Nöjd med lite

Så försvarsministern är ”nöjd” med att man kan försvara Sverige (länk) i bästa fall en hel vecka mot ett begränsat angrepp. Tja, vad ska hon säga som ansvarig? Det har ju varit stor politisk enighet under åren om att med svammel om mobilitet, anpassning till hotbilden, flexibilitet, insatsförsvar, hotbild, dynamik och annat sedan 80-talet, så nu när en svängdörr är det ju ett rimligt uttalande. Som jag skrev tidigare; det tar minst 20 år att bygga upp ett försvar värt namnet om den politiska viljan finns. Men det gör den inte.

ÖB menar att man kommer att veta i förväg när och var ett anfall kommer. Tja, kanske. Min gissning är att man litar blint på FRA, men vad spelar det för roll om man kan ställa upp hela Sveriges ”försvar” där anfallet kommer, och vet det ett år i förväg. Det blir bortsopat som en dammtuss.

Men det intressanta med artikeln är att cirklarna som illustrerar olika vapenslag m.m. är att de slutar 2009. Det var alltså knappt 4 år sedan, sedan dessa har man dels avskaffat den allmänna värnplikten, samt tvingat alla soldater och officerare att acceptera utlandstjänstgöring. Det vore alltså intressant att veta hur siffrorna ser ut idag. Man betalar alltså en soldat som kan tvingas till utlandstjänstgöring några tusen sämre än snittlönen för en städare. Det hela lutar åt en total mörkning av den aktuella situationen. Hur många soldater finns idag - inte för tre-fyra år sedan, det är historia? Sedan hittade jag informationen att en ovanligt stor del av just svenska ”försvaret” är officerare. Detta både i jämförelse med andra länder och historiskt. Man kan allstå fråga sig hur stor del av officerarna som utgör stridande trupp, och inte sitter i bunkrar, högkvarter och liknande.

Den hela logiken bakom de senaste årtiondenas handlande var antagligen först att Sovjet upplöstes och utgjorde därigenom inget direkt hot. Om man sedan förutsätter ett intimt samarbete med NATO/USA, samt att vi är med i EU, är en nedrustning fullt logisk.

Ryssland rustar upp och man kan fråga sig varför? Jag vet det inte, men ju större militär styrka Ryssland har och ju mindre Sverige har, ju mer skrämmande är det.

Men nu ändras ju hotbilden som vi t.ex. kan läsa i denna artikel i DN.  Så kan vi förutsätta att EU kommer till vår undsättning om vi skulle bli ockuperade av Ryssland? Tyvärr är svaret nej. Att hoppas på att någon kommer till hjälp är nog det sämsta argument man kan ha rent generellt. Om nu Ryssland har och bygger upp en starkare krigsmakt, finns ingen anledning för ett sannolikt splittrat EU att röra ett finger. Ska man köra parlamentariska beslut om saken, och hur många länder tycker att man ska angripa en stormakt för det lilla landet uppe i norr? 

Men om nu Sverige är ockuperat, skulle USA riskera ett kärnvapenkrig med Ryssland för Sverige? Glöm inte att i DN-artikeln ovan bygger man alltså 14 nya (boomers) atomubåtar, sannolikt med massor med kärnvapen. Hur många man redan har vet jag inte men…

Men NATO/USA då? Tyvärr samma sak där. Avtal eller överenskommelser vi idag kanske har med USA kan man glömma. Om Sverige blir ockuperat gäller inga som helst avtal, och en hjälp från andra sidan Atlanten tar veckor, alltså betydligt längre tid än det skulle ta för Ryssland att ockupera hela landet.

Min slutsats är att svenska politiker har en naiv övertro på att andra ska komma och hjälpa. Det finns inget som säger att så blir fallet. I synnerhet som hela landet redan är ockuperat innan någon hinner reagera eller sätt in ett motanfall.

Det enda vi kan göra idag, och som en temporär avskräckande lösning emedan man rustar ”svängdörren” till ”försvaret”, är att köpa massor med bra prickskyttegevär och dela ut dem till landets alla jägare.

Rent siffermässigt kan man även konstatera att de fjorton atomubåtarna kostar 864 miljarder. Hela Sveriges försvarsbudget ligger på ca 40 miljarder, alltså knappt 5% av vad ubåtarna kostar. Men det är bara ubåtarna...