Navelskådarna med skygglappar

Moderaten Kent i Örebro har denna vecka temat “Hur kan sjukvården bli bättre i Sverige?” på denna länk.

Eftersom jag nu bott i Tyskland ca 10 år och en massa år i Sverige, verkar det som någon form av navelskådning. Grejen är ju den att en stor majoritet av de som bor i det här landet inte har någon större erfarenhet av utländsk sjukvård, och därför bara referens till hur det fungerar i Sverige idag.

Men eftersom jag och min familj bott i Tyskland är det totalt uppenbart hur illa den svenska sjukvården fungerar.

Jag tänkte köra några exempel med varannan svensk sjukvård och varannan tysk. Vi börjar med Sverige:

1. Min svärmor var sådär 65år, och någon läkare hittade att det var något problem med hjärtat. Sannolikt ett problem hon levt med sedan födseln, men man fann i alla fall anledning att operera henne. Sagt och gjort, man opererade. Nu var det bara så att eftersom det fanns ett antal resistenta bakterier under operationen fick hon minst tre av dessa i kroppen. Efter operationen fick hon gå på antibiotika, och sedan åka hem. Och hon behövde få intravenöst antibiotikadropp var tredje dag eller så. Den lokala vårdcentralen fick av någon anledning inte sätta intravenöst dropp, så hon fick åka taxi (på Landstingets bekostnad) 2-3 gånger i veckan till och från närmsta sjukhus några mil bort.
Men det dröjde nästan ett helt år innan hon dog av de infektioner man lyckats få in under operationen.

2. En son ramlade i trappen i Tyskland och tog emot sig med armen. Sedan fick han ont i armen och vi trodde det kunde vara en spricka. Så vi åkte till närmast sjukhus med röntgen, ca 5 minuter bort bilvägen, och det tog ganska precis 20minuter innan vi stod med läkaren och röntgenplåtarna som kunde meddela att det inte var någon spricka. Inte ett snack om patientavgift eller dylikt givetvis, och detta hände på Julaftons kväll vi 9-tiden.

3. En som kom hem från Thailand till Sverige. Han hade brutit armen och hade stora röntgenplåtar i handen. Efter ett tag var det dags att röntga igen för att se om allt låg rätt. Så vi gick upp till det lokala sjukhuset för att kolla. Till saken hör att de just hade fått en ny röntgenutrustning de var stolta över. Så vi stod där ca. 10m från den nya apparaten, men det gick givetvis inte att röntga eftersom han tillhörde ett annat Landsting, och besöket var ju inte akut. Betala kontant gick ej, ej heller att fakturera det andra Landstinget, och det var helt enkelt omöjligt att få armen röntgad.
Så sonen fick åka till det Landsting han tillhörde, några tiotals mil för att ta några sketna röntgenplåtar. Tro inte att någon bekostade resan, och han fick givetvis vänta några timmar och betala patientavgift, för att de skulle ta några plåtar.

4. En svensk kompis hade trassel med ett öga. Det hade hänt i Italien, och han kom förbi oss i Tyskland på vägen mot Sverige. Så vi åkte till en lokal optiker, som sade att det var en sjukhussak. Så vi åkte till närmaste sjukhus med specialist och ögonkompetens. Där fick vi faktiskt vänta ett tag, problemet var, att det var måndag och alla ögonskador samlats till måndagen. Men efter väntetiden tittade en läkare på ögat, varefter denne kallade till sig en liten herre, professor-doktor Hansen, som kunde konstatera att hornhinnan släppt. Han lät enkelt meddela; ”Gör patienten redo, jag opererar om 30minuter”. Sagt och gjort, med någon avancerad teknik man inte kände till i Sverige.

5. Jag var med på någon idiotisk skol/fotbollsövning här i Sverige, och hälsenan brast. Det gjorde ont som faen, och efter några dagar gick jag upp på den lokala akutmottagningen på vårdcentralen. Man hade inte tid för mig just då, så man bad mig återkomma kl. 14 samma dag. Jag infann mig på sjukhuset/vårdcentralen i tid kl. 14 och fick vänta drygt 1.5h utan vård eller någon form av information om anledningen till förseningen eller om hur länge jag skulle få vänta. De hade ju bestämt tiden när det skulle passa dem, inte jag. Jag åkte hem, och skickade en faktura på 1.5h väntetid för utebliven arbetsinkomst till vårdcentralen. Givetvis betalade de inte denna, men meddelade att jag kunde få patientavgiften återbetald, 140kr. Givetvis har ingen hört av sig sedan dess, och min hälsena är av sedan minst ett halvår så jag haltar.
Problemet är även att det närmsta sjukhuset, är samma sjukhus som lyckades få in ett antal mikroorganismer i min svärmor, så jag vet inte om jag törs bli opererad på detta sjukhus. Kanske är det bättre att halta lite, än att utsätta sig för risken att få antibiotikaresistenta mikroorganismer i kroppen.

Så på Kents fråga hur sjukvården kan bli bättre, finns det säkert några tusen svar. För inte kan den bli sämre. Navelskådning av folk som inte är vana vi något bättre än den kastrofalt usla sjukvården i Sverige.

Jag drar mig dock till minnes att någon svensk utredare uttryckte att egentligen var den tyska sjukvården inte så bra eftersom patienterna ofta blev ”övervårdade”. De få gånger jag varit patient, föredrar jag någ att bli övervårdad än råka ut för svensk sjukvård, och påståendet låter som ett rent beställningsarbete med just navelskådning.