tisdag 24 mars 2009

Paddlandes i storebrors ankdamm

Grundplåten I Sverige är ju att man är till för samhället. Alla har samma sjukförsäkringar och det kostar staten en massa om du blir sjuk o.s.v.
Alltså är det staten som ska bestämma vad som är nyttigt eller ej och ska styra vad du ska äta. För din egen skull givetvis, för du och jag är ju så korkade att vi kan råka ta något som vi tycker är gott eller känner för att äta, men som tyvärr är onyttigt.

Men därtill kommer ett antal ’fenomen’; För det första vet alla som varit med ett tag hur de goda kostråden kanske inte alls var så goda, och att det knappast finns några medicinska sanningar beträffande kost. Kommer någon ihåg larmrapporten om att alla friterade produkter var i stort sett livsfarliga. Det var ju några forskare som hittat något i chips och pommes frites som var direkt hälsovådligt. Det fanns ett antal snabba förbudsivrare, som vanligt. Nu är det ju bara så att gemene man ätit chips och pommes frites ganska länge, så alla insåg ju att något var fel. Och debatten och larmrapporten försvann i intet och folks glömska. Detta är ett typexempel på hur man agerar, pressen vill plocka upp larmrapporter och gemene man förväntas tro på allt som storebror gör.

För det andra är det så att man drar alla ”över samma kam”. Om man t.ex. kommer på att andelen överviktiga barn ökat med 100% (enligt rubrikerna), de senaste åren rent statistiskt så är detta ”fakta” för det första beroende på hur många man började med. Det kanske var en i förra undersökningen, och nu är det två – det blir 100% och larmrapport. Sedan kan man ju alltid rucka lite på definitionen ”överviktig” eller fet så får det liknande effekter.

För det tredje är det så att genom Barnavårdscentraler och annat under åren gjort vad man har kunnat för att få överviktiga barn att bli smalare, och tvärtom. Därefter gör man nya statistiska undersökningar, och definitionerna kommer då automatiskt att ändras rent statistiskt med ett smalare band för vad som är ’normalt’, om man använder samma percentil.

För det fjärde har socker funnits i mänsklighetens historia så länge man vet i t.ex. frukt, och det anses då inte farligt. Men har man socker i godis blir det helt plötsligt mycket farligare. Faen vet varför. Det är ju en vanlig kolhydrat, naturligt förekommande.

För det femte vet man ganska lite om de artificiella sötningsmedel som används och deras långtidseffekter. Dessa har framställts rent kemiskt som en följd av den ’light’-hysteri som drabbade och drabbar oss alla. Jag vill t.ex. minnas att cyklamat bannlystes i Sverige som varandes farligt, till dess vi gick med i EU. Då blev det helt plötsligt ofarligt.


I första läget råkade vi ut för ”gröna nyckelhålet” på produkter sam är hälsosamma, men nu ska man tydligen gå längre när det gäller godis. Här kommer lite från artikeln (http://www.dn.se/nyheter/sverige/godisskatt-faller-inte-politikerna-i-smaken-1.828515):
– Vi är helt klart öppna för att utreda frågan och diskutera någon typ av avgiftssystem, säger Thomas Nihlén (MP).
– Det räcker inte med information, det krävs konkret rådgivning från vården, säger Ylva Johansson (S)
Kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren har tidigare motionerat om en straffavgift, men mötts med argumentet att det skattetekniskt är alltför svårt att genomföra.
– Jag tycker fortfarande det är en bra idé, om det är möjligt.


Jaha, det är bara den skattetekniska begränsningen…?

Boendes i denna ankdamm, där ens liv och leverne ska styras in i minsta detalj av politiker inte själva kan fatta beslut, utan ’tycker’ vad som är bra för dig lille medborgare, och ser som sitt kall att styra ditt liv, baserat vad man anser är bra för genomsnittspersonen, statistiska sanningar, och vad som är opportunt för tillfället.

Samt allvarligast av allt, ska styra din konsumtion med straffskatter och subventioner. Det är ju inte lag, men en lösgodispåse ska ju kosta 500kr, detta emedan ekologisk minimjölk light ska kosta 1 kr. Kan någon förklara skillnaden mellan böter och straffskatter, kontra subventioner?

Vidare kan jag berätta att jag notoriskt tittar på all produkter jag köper så det inte finns något ”grönt nyckelhål”, och barnen för läsk och chokladkakor varje dag.

Ursäkta kära folkvalda politiker, med det här är mitt liv. Jag är vuxen, har ensamt ansvaret för ett antal barn, vet vad som är bäst för mig och dem. Det vet inte Ni, så låt mig och mina barn vara ifred från Era pekpinnar om vad som är bäst för oss! Enligt Er statistik är vi säkert dödförklarade för länge sedan, men mår faktiskt väldigt bra.

torsdag 19 mars 2009

Vilse i passwordens djungel

Det råder en hysteri när det gäller lösenord. Nja, kanske inte ren hysteri, men problemställningen är att en normalfuntad människa inte kan komma ihåg alla identiteter och password.

Ärligt talat: har inte du åxå en lapp under tangentbordet, musmattan eller i översta lådan där alla identiteter och password är uppskrivna?

Det är bankomatkoder, kontonummer, personnummer, registreringsnummer på bilen, tankkortskoder, portkoder, telefonnummer, m.fl. bara utanför datorernas förlovade land. Därtill kommer alltså login-identiteter på servrar och nätverk. Och ovanpå det allstå alla identiteter man har på nätet med kopplade passwords. Det är helt enkelt så i mitt fall att jag kan komma ihåg alla dessa koder, och alltså skriver jag upp dem. Värst är när man på sitt arbete är tvingad att byta kod med viss frekvens och den nya inte får vara för lika någon av de senaste 12 som använts, samt givetvis rätt komplicerad med ett visst antal tecken eller så.

Alltså har de säkerhetivrande datornissarna uppnått precis motsatt effekt. En normalperson kan inte komma ihåg alla identiteter och passwords till olika mailsystem, webbsidor man är på, o.s.v. alltså måste man skriva upp vilken identitet och password man har vilket system. Slutsatsen av detta är att den lilla lappen med alla identiteter och passwords egentligen är en större säkerhetsrisk än att ha enkla, självvalda password som man inte behöver byta. Vet man att ett visst password är kritiskt och det enda man behöver komma ihåg, kommer man ihåg det och ej heller skriver man upp det.

Det finns tre säkerhetsnivåer som är:
1. Något man har, t.ex. passerkort,
2. Något man vet, t.ex. en identitet och password,
3. Något man är, fingeravtryck eller regnbågshinnans färg och utformning.

Sedan kan man kombinera dessa tre på valfritt sätt för att uppnå högre säkerhet.
Men, genom att ha många identiteter och komplicerade passwords och tvinga användarna att byta dessa med viss frekvens uppnår man ingenting. Tvärtom, man tvingar bara ner användarna från säkerhetsnivå två till nivå ett.
Man kan ju givetvis som det beskrivs i artikeln, i DN, http://www.dn.se/nyheter/sverige/skrapinfo-fran-barndomen-bra-losen-1.827518, snacka om skräpinformation från barndomen m.m., men problemet kvartsår och ger bara en temporär lösning. Dels p.g.a. att källan är relativt uttömlig, och vidare är det ju så att ju längre tillbaka vi pratar om desto sämre minne har man.

Lösning är egentligen enkel; till FRA’s fasa. Det är kryptering med öppen nyckel. Med en sådan nyckel envägskrypterar man informationen och ingen annan än mottagaren kan läsa den. På 70-talet kom tre herrar i USA på hur detta ska fungera, och med en enkel och basal algoritm uppnår man en mycket hög säkerhetsnivå. För att förklara det enkelt, kan man säga att jag ger dig ett tal, 36, vilket du ska använda när du krypterar meddelanden till mig. Sagt och krypterat. Då blir jag den enda som kan dekryptera meddelandet, eftersom jag är den enda som vet varför just 36 är talet och hur jag kommit fram till just det talet. Är det 6 x 6, 36 x 1, 12 x 3, eller 1+1+1+1+1+…=36 eller kanske 5+11+1+1+2+16.
Mjukvaran finns idag tillgänglig på nätet och heter RSA (efter Rivet, Shamir och Aldeman), som kom på algoritmen. En annan släppte den fritt på nätet och den heter då PGP (Pretty Good Privacy).

Så släng lappen under musmattan, kryptera istället!

På försvarfronten intet nytt

Jaså, Tolgfors vill se ett “flexibelt försvar”…det kan man läsa på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2616299.svd
Och så lite av det vanliga snacket med hotbilder och internationella insatser o.s.v. bataljoner hit och dit, omprioriteringar och osäkerhet.
Faktum kvarstår, Sverige har under de senaste årtiondena rustat ner till en nivå där det är ett skämt att ens kalla det för ett försvar. Man har lagt ner regementen, sparkat på officerskåren o.s.v.

Artikeln är rent skrämmande, man måste alltså flörta (av någon oförklarlig anledning), med även det socialistiska blocket. Där vet vi ju vilka partier som sitter och snarare bekymrar sig om miljöriktiga kulor, och stridsvagnar av ekologiskt odlat trä som drivs med koskit.

Alla vet ju att man historiskt och under varje ny regering sparkat på försvaret, i synnerhet under (s) regeringar. Och eftersom (s) nu kommer att ha ministerposter vigda för (mp) och (v), så varför bekymra sig om att ens snacka med de som inte har regeringsmakten. De kommer (om det blir ny regering efter valet), säkerligen riva upp hela beslutet och ändra inriktning.
Så vad är alternativet idag? Ett försvar inte värt namnet. Vi kan kanske döpa om det till ”lilla bromset”, enär det definitivt inte är kapabelt att försvara landet, snarare bara bromsa en invasion en liten smula.

Här kommer mitt förslag: Distribuera ut långskjutande prickskyttegevär till alla med vapenlicens. På detta sätt skulle man inte hindra landet från att invaderas primärt, men den som efter en invasion avser hålla detta långa land skulle finna det i det närmaste omöjligt. Sverige skulle alltså få en latent beredskap i form av gerillakrigföring.

Historiskt är det nämligen så att det finns ingen annan krigföringsform som är så effektiv per person insatt. Ända sedan Vietnamkriget har det varit så att oavsett vapenmakt och teknologi kommer man inte åt gerillakrigföring. Det två senaste exemplen är ju Afghanistan och Irak.
Nu är det ju dessutom så att Sverige är ett land som lämpar sig utomordentligt bra för just gerillakrig.

Men vilka är då riskerna? Tja, för det första är det givetvis så att vän av ordning tycker att det är farligt att dela ut livsfarliga vapen. Men nu är det ju så att alla personer med vapenlicens redan har livsfarliga vapen och dessa måste vara inlåsta i godkända skåp.För det andra pratar vi just om personer som redan har livsfarliga vapen och kan handkas med dem.För det tredje har en mycket stor del av dessa ”gjort lumpen” och vet hur man handhar vapen och har arméutbildning.För det fjärde snackar vi inte om automatvapen. Denna typ av vapen måste man manuellt ladda om, vilket gör att ”skolmassaker”-risken är minimal. För det femte är en stor del av de som har vapenlicens jägare, de vet hur man hanterar vapen och rör sig i naturen.

Så varför vänta få svenska ’koncensuslösningar’, i vilka givetvis alla partier ska vara med, och det ska ältas, snackas visioner, tidsplaner och annat, givetvis under vederbörligt hänsynstagande till väljarsiffror, opinioner och ekonomi? Ingen dager synes än...

Vad trött jag blir på det här landet – ingen kan ta ett beslut, och här står vi nu med rumpan bar. Och tyvärr lär vi inte få upp byxorna det närmaste årtiondet.

söndag 15 mars 2009

Om psonummr

Ok, det är söndagskväll och jag funderar på något kontroversiellt jag inte bloggat om. Så slog det mig – personnummer.

Grejen är denna att jag hatar personnummer. Det är den ultimata utsuddningen av en persons identitet till förmån för dataregister, samt förmyndar- och övervakningssamhälle.
Nu är ju grejen den att alla svenskar har ett personnummer för sin egen skull och det har man haft sedan någon gång på 60-talet. Inget att ifrågasätta eller fundera över.

Men jag har bott ett antal år utomlands, och funderat lite längre, och betraktar personnumreringen som en ren nedklassing av mig som person till ett nummer. Alltså grejen är ju perfekt, man ger varje medborgare ett nummer som hänger med hela livet, funkar perfekt i all databaser för samkörningar, sökningar och annat. Myndigheterna vet (för ditt eget bästa), allt som är värt att veta om dig. Inte på lokal nivå, utan på landsnivå.

Men det låter ju inte så farligt, eller hur? Men det är det, och du har ingen som helst pejling, vare sig på hur många register/databaser det finns och hur dessa är sammankopplade. I jakten på de som avviker på något sätt, och hindra dem från att bli en risk för samhället är nämligen allt tillåtet. Det får du aldrig veta och behöver inte bekymra dig om i normalfallet.
Du kanske inte tror mig, men då skulle jag gärna vilja ha svar på denna fråga: Varför finns personnummer, och vad har du för nytta av dessa?

Jäpp, de finns bara för att myndigheterna ska veta allt om dig och dina förehavanden. Bäst vore väl att tatuera in personnumret i pannan på medborgarna vi födseln eller utrusta dem med en transponder så att man alltid vet var alla är. För Samhällets bästa så klart, och det skulle säkert underlätta bekämpandet av brottsligheten eller terrorister. Lite osmaklig vision? Kanske, men det är inte långt dit.

När jag bodde utomlands, och i ett land befriat från personnummergisslet med ca 10 gånger fler invånare än Sverige, ringde jag ibland till svenska myndigheter av olika anledningar. När jag förklarat mitt ärende, tog det sällan mer än 2 sekunder innan frågan kom; ”Vad har du för psonnummr?”.Efter en kortare konversation brukade dessa samtal avslutas med att jag påtalade: ”Om du vill numrera folk får du väl roa dig med det, men då är det din sak att hålla reda på vem som har vilket nummer.”

För att visa hur idiotiskt hela systemet är har jag följande lilla historia: Min fru födde en son i landet i fråga. Jag ringde till Sverige och frågade om personnummer ”3” var ledigt eftersom han var vår tredje son. Hur den svenske byråkraten i andra änden på telefonlinan undgick hjärtinfarkt är ännu en gåta, i alla fall blev hon svarslös. Denne lille son fick i alla fall sig från Sverige sig tilldelad ”0000” som sista siffror i personnumret och passet. Därefter tyckte det svenska konsulatet i landet att ”0000” kan han ju inte ha, och tilldelade honom ett annat nummer. Därefter flyttade vi till Sverige, och skattemyndigheten gav honom ett tredje personnummer, som tydligen fortfarande gäller.

Men, låt mig återkomma till knutpunkten. Kan någon tala om vad numreringen av medborgarna från födseln är bra för?

onsdag 11 mars 2009

Miljötalibaner - för ditt bästa lilla myra

Jaha, nu är miljötalibanerna igång igen. Vad vill man uppnå? Sno miljönissar (väljare) från vänsterblocket, spela populister, dra bort uppmärksamheten från något annat eller vad är det fråga om? Jag menar givetvis denna artikel i SvD: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2578095.svd

Det här lilla landet med långa avstånd, kallt klimat och 9 miljoner invånare ska alltså spela föregångsland beträffande koldioxidutsläpp, emedan de stora länderna fullständigt struntar i vad vi håller på med och koldioxidutsläppen från Sverige, vilka jämfört med de globala utsläppen är en myggfis i motvind. För det första har staten inget vidare gott samvete i första läget, men det håller man tyst om. T.ex. importeras tysk plast (som tyskarna samlar in i form av tomma plastförpackningar), och denna bränns i trakten av Linköping. Ska det vara så att vi importerar plast för att brännas i Sverige, hur miljömedvetet är det? Borde inte tyskarna få ta hand om sin egen plast och hur mycket koldioxid släpper detta ut varje år?

För det andra snackar man om ”morot och piska”. Det är alltså inte nog med att politikerna styr landet, de ska med ”morot och piska” tala om för oss hur vi ska leva våra liv åxå, vad som är rätt och fel. När man inte vill lagstifta och förbjuda kan man ju alltid komma med pålagor respektive subventioner, det är ju inte samma sak utan bara nästan. Det kallas ofta för ”mål” eller ”vision”. Som lök på laxen ska all vår kommunikation sparas och vi ska övervakas av FRA. Likheterna med totalitära stater för 30år sedan på andra sidan järnridån börjar bli ganska slående. De som styrde då och där sade givetvis, och precis som politikerna i Sverige idag; ’…det är för allas bästa och vi måste ta vårt ansvar som politiker.’ Och den lille medborgaren i myrstacken har bara att infoga sig för ’sin egen skull’ (fast han/hon inte fattar anledningen), och för samhällets bästa.

Själv fann jag t.ex. beslutet att förbjuda vanliga glödlampor som rent idiotiskt, och skrev och frågade ”energimyndigheten” den 18:e Januari varuti logiken i detta beslut låg, påtalandes en del saker som jag anser vara direkt felaktiga. Det var alltså snart tre månader sedan, och jag väntar fortfarande på svar. Kanske är jag bara så korkad att jag inte ska bekymra mig, och tjänstemännen som sitter på denna myndighet uppbärande lön (som är mina skattepengar), inte ens behöver eller ids svara. Jag ska tydligen bara acceptera och får inte ifrågasätta, och är inte ens värd ett svar varandes bara en korkad myra i stacken som inte förstår mitt och stackens bästa.

tisdag 10 mars 2009

Böter och skadestånd

Såvitt jag förstår den här historien, i SvD idag på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2574243.svd, rör sig pengarna om en retroaktiv engångsersättning från tyska staten för det lidande man orsakat direkt till personen i fråga. Vad det kallas är helt irrelevant.

Alltså är det ingenting Försäkringskassan har med att göra. Ej heller ska det påverka bedömningen av rätten till ersättning enligt det svenska sjuk-eller pensionsförsäkringssystemet. Alltså, att gå in och konfiskera hälften av detta belopp är inget annat än stöld samt egenmäktigt förfarande.

Jag tycker synd om de nu drabbade som ska hålla på och bråka och överklaga en sådan här självklar sak mot en myndighet med monopol på sjukförsäkringar. Hoppas att Försäkringskassan ådöms att snarast betala tillbaka alla pengar med ränta samt blir skyldiga att betala ett stort skadestånd för det inträffade.

Vidare kan man ju fundera på varför Försäkringskassan har en ”processjuridisk enhet”, och vilken möjlighet en privatperson har att driva sin sak emot denna mastodont. I synnerhet i detta fall eftersom den drabbade säkert inte är ung och bevisligen ej heller frisk. Bra att denna sak tagits upp i pressen. Nu kan man se hur myndigheter i monopolsituation agerar.

Addendum: Funderade lite på hela historien. Det är ju alltså så att tyska staten har efter 60 år beslutat att betala ut ett symboliskt skadestånd till de som överlevde. Samtidigt undervisar man i svenska skolor om nazismens fasor och de fruktansvärda koncentrationslägren.
När nu en gammal dam ska få det symboliska skadeståndet för det hon (enligt tyska staten varit med om och utsatts för), blandar sig alltså Försäkringskassan i detta och antingen menar de har rätt att konfiskera hälften av dessa pengar av någon helt oförklarlig anledning, samt minska den lagligt stipulerade ersättningen för personen.
Det skulle vara intressant att höra chefen för den "processjuridiska enheten" svara på detta. Denne har sannolikt en månadslön som överstiger de 80 KSEK hela frågan handlar om.

måndag 9 mars 2009

Melodfestivalen

En riktig höjdare är ju Melodifestivalen och Public Service (PS). För det första är det ju så att man ska tillhandahålla kvalitetsunderhållning, Man prackar på tittare och lyssnare vad som är bäst för dem i ett antal kulturprogram och debattprogram. Allt ifrån analyser av böcker till debatter om korvens krökning. Vad man vet att gemene man ska veta och intressera sig för i kombination med nyheter som givetvis är de som du behöver veta och vinklade på det sättet som man ska tycka.

Och så finns det Melodifestivalen. Detta program har en särställning i svenskhet, idioti och pengastinnhet. För det första, bara grejen i att tävla i musik. Det är som att tävla i sport helt ospecificerat. Handlar det om bästa komposition, bästa text, bästa artist, bästa sångröst, bästa framträdande, koreografi, snyggast utseende eller den låt man tror kan slå bäst i Europa eller vad är det egentligen? Kanske den låt man tycker bäst om helt enkelt, eller varför inte försöka tolka trenderna i Eurovision Song Contest för att försöka få fram en vinnare?

Men här har vi en klockren mjölkko. Principen för detta kommersiella jippo emotsäger egentligen allt PS står för, men vad faen..? Massor med gosiga pengar att plocka in från telefonröstande muppar, och upp-haussande av alla deltävlingar över landet till en riktig riksangelägenhet.

Så hur optimerar man vinsten? Tja, det första är ju att se till att det blir så många bidrag som möjligt, kör cirkusen i en massa städer med en massa städer, och sedan se till att det blir så många delröstningar möjligt. Varje samtal kostar ca 4kr, och här gäller det att suga ur dum-mupparna pengar (är de så korkade att de betalar PS-avgift ringer de bergis åxå).

”Andra chansen”, var en riktig höjdare. Jag kunde inte hålla mig från att med mitt elaka och ironiska öga betrakta en del av eländet. Man har alltså ett återinval av de utröstade i en kvalifikationsserie där dum-muppar ska ringa in för 4 kr i varje kvalsteg, och du kan givetvis ringa flera gånger i varje omröstningssteg om du är riktigt korkad. Någon miljon eller så blev det om jag räknade rätt.

Om du nu är så korkad att du tror att PS tillhandahåller opartisk och opolitisk information, samt det du lilla medborgare behöver veta om omvärlden, samt den mängd ’nöje’ du behöver få dig till livs, ja, då står Melodifestivalen ut i ett krasst mjölkande av dig på pengar, när du inte vill se ”Flottans käcka gossar” för 17:e gången. Ring gärna flera gånger och rösta på samma låt i varje program, och hela vägen till den fantastiska Eurovision Song Contest.

Men, ’snälla, snälla’ låt mig slippa och koppla in din hjärna.

fredag 6 mars 2009

...och vad händer nu?

Bara lite fortsättning på samma tema, d.v.s. inkvotering av ”nytt blod” och hälften kvinnor.
För mycket länge sedan var det ju så att Riksdagen bestod av de fyra stånden, adel, präster, borgare och bönder. Man hade då olika proportioner d.v.s. antal stolar i Riksdagen beroende på dels hur många intressenter man representerade men även beroende på status och viktighet.

Med detta menar jag att vad en adelsman sade och tyckte var givetvis mycket smartare och viktigare än vad en bonde tycker, varande outbildad och dum. Detta emedan det fanns så många bönder att detta var anledning till att tilldela bönderna ett stort antal stolar. I samma konstellation fanns borgare och präster, och de förväntades givetvis bara tala i egen sak och var då representerade beroende på viktighet i samhället.

Sedan blev det någon form av tvåkammarsystem som jag inte kom ihåg hur den fungerade riktigt, men den konstellationen övergavs varvid man i princip bara fick den andra kammaren som idag är Sveriges Riksdag.

Men, det fundamentala var i alla fall att politikerna för länge sedan, innan partier bildades, pratade i ’egen sak’, och för sitt eget eller sin grupps intresse.

När sedan partier bildades hade man ett partiprogram som skulle föra politiken i en riktning, i enlighet, antingen med en ideologi, eller med den egna gruppens intressen. Dessa två saker gick givetvis hand-i-hand.

Man hade alltså ’högern’ bestående av adel och borgare, och socialdemokrati och vänsterpartiet för arbetarna, samt bondförbundet representerande bönderna.
För de som inte kände någon direkt tillhörighet men ändå, och givetvis, ville ha det bättre fanns det folkpartiet liberalerna.
Sedan dess har ett antal frågor kommit in i bilden som komplicerat saken, t.ex. miljöfrågor och annat.

Nu uppstår något intressant. I stället för att de folkvalda står för ett partiprogram och verkar för att föra politiken och styrande av landet i enlighet med vad man lovat före valen, förutsätter man alltså att de som är valda verkar huvudsakligen i egen sak, d.v.s. för det kön, den ålder man har, eller den etiska grupp man anser sig tillhöra.

Det är ett skrämmande och omvälvande perspektiv. Det innebär det ett parti står för och proklamerar för valmanskåren före ett val inte är av någon betydelse, utan det viktiga är att välja personer med samma värderingar, av samma kön, samma etniska ursprung o.s.v. för att just de frågor den enskilde väljaren ska drivas och förhoppningsvis genomföras.
Vi pratar alltså om kvotering baserad på befolkningens sammansättning. Ok, 50% ca är kvinnor, alltså måste ’varannan damernas’ gälla. Men invandrare då? Är nästa steg var fjärde invandrare? Och ålderperspektivet? Varför inte kvotera Riksdagen så att denna återspeglar ålderfördelningen i landet?

Och sedan är det bara att fortsätta; homosexuella, muslimer, alkoholister, rökare, bilister, anti EU, eller vilka intressegrupper finns det?

Vi har ju redan sett, (fi) blossa upp, miljöpartiet, Ian och Bert (vad de nu hette som parti), samt några andra mindre som hoppats på att tillförskansa sig något eller några mandat. Men nu är det alltså så att man inom (m), vill skapa ett parti som är representativt för svenska folket, för att på detta sätt påvisa att man har allt och kan representera alla.

Man förutsätter alltså att politiker inte längre agerar enligt vad de tror är bäst för landet och dess medborgare, utan bara talar och verkar i egen sak. Och vad värre är, det de lovar före ett val är inte värt ett skit, och det spelar ingen roll vilket parti du röstar på.

Ursäkta, jag hade en förhoppning och tro på politiker agerande i enlighet med en tro och politisk övertygelse för allas och landets bästa, samt tog ansvar för det de lovar i valrörelsen. Men man är väl naiv…

Ett representativt parlament

Man trodde ju i sin naivitet att det fanns några kvar i Sveriges Riksdag som inte rasat i den representativa jämställdhetsgyttjan. Nu har tydligen (m), ramlat in den populistiska fällan vilket man kan läsa på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2557673.svd, http://www.svd.se/nyheter/politik/m-misslyckas-med-mangfald_3934665.svd och http://www.svd.se/nyheter/politik/abdirisak-waberi-muslimsk-politiker-ifragasatt_3934667.svd

Bakgrunden är alltså att eftersom halva befolkningen utgörs av kvinnor så ska även parlamentet ha samma sammansättning. Man går alltså ifrån principen, att det ska vara de mest lämpade och folkvalda personerna som ska styra ett land, till principen att det ska vara ett parlament med en sammansättning vilken återspeglar befolkningen i samhället. Kompetens kommer i andra rummet.
Jag anser att en så viktig del av ett samhälle som dess styrelse, måste utgöras av de mest kompetenta personerna. Vad det är för kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, o.s.v. är helt sekundärt/irrelevant. Det måste handla om ren kompetens, inget annat.

Men med den logiken man nu ska kvotera in kvinnor för att få någon form av ”balans”, må man ju beakta hur samhället i stort ser ut, och sträva efter att skapa ett representativt parlament så som samhället i stort ser ut.

Vad är då nästa steg? Tja, de homosexuella är kanske underrepresenterade. Det är dags att kvotera in dem så att de utgör samma del av Riksdagen/Regeringen som de utgör i övriga befolkningen.

Och så var det ju det här med etnisk bakgrund. Kollar man lite så kan det ju vara så att antalet i Riksdag/Regering inte återspeglar den övriga befolkningen så måste man ju kvotera in personer med en annan etnisk bakgrund.

Förresten finns det ju en massa muslimer i Sverige, som är svenska medborgare. Det är ju inte mer än riktigt att de borde utgöra samma del av parlamentet som befolkningen, så att deras intressen tillvaratas.

Vidare finns det ju en massa personer med handikapp. Om de inte utgör en del av parlamentet kommer ju alla frågor som rör handikappade att förbises.

Och tänker man på saken är det ju viktigt att alla familjekonstellationer finns korrekt representerade.Om t.ex. gifta personer med 1 eller 2 barn är överrepresenterade i parlamentet, är det ju så att ensamstående med barn blir förbisedda och inte representerade.

Men alltför länge har det ju varit så att de som är förtroendevalda har varit relativt högutbildade. Hur ska dessa personer som inte vet hur det är att försöka klara sig i samhället på minimal utbildning, kunna representera alla i befolkningen? De är ju vana att kunna välja bland olika välbetalda jobb!

Som alla vet har även antalet nykterister i Riksdagen länge varit betydligt fler procentuellt än vad som är fallet i övriga befolkningen. Man kan ju givetvis sparka ut några som är nykterister ut ur Riksdagen, men ett annat alternativ är ju att kvotera in några alkoholister för att uppnå en balans och tillvarata allas intressen. En del av befolkningen är ju alkoholiserade så några klockrena fyllon skulle ju se till att tillvarata de alkoholberoendes intressen.

Jaha, då är det bara att börja…eftersom en partistyrelse består enbart av ett fåtal personer, och antalet ministerposter inte är så många finns det ju bara en lösning: Man måste alltså hitta personer som uppfyller kraven på alla de parametrar som gäller i ett samhälle för att det ska bli en representativ konstellation.

Så, låt mig presentera den perfekta politikern med en självskriven ministerpost:
· Kvinna
· Muslim
· Ensamstående med minst fyra barn
· Bor i Rosengård eller Tensta
· Homosexuell
· Arbetslös och knappt läskunnig
· Född i Iran eller Burkina Faso
· Förstånds- och rörelsehandikappad
· Alkoholiserad

Perfekt! Bara att kvotera in! Hon kommer tillvarata allas intressen, varande så representativ för alla. Förresten - borde hon inte röka, och ha ett kriminellt förflutet åxå?

Så, som titeln på artikeln lyder "M misslyckas med mångfald". Det kan ju vara riktigt, men gäller det att styra ett land kanske det är bättre med kvalitet i stället för kvantitet av alla åldersgrupper, kön, sexuella läggningar, hudfärger, invandrare, o.s.v.

Men när partiledningen lyckats i sina ansträngningar att kvotera ihop en ledning som är riktigt representativ, finner jag följande rubrik mer passande; "M lyckas med enfald".

onsdag 4 mars 2009

Strålande Bodström!

Om jag inte minns fel är det den blivande statsministern efter ett val som utser sina ministrar till respektive departement. Han/hon tillfrågar dem och om de är villiga att ställa upp, och är de så kan de sedan bli valda.

Men här har vi alltså en advokat som inte förstått hur det fungerar. Han uttalar sig så här ” - Jag kan tänka mig att ställa upp. Och då tar jag det jag kan, det vill säga justitiefrågor”, säger Bodström till Jönköpings-Posten, vilket man kan läsa på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2547467.svd.

Han vet alltså inte hur en sådan enkel sak fungerar, men skriver sig på posten som justitieminister.

Men det är bra att de finns sådana som Bodström! De ger mitt politikerförakt ett konkret ansikte, och varje gång jag ser hans trevliga småleende påminns jag om deras verkliga inre. Makt, makt och åter makt.

Vägen till denna makt spelar mindre roll, brutna löften, rena lögner, kohandel och annat. Bodström är ett perfekt exempel med sin stil av lite trevlig folklig fotbollsspelare. När han var justitieminister drev han igenom lagar om avlyssning m.m. emedan han fann anledning att kritisera FRA-lagen eftersom det blev en sådan folkstorm mot den. Hade han varit justitieminister hade mycket sannolikt tonen varit en annan. FRA är just en avlyssningslag.

Så än en gång; Tack Bodström. Du får verkligen medborgarna att känna sig som det du anser dem vara – dum valboskap som inte fattar sitt eget bästa och har ett mycket kort minne.

måndag 2 mars 2009

Jättarna på hal is

Vad trött jag blir på den här historien. De som under en massa år legat som mellanhänder mellan upphovsrättsinnehavare och slutkunderna kan inte längre tjäna storkovan på att tillverka en skiva för en spottstyver och sedan sälja densamma för rena ockerbelopp. Man hävdar alltså upphovsrätten emedan det är ens egen kassakista man egentligen värnar om.

Så jättarna är ute på hal is. Tekniken har sprungit ifrån dem. Desperat i rättegången mot TPB anför man hur mycket pengar man anser sig ha förlorat. Precis, vi snackar alltså om hur mycket pengar de tjänar på att knappt röra ett finger, ha någon talang eller en ens betala upphovsrättsinnehavarna mer än man absolut måste. Man har blivit rika på detta under åren.
För det första spelar det ingen som helst roll vad domslutet blir mot TPB. Man kan enkelt flytta verksamheten till Burundi, Oagadogou eller någon annanstans dit utdaterade lagar inte når. För det andra ger man sig alltså på en internetoperatör, vilket man kan läsa på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2541343.svd.

Ursäkta hur desperata får man bli? Vad är nästa steg? Tillverkarna av datorerna, tillverkarna av kablaget, tangentbordstillverkare, de som hyrde ut huset, Microsoft som gjort operativet, fildelningsprogrammet, eller varför inte Gud Fader? Det finns säkert en hel del delaktiga om man fiskar efter vilka som gör något möjligt. De som i själva verket gör kopieringen finns det ju ingen chans att komma åt. Vi skriver alltså 2009, men det finns det tydligen vissa som kramar plånboken som inte fattar, och tror att man kan sitta i mitten på ett informationsflöde och bara tjäna pengar.

Nej, det finns inga tillverkare av trattgrammofoner, fonografer, kassettbandspelare eller saker som helt enkelt gått ut tiden p.g.a. teknologins utveckling. Nu råkar skivbolagen blivit så rika under åren på sin verksamhet att de vill göra allt de kan för att stoppa informationsflöden och teknisk utveckling. Desperata och baserande sin sak på lagar som givetvis inte är uppdaterade utan baserade på teknologi och kopieringssätt som inte längre finns. Sorgligt att se…

Men om man nu flyttat TPB till Burundi, och plånbokskramarna trots detta vill försöka stoppa verksamheten via internetleverantörer eller så… Tja, då är det ju en smal sak att koppla på tung kryptering (RSA/PGP eller så), så är det problemet löst.

Den som står i vägen för teknikens utveckling är dömd att förlora.