Såvitt jag förstår den här historien, i SvD idag på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2574243.svd, rör sig pengarna om en retroaktiv engångsersättning från tyska staten för det lidande man orsakat direkt till personen i fråga. Vad det kallas är helt irrelevant.
Alltså är det ingenting Försäkringskassan har med att göra. Ej heller ska det påverka bedömningen av rätten till ersättning enligt det svenska sjuk-eller pensionsförsäkringssystemet. Alltså, att gå in och konfiskera hälften av detta belopp är inget annat än stöld samt egenmäktigt förfarande.
Jag tycker synd om de nu drabbade som ska hålla på och bråka och överklaga en sådan här självklar sak mot en myndighet med monopol på sjukförsäkringar. Hoppas att Försäkringskassan ådöms att snarast betala tillbaka alla pengar med ränta samt blir skyldiga att betala ett stort skadestånd för det inträffade.
Vidare kan man ju fundera på varför Försäkringskassan har en ”processjuridisk enhet”, och vilken möjlighet en privatperson har att driva sin sak emot denna mastodont. I synnerhet i detta fall eftersom den drabbade säkert inte är ung och bevisligen ej heller frisk. Bra att denna sak tagits upp i pressen. Nu kan man se hur myndigheter i monopolsituation agerar.
Addendum: Funderade lite på hela historien. Det är ju alltså så att tyska staten har efter 60 år beslutat att betala ut ett symboliskt skadestånd till de som överlevde. Samtidigt undervisar man i svenska skolor om nazismens fasor och de fruktansvärda koncentrationslägren.
När nu en gammal dam ska få det symboliska skadeståndet för det hon (enligt tyska staten varit med om och utsatts för), blandar sig alltså Försäkringskassan i detta och antingen menar de har rätt att konfiskera hälften av dessa pengar av någon helt oförklarlig anledning, samt minska den lagligt stipulerade ersättningen för personen.
Det skulle vara intressant att höra chefen för den "processjuridiska enheten" svara på detta. Denne har sannolikt en månadslön som överstiger de 80 KSEK hela frågan handlar om.
tisdag 10 mars 2009
måndag 9 mars 2009
Melodfestivalen
En riktig höjdare är ju Melodifestivalen och Public Service (PS). För det första är det ju så att man ska tillhandahålla kvalitetsunderhållning, Man prackar på tittare och lyssnare vad som är bäst för dem i ett antal kulturprogram och debattprogram. Allt ifrån analyser av böcker till debatter om korvens krökning. Vad man vet att gemene man ska veta och intressera sig för i kombination med nyheter som givetvis är de som du behöver veta och vinklade på det sättet som man ska tycka.
Och så finns det Melodifestivalen. Detta program har en särställning i svenskhet, idioti och pengastinnhet. För det första, bara grejen i att tävla i musik. Det är som att tävla i sport helt ospecificerat. Handlar det om bästa komposition, bästa text, bästa artist, bästa sångröst, bästa framträdande, koreografi, snyggast utseende eller den låt man tror kan slå bäst i Europa eller vad är det egentligen? Kanske den låt man tycker bäst om helt enkelt, eller varför inte försöka tolka trenderna i Eurovision Song Contest för att försöka få fram en vinnare?
Men här har vi en klockren mjölkko. Principen för detta kommersiella jippo emotsäger egentligen allt PS står för, men vad faen..? Massor med gosiga pengar att plocka in från telefonröstande muppar, och upp-haussande av alla deltävlingar över landet till en riktig riksangelägenhet.
Så hur optimerar man vinsten? Tja, det första är ju att se till att det blir så många bidrag som möjligt, kör cirkusen i en massa städer med en massa städer, och sedan se till att det blir så många delröstningar möjligt. Varje samtal kostar ca 4kr, och här gäller det att suga ur dum-mupparna pengar (är de så korkade att de betalar PS-avgift ringer de bergis åxå).
”Andra chansen”, var en riktig höjdare. Jag kunde inte hålla mig från att med mitt elaka och ironiska öga betrakta en del av eländet. Man har alltså ett återinval av de utröstade i en kvalifikationsserie där dum-muppar ska ringa in för 4 kr i varje kvalsteg, och du kan givetvis ringa flera gånger i varje omröstningssteg om du är riktigt korkad. Någon miljon eller så blev det om jag räknade rätt.
Om du nu är så korkad att du tror att PS tillhandahåller opartisk och opolitisk information, samt det du lilla medborgare behöver veta om omvärlden, samt den mängd ’nöje’ du behöver få dig till livs, ja, då står Melodifestivalen ut i ett krasst mjölkande av dig på pengar, när du inte vill se ”Flottans käcka gossar” för 17:e gången. Ring gärna flera gånger och rösta på samma låt i varje program, och hela vägen till den fantastiska Eurovision Song Contest.
Men, ’snälla, snälla’ låt mig slippa och koppla in din hjärna.
Och så finns det Melodifestivalen. Detta program har en särställning i svenskhet, idioti och pengastinnhet. För det första, bara grejen i att tävla i musik. Det är som att tävla i sport helt ospecificerat. Handlar det om bästa komposition, bästa text, bästa artist, bästa sångröst, bästa framträdande, koreografi, snyggast utseende eller den låt man tror kan slå bäst i Europa eller vad är det egentligen? Kanske den låt man tycker bäst om helt enkelt, eller varför inte försöka tolka trenderna i Eurovision Song Contest för att försöka få fram en vinnare?
Men här har vi en klockren mjölkko. Principen för detta kommersiella jippo emotsäger egentligen allt PS står för, men vad faen..? Massor med gosiga pengar att plocka in från telefonröstande muppar, och upp-haussande av alla deltävlingar över landet till en riktig riksangelägenhet.
Så hur optimerar man vinsten? Tja, det första är ju att se till att det blir så många bidrag som möjligt, kör cirkusen i en massa städer med en massa städer, och sedan se till att det blir så många delröstningar möjligt. Varje samtal kostar ca 4kr, och här gäller det att suga ur dum-mupparna pengar (är de så korkade att de betalar PS-avgift ringer de bergis åxå).
”Andra chansen”, var en riktig höjdare. Jag kunde inte hålla mig från att med mitt elaka och ironiska öga betrakta en del av eländet. Man har alltså ett återinval av de utröstade i en kvalifikationsserie där dum-muppar ska ringa in för 4 kr i varje kvalsteg, och du kan givetvis ringa flera gånger i varje omröstningssteg om du är riktigt korkad. Någon miljon eller så blev det om jag räknade rätt.
Om du nu är så korkad att du tror att PS tillhandahåller opartisk och opolitisk information, samt det du lilla medborgare behöver veta om omvärlden, samt den mängd ’nöje’ du behöver få dig till livs, ja, då står Melodifestivalen ut i ett krasst mjölkande av dig på pengar, när du inte vill se ”Flottans käcka gossar” för 17:e gången. Ring gärna flera gånger och rösta på samma låt i varje program, och hela vägen till den fantastiska Eurovision Song Contest.
Men, ’snälla, snälla’ låt mig slippa och koppla in din hjärna.
fredag 6 mars 2009
...och vad händer nu?
Bara lite fortsättning på samma tema, d.v.s. inkvotering av ”nytt blod” och hälften kvinnor.
För mycket länge sedan var det ju så att Riksdagen bestod av de fyra stånden, adel, präster, borgare och bönder. Man hade då olika proportioner d.v.s. antal stolar i Riksdagen beroende på dels hur många intressenter man representerade men även beroende på status och viktighet.
Med detta menar jag att vad en adelsman sade och tyckte var givetvis mycket smartare och viktigare än vad en bonde tycker, varande outbildad och dum. Detta emedan det fanns så många bönder att detta var anledning till att tilldela bönderna ett stort antal stolar. I samma konstellation fanns borgare och präster, och de förväntades givetvis bara tala i egen sak och var då representerade beroende på viktighet i samhället.
Sedan blev det någon form av tvåkammarsystem som jag inte kom ihåg hur den fungerade riktigt, men den konstellationen övergavs varvid man i princip bara fick den andra kammaren som idag är Sveriges Riksdag.
Men, det fundamentala var i alla fall att politikerna för länge sedan, innan partier bildades, pratade i ’egen sak’, och för sitt eget eller sin grupps intresse.
När sedan partier bildades hade man ett partiprogram som skulle föra politiken i en riktning, i enlighet, antingen med en ideologi, eller med den egna gruppens intressen. Dessa två saker gick givetvis hand-i-hand.
Man hade alltså ’högern’ bestående av adel och borgare, och socialdemokrati och vänsterpartiet för arbetarna, samt bondförbundet representerande bönderna.
För de som inte kände någon direkt tillhörighet men ändå, och givetvis, ville ha det bättre fanns det folkpartiet liberalerna.
Sedan dess har ett antal frågor kommit in i bilden som komplicerat saken, t.ex. miljöfrågor och annat.
Nu uppstår något intressant. I stället för att de folkvalda står för ett partiprogram och verkar för att föra politiken och styrande av landet i enlighet med vad man lovat före valen, förutsätter man alltså att de som är valda verkar huvudsakligen i egen sak, d.v.s. för det kön, den ålder man har, eller den etiska grupp man anser sig tillhöra.
Det är ett skrämmande och omvälvande perspektiv. Det innebär det ett parti står för och proklamerar för valmanskåren före ett val inte är av någon betydelse, utan det viktiga är att välja personer med samma värderingar, av samma kön, samma etniska ursprung o.s.v. för att just de frågor den enskilde väljaren ska drivas och förhoppningsvis genomföras.
Vi pratar alltså om kvotering baserad på befolkningens sammansättning. Ok, 50% ca är kvinnor, alltså måste ’varannan damernas’ gälla. Men invandrare då? Är nästa steg var fjärde invandrare? Och ålderperspektivet? Varför inte kvotera Riksdagen så att denna återspeglar ålderfördelningen i landet?
Och sedan är det bara att fortsätta; homosexuella, muslimer, alkoholister, rökare, bilister, anti EU, eller vilka intressegrupper finns det?
Vi har ju redan sett, (fi) blossa upp, miljöpartiet, Ian och Bert (vad de nu hette som parti), samt några andra mindre som hoppats på att tillförskansa sig något eller några mandat. Men nu är det alltså så att man inom (m), vill skapa ett parti som är representativt för svenska folket, för att på detta sätt påvisa att man har allt och kan representera alla.
Man förutsätter alltså att politiker inte längre agerar enligt vad de tror är bäst för landet och dess medborgare, utan bara talar och verkar i egen sak. Och vad värre är, det de lovar före ett val är inte värt ett skit, och det spelar ingen roll vilket parti du röstar på.
Ursäkta, jag hade en förhoppning och tro på politiker agerande i enlighet med en tro och politisk övertygelse för allas och landets bästa, samt tog ansvar för det de lovar i valrörelsen. Men man är väl naiv…
För mycket länge sedan var det ju så att Riksdagen bestod av de fyra stånden, adel, präster, borgare och bönder. Man hade då olika proportioner d.v.s. antal stolar i Riksdagen beroende på dels hur många intressenter man representerade men även beroende på status och viktighet.
Med detta menar jag att vad en adelsman sade och tyckte var givetvis mycket smartare och viktigare än vad en bonde tycker, varande outbildad och dum. Detta emedan det fanns så många bönder att detta var anledning till att tilldela bönderna ett stort antal stolar. I samma konstellation fanns borgare och präster, och de förväntades givetvis bara tala i egen sak och var då representerade beroende på viktighet i samhället.
Sedan blev det någon form av tvåkammarsystem som jag inte kom ihåg hur den fungerade riktigt, men den konstellationen övergavs varvid man i princip bara fick den andra kammaren som idag är Sveriges Riksdag.
Men, det fundamentala var i alla fall att politikerna för länge sedan, innan partier bildades, pratade i ’egen sak’, och för sitt eget eller sin grupps intresse.
När sedan partier bildades hade man ett partiprogram som skulle föra politiken i en riktning, i enlighet, antingen med en ideologi, eller med den egna gruppens intressen. Dessa två saker gick givetvis hand-i-hand.
Man hade alltså ’högern’ bestående av adel och borgare, och socialdemokrati och vänsterpartiet för arbetarna, samt bondförbundet representerande bönderna.
För de som inte kände någon direkt tillhörighet men ändå, och givetvis, ville ha det bättre fanns det folkpartiet liberalerna.
Sedan dess har ett antal frågor kommit in i bilden som komplicerat saken, t.ex. miljöfrågor och annat.
Nu uppstår något intressant. I stället för att de folkvalda står för ett partiprogram och verkar för att föra politiken och styrande av landet i enlighet med vad man lovat före valen, förutsätter man alltså att de som är valda verkar huvudsakligen i egen sak, d.v.s. för det kön, den ålder man har, eller den etiska grupp man anser sig tillhöra.
Det är ett skrämmande och omvälvande perspektiv. Det innebär det ett parti står för och proklamerar för valmanskåren före ett val inte är av någon betydelse, utan det viktiga är att välja personer med samma värderingar, av samma kön, samma etniska ursprung o.s.v. för att just de frågor den enskilde väljaren ska drivas och förhoppningsvis genomföras.
Vi pratar alltså om kvotering baserad på befolkningens sammansättning. Ok, 50% ca är kvinnor, alltså måste ’varannan damernas’ gälla. Men invandrare då? Är nästa steg var fjärde invandrare? Och ålderperspektivet? Varför inte kvotera Riksdagen så att denna återspeglar ålderfördelningen i landet?
Och sedan är det bara att fortsätta; homosexuella, muslimer, alkoholister, rökare, bilister, anti EU, eller vilka intressegrupper finns det?
Vi har ju redan sett, (fi) blossa upp, miljöpartiet, Ian och Bert (vad de nu hette som parti), samt några andra mindre som hoppats på att tillförskansa sig något eller några mandat. Men nu är det alltså så att man inom (m), vill skapa ett parti som är representativt för svenska folket, för att på detta sätt påvisa att man har allt och kan representera alla.
Man förutsätter alltså att politiker inte längre agerar enligt vad de tror är bäst för landet och dess medborgare, utan bara talar och verkar i egen sak. Och vad värre är, det de lovar före ett val är inte värt ett skit, och det spelar ingen roll vilket parti du röstar på.
Ursäkta, jag hade en förhoppning och tro på politiker agerande i enlighet med en tro och politisk övertygelse för allas och landets bästa, samt tog ansvar för det de lovar i valrörelsen. Men man är väl naiv…
Ett representativt parlament
Man trodde ju i sin naivitet att det fanns några kvar i Sveriges Riksdag som inte rasat i den representativa jämställdhetsgyttjan. Nu har tydligen (m), ramlat in den populistiska fällan vilket man kan läsa på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2557673.svd, http://www.svd.se/nyheter/politik/m-misslyckas-med-mangfald_3934665.svd och http://www.svd.se/nyheter/politik/abdirisak-waberi-muslimsk-politiker-ifragasatt_3934667.svd
Bakgrunden är alltså att eftersom halva befolkningen utgörs av kvinnor så ska även parlamentet ha samma sammansättning. Man går alltså ifrån principen, att det ska vara de mest lämpade och folkvalda personerna som ska styra ett land, till principen att det ska vara ett parlament med en sammansättning vilken återspeglar befolkningen i samhället. Kompetens kommer i andra rummet.
Jag anser att en så viktig del av ett samhälle som dess styrelse, måste utgöras av de mest kompetenta personerna. Vad det är för kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, o.s.v. är helt sekundärt/irrelevant. Det måste handla om ren kompetens, inget annat.
Men med den logiken man nu ska kvotera in kvinnor för att få någon form av ”balans”, må man ju beakta hur samhället i stort ser ut, och sträva efter att skapa ett representativt parlament så som samhället i stort ser ut.
Vad är då nästa steg? Tja, de homosexuella är kanske underrepresenterade. Det är dags att kvotera in dem så att de utgör samma del av Riksdagen/Regeringen som de utgör i övriga befolkningen.
Och så var det ju det här med etnisk bakgrund. Kollar man lite så kan det ju vara så att antalet i Riksdag/Regering inte återspeglar den övriga befolkningen så måste man ju kvotera in personer med en annan etnisk bakgrund.
Förresten finns det ju en massa muslimer i Sverige, som är svenska medborgare. Det är ju inte mer än riktigt att de borde utgöra samma del av parlamentet som befolkningen, så att deras intressen tillvaratas.
Vidare finns det ju en massa personer med handikapp. Om de inte utgör en del av parlamentet kommer ju alla frågor som rör handikappade att förbises.
Och tänker man på saken är det ju viktigt att alla familjekonstellationer finns korrekt representerade.Om t.ex. gifta personer med 1 eller 2 barn är överrepresenterade i parlamentet, är det ju så att ensamstående med barn blir förbisedda och inte representerade.
Men alltför länge har det ju varit så att de som är förtroendevalda har varit relativt högutbildade. Hur ska dessa personer som inte vet hur det är att försöka klara sig i samhället på minimal utbildning, kunna representera alla i befolkningen? De är ju vana att kunna välja bland olika välbetalda jobb!
Som alla vet har även antalet nykterister i Riksdagen länge varit betydligt fler procentuellt än vad som är fallet i övriga befolkningen. Man kan ju givetvis sparka ut några som är nykterister ut ur Riksdagen, men ett annat alternativ är ju att kvotera in några alkoholister för att uppnå en balans och tillvarata allas intressen. En del av befolkningen är ju alkoholiserade så några klockrena fyllon skulle ju se till att tillvarata de alkoholberoendes intressen.
Jaha, då är det bara att börja…eftersom en partistyrelse består enbart av ett fåtal personer, och antalet ministerposter inte är så många finns det ju bara en lösning: Man måste alltså hitta personer som uppfyller kraven på alla de parametrar som gäller i ett samhälle för att det ska bli en representativ konstellation.
Så, låt mig presentera den perfekta politikern med en självskriven ministerpost:
· Kvinna
· Muslim
· Ensamstående med minst fyra barn
· Bor i Rosengård eller Tensta
· Homosexuell
· Arbetslös och knappt läskunnig
· Född i Iran eller Burkina Faso
· Förstånds- och rörelsehandikappad
· Alkoholiserad
Perfekt! Bara att kvotera in! Hon kommer tillvarata allas intressen, varande så representativ för alla. Förresten - borde hon inte röka, och ha ett kriminellt förflutet åxå?
Så, som titeln på artikeln lyder "M misslyckas med mångfald". Det kan ju vara riktigt, men gäller det att styra ett land kanske det är bättre med kvalitet i stället för kvantitet av alla åldersgrupper, kön, sexuella läggningar, hudfärger, invandrare, o.s.v.
Men när partiledningen lyckats i sina ansträngningar att kvotera ihop en ledning som är riktigt representativ, finner jag följande rubrik mer passande; "M lyckas med enfald".
Bakgrunden är alltså att eftersom halva befolkningen utgörs av kvinnor så ska även parlamentet ha samma sammansättning. Man går alltså ifrån principen, att det ska vara de mest lämpade och folkvalda personerna som ska styra ett land, till principen att det ska vara ett parlament med en sammansättning vilken återspeglar befolkningen i samhället. Kompetens kommer i andra rummet.
Jag anser att en så viktig del av ett samhälle som dess styrelse, måste utgöras av de mest kompetenta personerna. Vad det är för kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, o.s.v. är helt sekundärt/irrelevant. Det måste handla om ren kompetens, inget annat.
Men med den logiken man nu ska kvotera in kvinnor för att få någon form av ”balans”, må man ju beakta hur samhället i stort ser ut, och sträva efter att skapa ett representativt parlament så som samhället i stort ser ut.
Vad är då nästa steg? Tja, de homosexuella är kanske underrepresenterade. Det är dags att kvotera in dem så att de utgör samma del av Riksdagen/Regeringen som de utgör i övriga befolkningen.
Och så var det ju det här med etnisk bakgrund. Kollar man lite så kan det ju vara så att antalet i Riksdag/Regering inte återspeglar den övriga befolkningen så måste man ju kvotera in personer med en annan etnisk bakgrund.
Förresten finns det ju en massa muslimer i Sverige, som är svenska medborgare. Det är ju inte mer än riktigt att de borde utgöra samma del av parlamentet som befolkningen, så att deras intressen tillvaratas.
Vidare finns det ju en massa personer med handikapp. Om de inte utgör en del av parlamentet kommer ju alla frågor som rör handikappade att förbises.
Och tänker man på saken är det ju viktigt att alla familjekonstellationer finns korrekt representerade.Om t.ex. gifta personer med 1 eller 2 barn är överrepresenterade i parlamentet, är det ju så att ensamstående med barn blir förbisedda och inte representerade.
Men alltför länge har det ju varit så att de som är förtroendevalda har varit relativt högutbildade. Hur ska dessa personer som inte vet hur det är att försöka klara sig i samhället på minimal utbildning, kunna representera alla i befolkningen? De är ju vana att kunna välja bland olika välbetalda jobb!
Som alla vet har även antalet nykterister i Riksdagen länge varit betydligt fler procentuellt än vad som är fallet i övriga befolkningen. Man kan ju givetvis sparka ut några som är nykterister ut ur Riksdagen, men ett annat alternativ är ju att kvotera in några alkoholister för att uppnå en balans och tillvarata allas intressen. En del av befolkningen är ju alkoholiserade så några klockrena fyllon skulle ju se till att tillvarata de alkoholberoendes intressen.
Jaha, då är det bara att börja…eftersom en partistyrelse består enbart av ett fåtal personer, och antalet ministerposter inte är så många finns det ju bara en lösning: Man måste alltså hitta personer som uppfyller kraven på alla de parametrar som gäller i ett samhälle för att det ska bli en representativ konstellation.
Så, låt mig presentera den perfekta politikern med en självskriven ministerpost:
· Kvinna
· Muslim
· Ensamstående med minst fyra barn
· Bor i Rosengård eller Tensta
· Homosexuell
· Arbetslös och knappt läskunnig
· Född i Iran eller Burkina Faso
· Förstånds- och rörelsehandikappad
· Alkoholiserad
Perfekt! Bara att kvotera in! Hon kommer tillvarata allas intressen, varande så representativ för alla. Förresten - borde hon inte röka, och ha ett kriminellt förflutet åxå?
Så, som titeln på artikeln lyder "M misslyckas med mångfald". Det kan ju vara riktigt, men gäller det att styra ett land kanske det är bättre med kvalitet i stället för kvantitet av alla åldersgrupper, kön, sexuella läggningar, hudfärger, invandrare, o.s.v.
Men när partiledningen lyckats i sina ansträngningar att kvotera ihop en ledning som är riktigt representativ, finner jag följande rubrik mer passande; "M lyckas med enfald".
onsdag 4 mars 2009
Strålande Bodström!
Om jag inte minns fel är det den blivande statsministern efter ett val som utser sina ministrar till respektive departement. Han/hon tillfrågar dem och om de är villiga att ställa upp, och är de så kan de sedan bli valda.
Men här har vi alltså en advokat som inte förstått hur det fungerar. Han uttalar sig så här ” - Jag kan tänka mig att ställa upp. Och då tar jag det jag kan, det vill säga justitiefrågor”, säger Bodström till Jönköpings-Posten, vilket man kan läsa på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2547467.svd.
Han vet alltså inte hur en sådan enkel sak fungerar, men skriver sig på posten som justitieminister.
Men det är bra att de finns sådana som Bodström! De ger mitt politikerförakt ett konkret ansikte, och varje gång jag ser hans trevliga småleende påminns jag om deras verkliga inre. Makt, makt och åter makt.
Vägen till denna makt spelar mindre roll, brutna löften, rena lögner, kohandel och annat. Bodström är ett perfekt exempel med sin stil av lite trevlig folklig fotbollsspelare. När han var justitieminister drev han igenom lagar om avlyssning m.m. emedan han fann anledning att kritisera FRA-lagen eftersom det blev en sådan folkstorm mot den. Hade han varit justitieminister hade mycket sannolikt tonen varit en annan. FRA är just en avlyssningslag.
Så än en gång; Tack Bodström. Du får verkligen medborgarna att känna sig som det du anser dem vara – dum valboskap som inte fattar sitt eget bästa och har ett mycket kort minne.
Men här har vi alltså en advokat som inte förstått hur det fungerar. Han uttalar sig så här ” - Jag kan tänka mig att ställa upp. Och då tar jag det jag kan, det vill säga justitiefrågor”, säger Bodström till Jönköpings-Posten, vilket man kan läsa på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2547467.svd.
Han vet alltså inte hur en sådan enkel sak fungerar, men skriver sig på posten som justitieminister.
Men det är bra att de finns sådana som Bodström! De ger mitt politikerförakt ett konkret ansikte, och varje gång jag ser hans trevliga småleende påminns jag om deras verkliga inre. Makt, makt och åter makt.
Vägen till denna makt spelar mindre roll, brutna löften, rena lögner, kohandel och annat. Bodström är ett perfekt exempel med sin stil av lite trevlig folklig fotbollsspelare. När han var justitieminister drev han igenom lagar om avlyssning m.m. emedan han fann anledning att kritisera FRA-lagen eftersom det blev en sådan folkstorm mot den. Hade han varit justitieminister hade mycket sannolikt tonen varit en annan. FRA är just en avlyssningslag.
Så än en gång; Tack Bodström. Du får verkligen medborgarna att känna sig som det du anser dem vara – dum valboskap som inte fattar sitt eget bästa och har ett mycket kort minne.
måndag 2 mars 2009
Jättarna på hal is
Vad trött jag blir på den här historien. De som under en massa år legat som mellanhänder mellan upphovsrättsinnehavare och slutkunderna kan inte längre tjäna storkovan på att tillverka en skiva för en spottstyver och sedan sälja densamma för rena ockerbelopp. Man hävdar alltså upphovsrätten emedan det är ens egen kassakista man egentligen värnar om.
Så jättarna är ute på hal is. Tekniken har sprungit ifrån dem. Desperat i rättegången mot TPB anför man hur mycket pengar man anser sig ha förlorat. Precis, vi snackar alltså om hur mycket pengar de tjänar på att knappt röra ett finger, ha någon talang eller en ens betala upphovsrättsinnehavarna mer än man absolut måste. Man har blivit rika på detta under åren.
För det första spelar det ingen som helst roll vad domslutet blir mot TPB. Man kan enkelt flytta verksamheten till Burundi, Oagadogou eller någon annanstans dit utdaterade lagar inte når. För det andra ger man sig alltså på en internetoperatör, vilket man kan läsa på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2541343.svd.
Ursäkta hur desperata får man bli? Vad är nästa steg? Tillverkarna av datorerna, tillverkarna av kablaget, tangentbordstillverkare, de som hyrde ut huset, Microsoft som gjort operativet, fildelningsprogrammet, eller varför inte Gud Fader? Det finns säkert en hel del delaktiga om man fiskar efter vilka som gör något möjligt. De som i själva verket gör kopieringen finns det ju ingen chans att komma åt. Vi skriver alltså 2009, men det finns det tydligen vissa som kramar plånboken som inte fattar, och tror att man kan sitta i mitten på ett informationsflöde och bara tjäna pengar.
Nej, det finns inga tillverkare av trattgrammofoner, fonografer, kassettbandspelare eller saker som helt enkelt gått ut tiden p.g.a. teknologins utveckling. Nu råkar skivbolagen blivit så rika under åren på sin verksamhet att de vill göra allt de kan för att stoppa informationsflöden och teknisk utveckling. Desperata och baserande sin sak på lagar som givetvis inte är uppdaterade utan baserade på teknologi och kopieringssätt som inte längre finns. Sorgligt att se…
Men om man nu flyttat TPB till Burundi, och plånbokskramarna trots detta vill försöka stoppa verksamheten via internetleverantörer eller så… Tja, då är det ju en smal sak att koppla på tung kryptering (RSA/PGP eller så), så är det problemet löst.
Den som står i vägen för teknikens utveckling är dömd att förlora.
Så jättarna är ute på hal is. Tekniken har sprungit ifrån dem. Desperat i rättegången mot TPB anför man hur mycket pengar man anser sig ha förlorat. Precis, vi snackar alltså om hur mycket pengar de tjänar på att knappt röra ett finger, ha någon talang eller en ens betala upphovsrättsinnehavarna mer än man absolut måste. Man har blivit rika på detta under åren.
För det första spelar det ingen som helst roll vad domslutet blir mot TPB. Man kan enkelt flytta verksamheten till Burundi, Oagadogou eller någon annanstans dit utdaterade lagar inte når. För det andra ger man sig alltså på en internetoperatör, vilket man kan läsa på denna länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2541343.svd.
Ursäkta hur desperata får man bli? Vad är nästa steg? Tillverkarna av datorerna, tillverkarna av kablaget, tangentbordstillverkare, de som hyrde ut huset, Microsoft som gjort operativet, fildelningsprogrammet, eller varför inte Gud Fader? Det finns säkert en hel del delaktiga om man fiskar efter vilka som gör något möjligt. De som i själva verket gör kopieringen finns det ju ingen chans att komma åt. Vi skriver alltså 2009, men det finns det tydligen vissa som kramar plånboken som inte fattar, och tror att man kan sitta i mitten på ett informationsflöde och bara tjäna pengar.
Nej, det finns inga tillverkare av trattgrammofoner, fonografer, kassettbandspelare eller saker som helt enkelt gått ut tiden p.g.a. teknologins utveckling. Nu råkar skivbolagen blivit så rika under åren på sin verksamhet att de vill göra allt de kan för att stoppa informationsflöden och teknisk utveckling. Desperata och baserande sin sak på lagar som givetvis inte är uppdaterade utan baserade på teknologi och kopieringssätt som inte längre finns. Sorgligt att se…
Men om man nu flyttat TPB till Burundi, och plånbokskramarna trots detta vill försöka stoppa verksamheten via internetleverantörer eller så… Tja, då är det ju en smal sak att koppla på tung kryptering (RSA/PGP eller så), så är det problemet löst.
Den som står i vägen för teknikens utveckling är dömd att förlora.
lördag 28 februari 2009
Så vad kommer att hända?
Vi kan nu summera vad som hänt den sista tiden för att därav dra några slutsatser.
1. Man har drivit igenom ipred. Lagen som ger upphovsrättsinnehavare rätt att snoka reda på vem/vilka som kopierar/använder upphovsrättsskyddat material.
2. Man har åtalat The Pirate Bay för medhjälp till spridande av upphovsrättsskyddat material.
3. Eva Hamilton och Public Service (PS), gör allt de kan för att PS-material, nytt och gammalt, ska bli tillgängligt på nätet. Så snart och fort som möjligt enligt denna artikel: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2520571.svd
Om man nu kopplar ihop dessa tre till synes fristående incidenterna framstår ganska tydligt vart man är på väg. PS har som alltid åsikten att de är bäst och att all annan information eller kanaler är något som borde stoppas av olika anledningar.
Vidare är det ju så att PS med allt större desperation fiskar pengar. Det är bara att titta på uttagningarna till Melodifestivalen så får man ganska snart klart för sig hur man hårddrar idiotiska SMS-röstningar i varenda stad man har ett evenemang, för att få klirr i kassan.Det klassiska sättet för PS är givetvis licensavgifter, och härvidlag eftersom allt fler ifrågasätter dessa eller tycker det är för dyrt, kan man göra kopplingen med de inträffade sakerna (punkterna) ovan.
Efter att historiskt sett definierat en TV-mottagare som en TV, till dagens situation där snart varenda manick som man har ”kanalväljare” är en TV-mottagare, för vilken PS kan kräva TV-licens, ser vi framtiden.PS slänger alltså ut sina kanaler på Internet. Vad är då en kanalväljare? Enkelt, möjligheten att skriva och följa en URL, alltså möjligheten att komma åt Internet. Det är alltså en kanalväljare utan att man behöver rucka alltför mycket på den definition man redan har. Den ger möjligheten att titta på PS.
Låt mig nu gissa att två saker kan inträffa:
1. Eftersom alla med tillgång till Internet kan se PS (och höra på SR), kan man tvinga (med ipred), nätleverantörerna att lämna ut IP-adresser och vilka som betalar för dessa. Sedan är det bara att avstämma mot SR’s databas i Kiruna, vilka som inte är licensbetalare, men har en IP-adress.Eftersom alla inser att anställda inte må titta på TV eller lyssna på radio på sin arbetstid, kommer man strunta i licenstvånget när företag betalar för en IP-adress. Man kan ju notera att Eva Hamilton skriver att hon vill ha denna publicering av den kulturhistoriska skåpmaten så snart som möjligt.
2. Det företag som tillhandahåller satellitsändningar och satellitabonnemang (t.ex. Viasat och Canal Digital), kommer att tvingas lämna ut sina kunddatabaser till PS. Detta eftersom det upphovsrättsskyddade materialet tillhandahålls via SVT1 och 2, vilket är en del av företagen programpaket. Ytterligare ett argument är givetvis att de kunder till satellitföretagen som inte betalar TV-licens är enligt lag skyldiga att göra detta.
3. Jag gissar att det kommer bli en fällande dom i rättegången mot The Pirate Bay. Minst en person kommer att dömas till villkorlig dom och tvingas betala en symbolisk summa i skadestånd till de målsägande. På så sätt kommer man undan uppståndelsen, eftersom personen(-erna), inte fick något straff. Emedan meddelandet blir: ’Gör inte om det.’, och ingen annan kan starta en liknande verksamhet eftersom det nästa gång blir kännbara straff och dito skadestånd.
1. Man har drivit igenom ipred. Lagen som ger upphovsrättsinnehavare rätt att snoka reda på vem/vilka som kopierar/använder upphovsrättsskyddat material.
2. Man har åtalat The Pirate Bay för medhjälp till spridande av upphovsrättsskyddat material.
3. Eva Hamilton och Public Service (PS), gör allt de kan för att PS-material, nytt och gammalt, ska bli tillgängligt på nätet. Så snart och fort som möjligt enligt denna artikel: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2520571.svd
Om man nu kopplar ihop dessa tre till synes fristående incidenterna framstår ganska tydligt vart man är på väg. PS har som alltid åsikten att de är bäst och att all annan information eller kanaler är något som borde stoppas av olika anledningar.
Vidare är det ju så att PS med allt större desperation fiskar pengar. Det är bara att titta på uttagningarna till Melodifestivalen så får man ganska snart klart för sig hur man hårddrar idiotiska SMS-röstningar i varenda stad man har ett evenemang, för att få klirr i kassan.Det klassiska sättet för PS är givetvis licensavgifter, och härvidlag eftersom allt fler ifrågasätter dessa eller tycker det är för dyrt, kan man göra kopplingen med de inträffade sakerna (punkterna) ovan.
Efter att historiskt sett definierat en TV-mottagare som en TV, till dagens situation där snart varenda manick som man har ”kanalväljare” är en TV-mottagare, för vilken PS kan kräva TV-licens, ser vi framtiden.PS slänger alltså ut sina kanaler på Internet. Vad är då en kanalväljare? Enkelt, möjligheten att skriva och följa en URL, alltså möjligheten att komma åt Internet. Det är alltså en kanalväljare utan att man behöver rucka alltför mycket på den definition man redan har. Den ger möjligheten att titta på PS.
Låt mig nu gissa att två saker kan inträffa:
1. Eftersom alla med tillgång till Internet kan se PS (och höra på SR), kan man tvinga (med ipred), nätleverantörerna att lämna ut IP-adresser och vilka som betalar för dessa. Sedan är det bara att avstämma mot SR’s databas i Kiruna, vilka som inte är licensbetalare, men har en IP-adress.Eftersom alla inser att anställda inte må titta på TV eller lyssna på radio på sin arbetstid, kommer man strunta i licenstvånget när företag betalar för en IP-adress. Man kan ju notera att Eva Hamilton skriver att hon vill ha denna publicering av den kulturhistoriska skåpmaten så snart som möjligt.
2. Det företag som tillhandahåller satellitsändningar och satellitabonnemang (t.ex. Viasat och Canal Digital), kommer att tvingas lämna ut sina kunddatabaser till PS. Detta eftersom det upphovsrättsskyddade materialet tillhandahålls via SVT1 och 2, vilket är en del av företagen programpaket. Ytterligare ett argument är givetvis att de kunder till satellitföretagen som inte betalar TV-licens är enligt lag skyldiga att göra detta.
3. Jag gissar att det kommer bli en fällande dom i rättegången mot The Pirate Bay. Minst en person kommer att dömas till villkorlig dom och tvingas betala en symbolisk summa i skadestånd till de målsägande. På så sätt kommer man undan uppståndelsen, eftersom personen(-erna), inte fick något straff. Emedan meddelandet blir: ’Gör inte om det.’, och ingen annan kan starta en liknande verksamhet eftersom det nästa gång blir kännbara straff och dito skadestånd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)