söndag 22 maj 2016

Hur långt från demokrati kan man komma?

Vad är det egentligen som gör att röstar på ett parti? Jag skulle vilja framhålla två saker: det första är att man har en klar politik och står för den. Denna politik är inte förhandlingsbar eller något man kohandlar med för at få vandra i maktens korridorer.

Det andra är givetvis hur väl ens egna värderingar och värderingsgrunder stämmer överens med de olika partiernas. Man röstar givetvis på det parti som ligger närmast det man tycker själv.

Men ovanpå det finns det givetvis en historia man måste lära sig av. Om t.ex. ett parti som moderaterna har samregerat med MP under förra mandatperioden bara för att blockera ett annat parti och kunnat skapa en majoritet i riksdagen är det föga trovärdigt. Man kohandlar alltså med sina egna värderingsgrunder med ett rent kommunistiskt parti för att kunna behålla makten. Vidare ingår man decemberöverenskommelsen med socialdemokraterna, vilket är ytterligare en sak innebärande att man egentligen har några som helst egna värderingsgrunder man är villiga att stå upp för.
Visst, man kan ju anföra svammel om ”med det parlamentariska läge som nu gäller” eller ”bästa för Sverige” till sitt försvar men man är alltså livrädd för att ta hänsyn till hur medborgarna röstat och deras åsikter. Det är ren kohandel med det mandat man har, inget annat och i synnerhet från moderaterna.

Men det är ju de ”nya moderaterna”? De har uppenbarligen en politik som är att likna med en kameleont, man byter färg efter omgivning och har alltså, på samma sätt som folkpartiet och centerpartiet, inte några egna idéer om hur man vill se det svenska samhället framgent eller ens någon ideologi – man bara paddlar runt i ankdammen med de mandat man fick det senaste valet, och för närvarande hoppas man tydligen bara på att Löfvén ska ställa till det, och på så sätt få röster från socialdemokraterna.

Men man saknar en egen politik, precis som hela Alliansen, och socialdemokraterna. Det finns inte längre moderater eller ens ett borgerligt alternativ. Även om så vore, och kanske någon anser det, uppstår problemet att man går i allians med i stort sett vilket parti som helst för att få vandra maktens korridorer. För att kunna göra det måste man givetvis göra avkall på sin egen politik.

Nu finns det alltså ett grått mittenblock, bestående av allt från socialdemokrater till moderater. Två partier som för en rent kommunistisk politik, MP och V. Samt ett enda parti som alltfler fattar har en egen politik och står för den, alltså SD. Resten är en grå massa, eller rena kommunister med röda, gröna eller feministiska förtecken.

En gång i tiden hade vi även en regering som styrde landet. Nu är det en soppa med alltfler statsråd som har alltmer diffusa funktioner. Visste någon att vi har en ”framtidsminister” vid namn Kristina Persson? Som man kan läsa på regeringskansliets hemsida verkar hon för; " att verka för en långsiktig idéutveckling inom Regeringskansliet.”. Ok, hon ska alltså verka för en långsiktig idéutveckling inom regeringskansliet. Alltså att man på lång sikt får idéer inom regeringen.
Man behöver knappast ha gått grundskolan för att fatta att denna ministerpost är rent nonsens.
Eller kanske är det så att fru Persson sitter och sprättar aborrmagar för att förutsäga framtiden, eller kanske har en stab med klärvoajanta medarbetare, för att sedan delge sina resultat till olika andra departement.

Hela soppan började kanske med att skapade diverse generaldirektörsposter och annat till alla kompisar och f.d. politiker som reträttposter, men nu är det ministerposter som gäller – ju fler desto bättre och med egna departement givetvis.

Är det någon mening med att ha ministrar per se? Ju fler ju bättre styrelse av landet? Lika många kvinnor som män är ju ett rent måste annars har man ju inte uppnått svensk nirvana…fullständig jämlikhet och kvotering.

Så nu öppnar ”de nya” moderaterna för samarbete med miljömupparna som man kan läsa på
denna länk. Yeck!

Inga kommentarer: