lördag 28 februari 2009

Så vad kommer att hända?

Vi kan nu summera vad som hänt den sista tiden för att därav dra några slutsatser.

1. Man har drivit igenom ipred. Lagen som ger upphovsrättsinnehavare rätt att snoka reda på vem/vilka som kopierar/använder upphovsrättsskyddat material.

2. Man har åtalat The Pirate Bay för medhjälp till spridande av upphovsrättsskyddat material.

3. Eva Hamilton och Public Service (PS), gör allt de kan för att PS-material, nytt och gammalt, ska bli tillgängligt på nätet. Så snart och fort som möjligt enligt denna artikel: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2520571.svd

Om man nu kopplar ihop dessa tre till synes fristående incidenterna framstår ganska tydligt vart man är på väg. PS har som alltid åsikten att de är bäst och att all annan information eller kanaler är något som borde stoppas av olika anledningar.

Vidare är det ju så att PS med allt större desperation fiskar pengar. Det är bara att titta på uttagningarna till Melodifestivalen så får man ganska snart klart för sig hur man hårddrar idiotiska SMS-röstningar i varenda stad man har ett evenemang, för att få klirr i kassan.Det klassiska sättet för PS är givetvis licensavgifter, och härvidlag eftersom allt fler ifrågasätter dessa eller tycker det är för dyrt, kan man göra kopplingen med de inträffade sakerna (punkterna) ovan.

Efter att historiskt sett definierat en TV-mottagare som en TV, till dagens situation där snart varenda manick som man har ”kanalväljare” är en TV-mottagare, för vilken PS kan kräva TV-licens, ser vi framtiden.PS slänger alltså ut sina kanaler på Internet. Vad är då en kanalväljare? Enkelt, möjligheten att skriva och följa en URL, alltså möjligheten att komma åt Internet. Det är alltså en kanalväljare utan att man behöver rucka alltför mycket på den definition man redan har. Den ger möjligheten att titta på PS.

Låt mig nu gissa att två saker kan inträffa:

1. Eftersom alla med tillgång till Internet kan se PS (och höra på SR), kan man tvinga (med ipred), nätleverantörerna att lämna ut IP-adresser och vilka som betalar för dessa. Sedan är det bara att avstämma mot SR’s databas i Kiruna, vilka som inte är licensbetalare, men har en IP-adress.Eftersom alla inser att anställda inte må titta på TV eller lyssna på radio på sin arbetstid, kommer man strunta i licenstvånget när företag betalar för en IP-adress. Man kan ju notera att Eva Hamilton skriver att hon vill ha denna publicering av den kulturhistoriska skåpmaten så snart som möjligt.

2. Det företag som tillhandahåller satellitsändningar och satellitabonnemang (t.ex. Viasat och Canal Digital), kommer att tvingas lämna ut sina kunddatabaser till PS. Detta eftersom det upphovsrättsskyddade materialet tillhandahålls via SVT1 och 2, vilket är en del av företagen programpaket. Ytterligare ett argument är givetvis att de kunder till satellitföretagen som inte betalar TV-licens är enligt lag skyldiga att göra detta.

3. Jag gissar att det kommer bli en fällande dom i rättegången mot The Pirate Bay. Minst en person kommer att dömas till villkorlig dom och tvingas betala en symbolisk summa i skadestånd till de målsägande. På så sätt kommer man undan uppståndelsen, eftersom personen(-erna), inte fick något straff. Emedan meddelandet blir: ’Gör inte om det.’, och ingen annan kan starta en liknande verksamhet eftersom det nästa gång blir kännbara straff och dito skadestånd.

fredag 27 februari 2009

Missa inte "Landstormens lilla Lotta"!

Eva Hamiltons inlägg i debatten är en ren partsinlaga som man kan läsa på denna länk: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2520571.svd, under förespeglingen att hon står på upphovsrättshavarnas sida, betalar dessa och försvarar dem i sak.


Som vanligt när det gäller Public Service (PS), handlar det om att berätta hur duktiga man är, vilket högklassigt utbud man har, att man är opolitiska, att tillhandahåller objektiv information o.s.v. Vi pratar alltså om samma grundstenar som man baserar hela sin verksamhet på och med detta som ”fakta” baserar man rätten att indriva licensavgifterna.


Rubriken hon valt är ganska talande ”Hjälp oss öppna SVT:s arkiv”, och hon ger exempel på gamla, och enligt hennes mening är någon form av nostalgiska kulturskatter, som hon uppenbarligen tror att folk vill sitta och titta på. Jodå, dessa fantastiska kulturskatter brukar dyka upp i det SVT erbjuder när budgeten tryter i form av gammalt svartvitt skräp som kanske kan skapa en nostalgitripp för de som såg ”Flottans käcka gossar” på bio någon gång på 40-talet. Personerna i fråga finns väl på några äldreboenden eller långvårdsavdelningar.


Men det är klart, med den inställning som hon och PS förespråkar vet de och andra proffs vad som är bäst för dig lille medborgare. Du ska inte tro att det finns något bättre i det stora utbudet av media än just det utbud SVT/SR tillhandahåller. Det vet Eva Hamilton.


Just här finns, förutom det jag nämnde, ytterligare två intressanta aspekter. Den första är att man inte har reklam – det heter ju ”sponsring” och är i praktiken precis samma sak, och huruvida man kallar det reklamavbrott och det är störande för tittarna om sådana avbryter en film eller ej, kan man ju låta tittarna varandes intelligenta individer att bestämma själva. Det finns gott om kanaler som inte avbryter filmer med reklamavbrott för just de som tycker illa om sådana. Så varför inte låta den enskilde medborgaren bestämma, eller är det så att PS och Eva Hamilton vet alla tittares preferenser och vad som är bäst för dem?


Den andra, och mer skrämmande aspekten är det PS med en papegojas envishet rapar upp; att man är opolitiska och objektiva. Om man studerat hur propaganda fungerar, är detta en av grundstenarna just till propaganda. Om man talar om att ”det här är vår åsikt eller propaganda” kommer ingen lyssna. Man måste skapa ett förtroende, och på olika sätt övertyga sin publik om att de tillhandahåller information som är korrekt. Historiskt har just SVT en unik position här. Man har lyckats dupera, sedan Radiotjänst startades sin publik och svenska folket med just detta, och som en snuttefilt håller man fast vid detta.Man kan som en parentes konstatera att SvD nyligen likställde PS's ”Anslagstavla” när det begav sig för 20 år sedan med ren DDR-TV. (ref. : http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=9546). Det kan man göra idag, enkelt och uppenbart. Men vad PS tillhandahåller idag är givetvis inte propaganda, nej och åter nej, det är opartiskt, objektivt och opolitiskt, vilket man sade då åxå på 80-talet.
Idag tillhandahåller PS, en mer sofistikerad propaganda, rätt kul att studera faktiskt, grattis.

Ursäkta, är man så dum att man tror det, gläds åt du kommer att få möjligheten att se ”Landstormens lilla Lotta” och andra klassiska mästerverk – betala TV-licens och var stolt över det.

onsdag 25 februari 2009

Ett (s)lag i luften

Jaha – ipred åxå, ovanpå FRA-lagen. Det kan man läsa i SvD idag på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2518829.svd
Det är klart att skivbolag, filmbolag och andra vill cementera utvecklingen, låtsas som de inte blivit omkörda. Som alla vet är det för det första inga problem att fixa en fiktiv IP-adress i annat land så är denna lag helt verkningslös.

För det andra är det så att det finns ingen som helst koppling mellan den som har en IP-adress och en juridisk person. Alltså, om personen inte tillstår en nerladdning är det i praktiken helt omöjligt att bevisa att denne person gjort sig skyldig till en olaglig kopiering av upphovsrättsskyddat material.

Låt oss anta att du har ett hus, med ungdomar som håller på med LAN-partyn, och i samma hus finns ett trådlöst nätverk. Vem är då skyldig till en nerladdning? Är det någon av ungdomarna, deras föräldrar (eftersom de är omyndiga), du, eller någon som (utan att fråga dig), kopplat upp sig på det trådlösa nätverket och kör på din IP-adress?
Vid ett åtal i enlighet med den lag som nu drivits igenom är det en ren omöjlighet att bevisa vem som gjort en nerladdning, alltså är denna lag bara ett rent slag i luften, där politikerna som uppenbarligen inte känner till tekniken bara tror att man skapat ett verktyg, alternativt vill skrämmas för att glädja upphovsrättsinnehavarna.

Tyvärr, riksdagsmän och upphovsrättsinnehavare; 78-varvskivor finns inte, inte kassettband, LP-skivor, och snart inte heller CD-skivor. Idag flödar informationen på internet med en otrolig hastighet och lagringskapaciteten i en vanlig dator är enorm, det är inga problem att hitta små omvägar enligt ’minsta motståndets lag’. Dessutom är det en smal sak att lägga på tung RSA/PGP-krypto, så vet ingen (inkluderande FRA), vilken information som utbyts.

Vi skriver 2009, men det verkar som vissa inte fattat det, och gör sig därigenom bara till åtlöje.

torsdag 19 februari 2009

I RPSFS 2006:12, 3:e kapitlet under "Allmänna lämplighetskrav"kan man läsa:
"En förutsättning för tillstånd till innehav av vapen bör vara att sökanden gjort sig känd som pålitlig, omdömesgill och laglydig. Brister han eller hon i något av dessa avseenden bör tillstånd inte meddelas. Den som begått ett sådant brott som påverkar lämpligheten att inneha skjutvapen bör inte meddelas tillstånd att inneha skjutvapen förrän en viss tid gått sedan brottet begicks. Tiden bör stå i relation till brottets svårhetsgrad."

Sedan snackar man lite om olika brott, nämner att tiden man indrager vapenlicens ska stå i proportion till hur allvarligt brottet är och med vilken våldsanknytning brottet har. Sedan nämner t.ex. att om man varit berusad (LOB), må man inte ha vapen i två år, och har någon kört berusad tre år. Man avslutar lite allmänt om alkoholproblem.

I dagens SvD kan man sedan läsa följande:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2489897.svd
Rubrik: "Mannen våldtog och torterade en kvinna, som han hade ett förhållande med, och förgrep sig även sexuellt på en exflickvän. Sedan hotade han att skjuta sin tredje flickvän och bränna ner hennes hus."
och ifrån artikeln:"
Knappt tre år senare har 36-åringen åter beviljats vapenlicens och får nu inneha sex olika jaktgevär."

...alltså ungefär samma indragningstid av vapenlicens som för att kört bil berusad, eller blivit tagen för att berusad gått hem från sin kompis på midsommarafton.


Min fråga är: Vad i h-vete är detta för form av godtycklig tolkning av brott? Lever vi i DDR?

Men man kan ju på vanligt svenskt sätt säga: 'Jaja, lite fel får man räkna med', eller varför inte 'nu är det som det är...', eller kanske 'ta upp saken med politikerna...'.

Vad trött jag blir på det här landet. Ska flytta en regnig och jävlig Novemberdag till något land där lagen är absolut och folk vet vad som gäller. Till skillnad från tombola, tolkningar, och defatistisk övertro på myndigheter och deras bättre vetande för medborgarna.

måndag 16 februari 2009

Nu har alltså den stora rättegången om och mot Pirate Bay börjat, vilket man kan läsa om bl.a. i SvD om på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2476253.svd

Hela historien är ganska intressant rent juridiskt. Det är ju nämligen så att när de lagar som finns skrevs var saken ganska enkel, en kopia var en fysisk kopia och man kunde konkret sätt fingret på vem som gjort kopieringen o.s.v. När det begavs sig var det väl kopiatorer, kassettband, eller annat som gällde, och man brukade ju faktiskt se mellan fingrarna om man t.ex. gjorde kopior för eget bruk. Hade man en LP-skiva var det väl rätt OK om en polare kopierade den till ett kassettband, eller vanligt magnetband. Så länge man inte kopierade och sålde kopiorna för egen vinning var det inte mycket att snacka om.

Det är nu det stora problemet inställer sig. Lagarna är skrivna för en sådan enkel kopiering, emedan verkligheten sprungit ifrån lagen. Med ’sprungit ifrån’ menar jag att både antalet koperingsmedia, deras kapacitet att lagra data, samt sätten att göra kopior har ökat drastiskt med utvecklingen inom data och medieområdet den sista tiden. Vidare har ju kommunikationsvägarna förändrats drastiskt, på så sätt att vägar och sätt att göra kopior som lagstiftarna inte kunde drömma om är idag vardagsmat. Det är alltså inte längre klart vem som gör sig skyldig till en kopiering av ett upphovsrättsskyddat material. Här är några förslag på skyldiga:
- Den eller de som gör materialet tillgängligt för andra, alltså kopierar det från originalmedia.
- Den eller de som tillhandahåller platsen för lagring av kopian.
- Den som tillhandahåller mjukvaran som gör kopieringen möjlig.
- Den som har en site där man kan se vilka kopior som finns tillgängliga.
- Den som ansvarar för kommunikationen (internet), och på så sätt gör kopieringen möjlig.
- Den som gör nerladdningen.
- Den som är tecknare av IP-adressen som laddar ner ett material.
- Den som har en kopia i ’sin’ dator och gör den tillgänglig på nätet.

Nu är det ju givetvis inte så enkelt att peka ut någon eller några av dessa, och hur ansvaret fördelas.

Så vad gör man med en lagstiftning som inte har hängt med i matchen och skrevs innan dagens teknik fanns? Jo, man letar desperat över var man kan slå värst, och med ljus och lykta letar efter någon applicerbar paragraf. Så då hittade man Pirate Bay. Själva namnet sticker givetvis i ögonen på de som vill hävda sig upphovsrätt till ett visst material. Men nu är inte det problemet; frågeställningen är vad lagen säger och deras delaktighet i själva kopieringarna. De har alltså inte själva kopierat, de har inte sålt upphovsrättsskyddat material, och de har använt sådant material. De har tillhandahållit en del av den teknik och den plattform som behövs för att ANDRA kopierat såsom tillhandahållit upphovsrättsskyddat material, och läst ner detsamma på sina datorer.

Men det är ju enklast att slå mot knutpunkten. De som kopierat originalen står inte att finna och är många miljoner. De som kopierat ner filerna/materialet står ej heller att finna och de är åtskilliga miljoner. Så då måste man slå till mot knutpunken, Pirate Bay. Egentligen inte för att de kopierat eller så, utan bara för att i ett desperat försök försöka stoppa verksamheten.
Ursäkta, vi skriver anno år 2009. Lagarna är gjorda när kopiering var enkelt, och internet knappt var påtänkt. Och man försöker nu applicera föråldrad lagstiftning på dagens internet och teknologi, i en desperat förhoppning om att hindra verkligheten och teknikutvecklingen. Hur många har inte försökt med liknande argument, under mänsklighetens utveckling och den hårda vägen fått lära sig att inget stoppar teknologin och tekniken? Detta i synnerhet som vi pratar om en global teknologi som internet. De lokala och desperata intressenterna agerar som om internet vore ett lokalt fenomen inom Sveriges gränser.

Man må tycka vad man vill om det som idag händer på internet, de må vara synd om program, film, och musiker som vill tjäna pengar på det material de anser sig ha rätt till, varandes deras och varandes upphovsmän.
Men, nu är det bara det att tekniken passerat denna typ av upphovsrätt. Månne orättvist, månne synd om upphovsrättsinnehavarna, men det är bara att beklaga – mänsklighetens utveckling och teknologin låter sig inte stoppas, så är det bara.
Så hur kommer rättegången sluta? Tja, min gissning är fällande, villkorlig dom, och överklaganden till högsta instans. (Varnagel för andra).

Sedan kan samma verksamhet starta upp på en ö i Stilla Havet, eller varför inte i Kina, utom räckhåll för lagens långa arm. Internet är globalt, tekniken går inte att stoppa – det är bara att fatta.

lördag 14 februari 2009

Ett litet brev från Radiotjänst

Känner liksom för att ‘skriva av mig’, men kan inte komma på något bra ämne. Jag har ju spånat lite runt Nisses rabatter, och som ett brev på posten, dök just ett sådant upp. Från Radiotjänst i Kiruna.

De har kollat i sina ”register” och konstaterat att de saknar mig i sina databaser. Månne efter min blogg för några dagar sedan om Nisses rabatter, och lite info från FRA?
Brevet är en underbar blandning av ”gör som 9 av 10” (som betalar), flummeri runt hur bra SR,SVT, och UR är för dig, att de är helt oberoende, hot, och upplysning om att man ”enligt lag” ska betala TV-licens.

Jag är alltså dum och förstår inte det bästa för mig. All annan och farlig information ska jag passa mig för – får jag bara utbudet från Public Service (PS), behöver jag ju inget annat. Det är rätt, opolitiskt och har ingen farlig reklam.

För det första, är min åsikt att jag inte tycker om att rubriceras som dum som inte följer strömmen, och gör som alla andra. Ursäkta, men det här är mitt liv. Jag vill bestämma över det och fatta mina egna beslut. Jag står för mina beslut och har definitivt ingen övertro på politiker eller myndigheter som vet vad som är bäst för mig. Grundplåten, och som alla i detta land må fundera på är frågeställningen; Är samhället till för mig, eller är jag till för samhället? Jag tillhör de som menar att samhället är till för medborgarna, och som en konsekvens härav ifrågasätter jag att ’andra’ gör på ett visst sätt eller myndigheterna har beslutat vad som är bäst för mig. Tror man att man är till samhället, finns ganska skrämmande liknelser med myrstackar och rent kommunistiska stater. Ditt liv lilla medborgare, är värt vad staten bestämmer. (Alla kommunister/socialister kan inte skilja på samhälle, staten och samhälle, det är samma sak för dem.)Så bestämmer staten att du ska göra något för samhällets skull är det är bara att lyda. Dels för att du är en myra i stacken, och dels för att du inte fattar själv vad som är bäst för dig.
Sedan har vi ju påståendet om hur fantastiska och opolitiska och unika PS är. Det har jag bloggat om så mycket att jag inte ens orkar kommentera det idiotiska påståendet.

Och visst är det fantastiskt att PS är fritt från reklam, denna farliga påverkan som överallt bombarderar de stackars medborgarna till felaktiga beslut, på ALLA andra platser än just i PS.Hur dumma tror de medborgarna är? För det första skriver vi 2009, och ALLA är utsatta för reklam. Man kan ju kalla det sponsring när samma sak dyker upp i PS, och då är det tydligen mindre farligt…

Men, javisst är det lag att man ska betala PS-avgift. Ytterligare en sak som spär på mitt politikerförakt. Hur i h-vete kan de som är högsta beslutande organ i detta land tvinga medborgarna försöka tvinga desamma att betala något så förbannat korkat.

söndag 8 februari 2009

Historien om Nisses rabatter.

Nisse har ett hus i en mindre stad, och har rabatter utanför sitt hus. Han var den första att skaffa rabatter i den lilla staden, och anser därför att hans rabatter är mest sofistikerade, vackrast och med finast blommor.Eftersom nu Nisse lägger ner en hel del jobb på sina rabatter, tycker han att det inte är rättvist att alla som går förbi hans lilla tomt ska få njuta av hans fina rabatter utan att betala för sig. Han skickar alltså ut inbetalningskort till alla i den lilla staden, eftersom de har möjligheten att gå förbi hans tomt och titta på hans mästerverk (enligt hans eget tycke). De enda som, enligt Nisses sätt att se saken, inte ska betala är de som bevisligen är blinda. Men eftersom nu bara några få i den lilla staden är blinda, skickar Nisse ut inbetalningskort till alla, med hot om indrivning, straffavgifter m.m.

Några som inte vill betala påtalar givetvis att i stort sett alla villaägare har rabatter som man kan titta på utan att betala, och många är minst lika vackra som Nisses, enligt deras tycke. Men eftersom nu Nisse var först med rabatter i trädgården, anför han att med sin stora erfarenhet och kunskap är det helt enkelt så att alla andra är rena amatörer, och alla borde ta lärdom av hans vackra rabatter och ha dessa som referenser för sina egna botaniska kreationer. Tycker Nisse att tistlar, maskrosor och brännässlor är vackra, är det helt enkelt så, tycker du inte det är det du som har fel. Nisse vet alltid bäst.

Eftersom nu inte alla betalade Nisses inbetalningskort, skickar Nisses ut sina ”Hej-hulkar” i staden eftersom det rimligtvis inte kan finnas så många blinda som underlåtit betala Nisses inbetalningskort. Hej-hulkarna beger sig till varje hus och kollar om det finns några tecken på att de boende ej är blinda, såsom bilar, cyklar, mopeder e.d. Vidare har Nisse hyrt i ett företag som ringer till de som ej betalat och ställer frågor av typen: ”När var du på bio sist?”. Den intet ont anande, som svarar något annat än att ”…jag är blind, och kan inte gå på bio.”, hamnar direkt på Nisses svarta lista över ”rabattfluktare”, som på alla tillbörliga sätt ska trakasseras av Hej-hulkarna.

Nisse är som nämnts väldigt stolt över sina rabatter, och lägger ut bilder på blomsterprakten på internet. Därvidlag slås han av det faktum att anställda på alla företag i den lilla staden faktiskt kan njuta av hans blommor på sitt arbete. Inte för att någon får sitta och titta på hans blomsterprakt på sin dator på betald arbetstid, men de har ju möjligheten. Alltså kopplar Nisses hjärna med samma logik som tidigare in att bara man har möjligheten att på något sätt beskåda hans rabatter, måste man betala honom härför. Alltså är det möjligheten att skriva en URL som är avgörande för om någon ska betala till Nisse, och Nisse slås av idén att man kan ju faktiskt se han rabatter i alla mobiltelefoner med Internet, alltså är det inte längre själva boendet i den lilla staden som gäller, utan även innehav av dator eller mobiltelefon som ger tillgång till Internet.
Politikerna i den lilla staden godkände Nisses indrivande av avgifter på den tiden när Nisses trädgård var den enda, och alla kunde ju då förstå att Nisse hade omkostnader för att hålla så vackra rabatter, och eftersom de var ett rent mönster för alla i hela staden, fanns det ju en viss logik i Nisses betalningskrav. Så av gammal hävd och i en verklighetsfrånvänd och föråldrad bubbla lever politikerna nu och svarar bara att ”Så har Nisse alltid gjort, och hans rabatter är ju vackra. Om du tycker det finns vackrare rabatter i staden, må du tycka det, men gör nu som alla andra och betala Nisse.”.

Vidare finns det en hemlig överenskommelse mellan politikerna och Nisse. Politikerna vet ju vilka blommor som är vackrast (politiker vet alltid vad som är rätt), och därför talar de om för Nisse vilka blommar han ska ha varje säsong, och sedan proklamerar politikerna; ”I år har Nisse valt gula blommor, och (eftersom Nisse alltid vet bäst), är gult rätt i år.”, emedan det i första läget var politikerna som talade om för Nisse att han skulle välja gula blommor, men det behöver ju inte invånarna i den lilla staden veta. De andra trägårdsinnehavarna kan ju knappast ifrågasätta både Nisse och politikerna, och förväntas givetvis även satsa på gula blommor, allt annat är givetvis fel och avvikare som satsar på andra färger skulle framstå som okunniga och/eller bara obstinata.

Polisen i den lilla staden är underbemannad, och tycker det är skönt att Nisse har egna resurser i form av Hej-hulkarna att driva in pengarna. Att sedan Hej-hulkarnas verksamhet ibland ligger utanför vad lagen tillåter har man valt att strunta i. Av rent praktiska skäl han man även valt att inte rubricera det som ett brott att inte betala för tittmöjligheten på Nisses rabatt. Hade det varit ett brott, bestraffas sådana med böter och är följdaktligen en polisiär sak. Alltså, är det bara en avgift, vilken må inkasseras utan vanliga juridiska regler. Skönt tycker polisen.


Käre läsare: Denna historia, om du inte redan fattat det, kanske återspeglar livet i ankdammen Sverige. Om du finner att Nisse har vissa likheter med Public Service, hans rabatter med deras programutbud, är det bara en ren tillfällighet.

lördag 7 februari 2009

Vi skriver den 7 februari 2009, och läser SvD på nätet. Efter lite scannande ibland nyheterna hittar vi ” ”Du kan tvingas betala tv-licens - på datorn”, på denna länk: http://www.e24.se/branscher/reklammedia/artikel_1063573.e24.

Jag trodde först detta var ett skämt, men eftersom det inte är ’första april’, och efter att ha läst artikeln, är det nog inget skämt.

Har bloggat lite runt Public Service tidigare: http://ulmerkotten.blogspot.com/2008/09/ddr-tv.html, och http://ulmerkotten.blogspot.com/2008/08/public-service.html.

Så, nu vet du, käre läsare vad jag tycker om Public Service(PS) rent generellt. Och eftersom Public Service nu tydligen vill tillhandahålla sitt utbud på Internet, drar man slutsatsen att innehavet av en dator räcker för att man ska tvingas betala TV avgift. Och i och med att så många använder datorer som arbetsredskap, gör man kopplingen att företagen även ev. ska betala för utbudet i Public Service. Man ska alltså betala för möjligheten att se utbudet från Public Service, inte för själva nyttjandet. Man kan ju vidare fråga sig fyra saker:
1. Man har ju för några år sedan kapat de gamla analogsändningarna och tvingat folk skaffa digitalboxar. Varför tog man då inte tillfället i akt att koda sändningarna så att bara de som betalar TV-licens kan titta på dem? Detta system använder t.ex. Canal Digital, med en liten kortläsare och ett chip.
2. Tror någon att anställda på företag kommer, och tillåts sitta och titta på TV på betald arbetstid?
3. Om det nu är den teoretiska möjligheten att titta på Public Service som styr; ska alla som har en mobiltelefon med internet tvingas betala TV-licens?
4. Varför ska det vara gratis att titta på PS utomlands, emedan man med ’ljus och lykta’ jagar licensskolkare inom Sveriges gränser?

Historien med PS, dess existens varande en myggskit i dagens kanal- och mediautbud blir alltmer direkt bisarr, och vidare tillhandahållande opartisk, opolitiskt, och objektiv information. Som jag skrev någon gång tidigare; grundplåten för propaganda är just att man först måste övertyga tittarna/lyssnarna om just detta. Först därefter kan man påverka efter propagandakonstens alla regler.

Märkligt nog är det tydligen tabu att ens diskutera eller ifrågasätta PS politiskt. Jag kan se två möjliga anledningar till detta: För det första att man tillhandahåller just propaganda, och är mån om detta, eller för det andra PS har en funktion inom det nu helt obefintliga försvaret. Vilket eller vilka av dessa anledningar som nu gör det till tabu att diskutera/ifrågasätta vet jag inte. Jag har bara en kommentar; slakta guldkalven!

Om nu någon läser detta, och vill berika debatten, får ni gärna kommentera eller komma med synpunkter. Kanske även svara på de fyra frågorna ovan.