Med byxorna nere

Detta är en intressant artikel. DDR lockade alltså svenska lärare till Östtyskland för att påverka det svenska skolväsendet . Men precis som idag heter det att det var fråga om fakta, information och utbildning. Detta är klassiska propagandaknep och det mest flagranta i denna genre är Public Service som givetvis tillhandahåller just det du behöver lille medborgare för att du sedan ska kunna skapa dig egna åsikter. Fakta, information och opartiskhet finns inte – detta avsett om det är avsiktlig påverkan eller ej.

Men Public Service har jag avhandlat några gånger tidigare, så det intressanta är att ställa sig frågan om DDR enbart körde med indoktrinering av lärare när det begav sig? Knappast. Att tro att så var fallet är minst sagt naivt. Man arbetade givetvis på många olika sätt och lärarna var bara ett exempel.

Men givetvis fanns det ytterligare två nyckelgrupper; journalister och politiker. Journalisterna var givetvis viktiga eftersom de blev direkta propagandaredskap (och gratis sådana), om man kunde få dem att skriva vad man avsåg och ville. Genom att få dem på sin sida hade man inte bara agenter i landet, man hade även personer som skrev det man ville, informerade medborgarna om vad de skulle få veta och ha för åsikter. Detta var en tid när man trodde på det skrivna ordet och tog det för sanning, i synnerhet om det kom från dåtidens Public Service.

Politikerna var givetvis även mål för DDR. Genom att på olika sätt påverka dem hade man direkt inflytande i Sveriges beslutande organ. Att destabilisera Sverige och påverka medborgarna i avsedd riktning var givetvis avsikten, detta i synnerhet som svensk militär var västvänlig. Alltså började den svenska nedrustningen under denna tidsepok, man hade direkta konflikter mellan politikerna och den militära ledningen. Problemet var bara det att politikerna bestämde och satt på penningpåsen. Resultatet blev att regementen skrotades på löpande band under olika förevändningar. Först idag har man börjat fatta vad man ställde till med men idag är vägen tillbaka till en ett uns av försvar mycket lång. Man har t.ex. fattat att Gotland kan invaderas på en kafferast utan att man kan göra ett dyft.

Vi har de senaste årtiondena lyssnat till svammel om insatsförsvar, mobilitet, hotbild och annat som legaliserat en i det närmaste total demilitarisering och våra gränser är i praktiken vidöppna. Att bygga upp ett försvar värt namnet skulle ta tiotals år, även om man återinför värnplikt och allokerar mer pengar till försvaret. Men det finns inga pengar, regementen, moderna utrustning eller ens politisk vilja. Pengarna behövs ju idag till annat.

Det verkar helt enkelt vara så att DDR:s avsikter har infriats, och vi har byxorna nere. Det enda vi kan göra är att inte stöta oss med den ryska björnen och hoppas på att något annat land eller Nato skulle hjälpa oss i ett krisläge. Men egentligen…varför skulle någon hjälpa oss? Det har vi inga som helst garantier för.