Det står mig ganska klart att det inte längre råder demokrati i Sverige. Det som råder kallas för demokratur, d.v.s. att det är en form av demokratisk diktatur. Medborgarna tror att det är en demokrati eftersom de får gå till valurnan vart fjärde år, men i själva verket är det styrda av politiker och media. Systemet har fungerat utmärkt en massa år, och helt enkelt så att det rått en envägskommunikation mellan politiker å ena sidan, och medborgarna å den andra. Man har kunnat mata medborgarna med den information man velat att de ska få sig till livs och sedan fått rösta. Man har selekterat både frågor som må debatteras och saker som inte får nämnas, eller avhandlas i pressen.
Men sedan kom internet, med bloggar kommenteringar och siter som inte stämmer in i ovan nämnda mönster. Jag startade denna blogg för några år sedan, och mest för att jag var förbannad på hur media agerade och att jag fick kommentarer raderade. Jag ville i yttrande och tryckfrihetens namn ha rätt att uttrycka mina åsikter, och vidare är jag drabbad av en grav skrivklåda (malign printoitis).
Att myndigheter och tidningar både har koll på, censurerar helt godtyckligt är helt uppenbart. Under en totalitär regim halt naturligt om man publicerade dekret exakt vad som gäller, men inte i Sverige. Det regler som gäller är hemliga och finns inte ens. Lilla Saltsjöbadsavtalet har aldrig ägt rum, trots att det finns journalister som hävdar att de deltog.
Men allt fungerade som avsett, sannolikt efter DDR-modell till dess internet kom. Medborgarna kunde kommunicera, lämna åsikter och ha bloggar. Den stora faran uppdagades 2009 på senhösten, när man lät partipiskan svinga över Vellinge, och det var drygt ett halvår till valet. Debatten gick het om man ens skulle debattera med SD, eftersom Mona Sahlin och Maud Olofsson sprungit på pumpen mot Jimmie Åkesson. Man beslutade att ”lägga locket på”, vilket hade sin början i januari 2010. Sedan blev det värre ända fram till valet, och alla kommentarer och länkningar raderades skoningslöst och utan förklaringar eller egentliga anledningar. Efter valet och till idag har man blivit lite försiktigare. SD finns och är ett riksdagsparti, man försöker dock tappert dölja vad man håller på med men alla som varit aktiva på nätet vet att det finns en censur i media.
”Varför sitter ni och raderar inlägg som inte bryter mot reglera?” var en kommentar jag såg för några timmar sedan. Personen lever uppenbarligen kvar i visionen om en fri press, en existerande yttrande- och tryckfrihet och är ej medveten om vad som sker och skett. Han eller hon är säkerligen inte ensam, och ej medveten om Interaktiv Säkerhet AB i Varberg som på medias uppdrag har grupper som sitter och lusläser varenda kommentar eller blogglänk. Man har strikta instruktioner om vilka som ska raderas, utan att författaren får en anledning.
Värst är dock att man raderar blogglänkningar, detta eftersom tidningarna gömmer sig bakom ansvaret som ansvariga utgivare när det gäller kommentarerna. Men när det gäller vad folk skriver på sina bloggar har tidningen inget som helst ansvar, men länkarna raderas ändå. Denna blogg är som jag tidigare påtalat bannad av SvD, oavsett vad jag skriver eller ämne. Givetvis är det så när det gäller tidningar, att när det gäller ett kontroversiellt ämne tillåts varken blogglänkningar eller kommentarer. Det är ju dyrt att betala Interaktiv säkerhet AB, bäst att ta det säkra före det osäkra.
Men nu uppstår problemet; hur ser vägen tillbaka till en demokrati med yttrande- och tryckfrihet ut? Det ska jag fundera på till i morgon, och det kan ju du åxå göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar