare än Sverige, ringde jag ibland till svenska myndigheter av olika anledningar. När jag förklarat mitt ärende, tog det sällan mer än 2 sekunder innan frågan kom; ”Vad har du för psonnummr?”.Efter en kortare konversation brukade dessa samtal avslutas med att jag påtalade: ”Om du vill numrera folk får du väl roa dig med det, men då är det din sak att hålla reda på vem som har vilket nummer.”
För att visa hur idiotiskt hela systemet är har jag följande lilla historia: Min fru födde en son i landet i fråga. Jag ringde till Sverige och frågade om personnummer ”3” var ledigt eftersom han var vår tredje son. Hur den svenske byråkraten i andra änden på telefonlinan undgick hjärtinfarkt är ännu en gåta, i alla fall blev hon svarslös. Denne lille son fick i alla fall sig från Sverige sig tilldelad ”0000” som sista siffror i personnumret och passet. Därefter tyckte det svenska konsulatet i landet att ”0000” kan han ju inte ha, och tilldelade honom ett annat nummer. Därefter flyttade vi till Sverige, och skattemyndigheten gav honom ett tredje personnummer, som tydligen fortfarande gäller.
Men, låt mig återkomma till knutpunkten. Kan någon tala om vad numreringen av medborgarna från födseln är bra för?
Grejen är denna att jag hatar personnummer. Det är den ultimata utsuddningen av en persons identitet till förmån för dataregister, samt förmyndar- och övervakningssamhälle.
Nu är ju grejen den att alla svenskar har ett personnummer för sin egen skull och det har man haft sedan någon gång på 60-talet. Inget att ifrågasätta eller fundera över.
Men jag har bott ett antal år utomlands, och funderat lite längre, och betraktar personnumreringen som en ren nedklassing av mig som person till ett nummer. Alltså grejen är ju perfekt, man ger varje medborgare ett nummer som hänger med hela livet, funkar perfekt i all databaser för samkörningar, sökningar och annat. Myndigheterna vet (för ditt eget bästa), allt som är värt att veta om dig. Inte på lokal nivå, utan på landsnivå.
Men det låter ju inte så farligt, eller hur? Men det är det, och du har ingen som helst pejling, vare sig på hur många register/databaser det finns och hur dessa är sammankopplade. I jakten på de som avviker på något sätt, och hindra dem från att bli en risk för samhället är nämligen allt tillåtet. Det får du aldrig veta och behöver inte bekymra dig om i normalfallet.
Du kanske inte tror mig, men då skulle jag gärna vilja ha svar på denna fråga: Varför finns personnummer, och vad har du för nytta av dessa?
Jäpp, de finns bara för att myndigheterna ska veta allt om dig och dina förehavanden. Bäst vore väl att tatuera in personnumret i pannan på medborgarna vi födseln eller utrusta dem med en transponder så att man alltid vet var alla är. För Samhällets bästa så klart, och det skulle säkert underlätta bekämpandet av brottsligheten eller terrorister. Lite osmaklig vision? Kanske, men det är inte långt dit.
När jag bodde utomlands, och i ett land befriat från personnummergisslet med ca 10 gånger fler invånare än Sverige, ringde jag ibland till svenska myndigheter av olika anledningar. När jag förklarat mitt ärende, tog det sällan mer än 2 sekunder innan frågan kom; ”Vad har du för psonnummr?”.Efter en kortare konversation brukade dessa samtal avslutas med att jag påtalade: ”Om du vill numrera folk får du väl roa dig med det, men då är det din sak att hålla reda på vem som har vilket nummer.”
För att visa hur idiotiskt hela systemet är har jag följande lilla historia: Min fru födde en son i landet i fråga. Jag ringde till Sverige och frågade om personnummer ”3” var ledigt eftersom han var vår tredje son. Hur den svenske byråkraten i andra änden på telefonlinan undgick hjärtinfarkt är ännu en gåta, i alla fall blev hon svarslös. Denne lille son fick i alla fall sig från Sverige sig tilldelad ”0000” som sista siffror i personnumret och passet. Därefter tyckte det svenska konsulatet i landet att ”0000” kan han ju inte ha, och tilldelade honom ett annat nummer. Därefter flyttade vi till Sverige, och skattemyndigheten gav honom ett tredje personnummer, som tydligen fortfarande gäller.
Men, låt mig återkomma till knutpunkten. Kan någon tala om vad numreringen av medborgarna från födseln är bra för?
onsdag 11 mars 2009
Miljötalibaner - för ditt bästa lilla myra
Jaha, nu är miljötalibanerna igång igen. Vad vill man uppnå? Sno miljönissar (väljare) från vänsterblocket, spela populister, dra bort uppmärksamheten från något annat eller vad är det fråga om? Jag menar givetvis denna artikel i SvD: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2578095.svd
Det här lilla landet med långa avstånd, kallt klimat och 9 miljoner invånare ska alltså spela föregångsland beträffande koldioxidutsläpp, emedan de stora länderna fullständigt struntar i vad vi håller på med och koldioxidutsläppen från Sverige, vilka jämfört med de globala utsläppen är en myggfis i motvind. För det första har staten inget vidare gott samvete i första läget, men det håller man tyst om. T.ex. importeras tysk plast (som tyskarna samlar in i form av tomma plastförpackningar), och denna bränns i trakten av Linköping. Ska det vara så att vi importerar plast för att brännas i Sverige, hur miljömedvetet är det? Borde inte tyskarna få ta hand om sin egen plast och hur mycket koldioxid släpper detta ut varje år?
För det andra snackar man om ”morot och piska”. Det är alltså inte nog med att politikerna styr landet, de ska med ”morot och piska” tala om för oss hur vi ska leva våra liv åxå, vad som är rätt och fel. När man inte vill lagstifta och förbjuda kan man ju alltid komma med pålagor respektive subventioner, det är ju inte samma sak utan bara nästan. Det kallas ofta för ”mål” eller ”vision”. Som lök på laxen ska all vår kommunikation sparas och vi ska övervakas av FRA. Likheterna med totalitära stater för 30år sedan på andra sidan järnridån börjar bli ganska slående. De som styrde då och där sade givetvis, och precis som politikerna i Sverige idag; ’…det är för allas bästa och vi måste ta vårt ansvar som politiker.’ Och den lille medborgaren i myrstacken har bara att infoga sig för ’sin egen skull’ (fast han/hon inte fattar anledningen), och för samhällets bästa.
Själv fann jag t.ex. beslutet att förbjuda vanliga glödlampor som rent idiotiskt, och skrev och frågade ”energimyndigheten” den 18:e Januari varuti logiken i detta beslut låg, påtalandes en del saker som jag anser vara direkt felaktiga. Det var alltså snart tre månader sedan, och jag väntar fortfarande på svar. Kanske är jag bara så korkad att jag inte ska bekymra mig, och tjänstemännen som sitter på denna myndighet uppbärande lön (som är mina skattepengar), inte ens behöver eller ids svara. Jag ska tydligen bara acceptera och får inte ifrågasätta, och är inte ens värd ett svar varandes bara en korkad myra i stacken som inte förstår mitt och stackens bästa.
Det här lilla landet med långa avstånd, kallt klimat och 9 miljoner invånare ska alltså spela föregångsland beträffande koldioxidutsläpp, emedan de stora länderna fullständigt struntar i vad vi håller på med och koldioxidutsläppen från Sverige, vilka jämfört med de globala utsläppen är en myggfis i motvind. För det första har staten inget vidare gott samvete i första läget, men det håller man tyst om. T.ex. importeras tysk plast (som tyskarna samlar in i form av tomma plastförpackningar), och denna bränns i trakten av Linköping. Ska det vara så att vi importerar plast för att brännas i Sverige, hur miljömedvetet är det? Borde inte tyskarna få ta hand om sin egen plast och hur mycket koldioxid släpper detta ut varje år?
För det andra snackar man om ”morot och piska”. Det är alltså inte nog med att politikerna styr landet, de ska med ”morot och piska” tala om för oss hur vi ska leva våra liv åxå, vad som är rätt och fel. När man inte vill lagstifta och förbjuda kan man ju alltid komma med pålagor respektive subventioner, det är ju inte samma sak utan bara nästan. Det kallas ofta för ”mål” eller ”vision”. Som lök på laxen ska all vår kommunikation sparas och vi ska övervakas av FRA. Likheterna med totalitära stater för 30år sedan på andra sidan järnridån börjar bli ganska slående. De som styrde då och där sade givetvis, och precis som politikerna i Sverige idag; ’…det är för allas bästa och vi måste ta vårt ansvar som politiker.’ Och den lille medborgaren i myrstacken har bara att infoga sig för ’sin egen skull’ (fast han/hon inte fattar anledningen), och för samhällets bästa.
Själv fann jag t.ex. beslutet att förbjuda vanliga glödlampor som rent idiotiskt, och skrev och frågade ”energimyndigheten” den 18:e Januari varuti logiken i detta beslut låg, påtalandes en del saker som jag anser vara direkt felaktiga. Det var alltså snart tre månader sedan, och jag väntar fortfarande på svar. Kanske är jag bara så korkad att jag inte ska bekymra mig, och tjänstemännen som sitter på denna myndighet uppbärande lön (som är mina skattepengar), inte ens behöver eller ids svara. Jag ska tydligen bara acceptera och får inte ifrågasätta, och är inte ens värd ett svar varandes bara en korkad myra i stacken som inte förstår mitt och stackens bästa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)