tisdag 12 oktober 2010

Om vägen mot kaos

Så nu kommer kärnfrågan. Varför håller man på som man gör? Det var förståeligt när mängden invandrare var få, arbete fanns, och avsikten var att integrera dem i det svenska samhället. Mot den bakgrunden kan man förstå om man vill skapa acceptans på alla sätt. Man kan ju inte ha folk som kommit till detta land som resten av befolkningen ser ner på, dessutom pratar vi om ren arbetskraftsinvandring, och alla som gör rätt för sig i samhället har givetvis samma rättigheter oavsett ursprung.

Sedan drev frågan över till att man inte bara skulle acceptera personerna som sådana, utan även acceptera att de skulle accepteras som autonoma öar i det svenska samhället, och här någonstans började det som har skapat dagens problem. Det går inte att ha ett samhälle där olika språk accepteras och olika religionsyttringar ställer olika krav på olika personer. I ett land har man en lagbok, det är vad som gäller. Och problemet var att de autonoma områdena ville ha sin egen kultur, sin egen religion och sina egna lagar. Man har därvidlag pressat de svenska politikerna till bristningsgränsen vad beträffar flexibilitet och acceptans.

I desperation över att an startat en process man inte kan hejda, handlar man sedan högst orationellt. Uttalanden som ”svenskt är bara barbariet.” (Fredrik Reinfeldt), och ”…vi har Midsommar och andra töntiga saker.” (Mona Sahlin), ger uttryck för att den egna kulturen uppenbarligen är värdelös, emedan invandrade kulturyttringar tydligen är mer värda än de svenska. I tidningarna har man sett artiklar om att det egentligen inte finns något typiskt svenskt; alla svenska högtider har utländskt ursprung och detta ska alltså tiolkas som ”berikning” av det land vi lever i. Det är en självklarhet att ett land influeras av andra kulturer, så har alltid varit fallet, men detta har oftast skett under långa perioder, och dessutom har man selekterat vad man vill annektera. Man har alltså under hundratals år annekterat de seder man funnit roliga och passande. Egentligen inget konstigt alls.

Själv har jag bott många år i en annan kultur, och under en annan religion är den protestantiska. Detta var mycket lärorikt, och jag lärde mig hur man ska vara stolt och vårda sina traditioner och sin kultur för kommande generationer. Staden jag bodde i, hette som ni säkert anat Staufen längst ner i sydvästra Tyskland. Ingen vet riktigt när Staufen grundades, men den finns omskriven 770, alltså ungefär när Birka var Sveriges största stad. Vineriet i grannbyn Pfaffenenweiler var grundat 619, och det fanns lämningar från romartiden överallt. Man hade alltså en mycket gammal kultur som man vårdade, och var skeptisk till alla nya influenser. Den som flyttade till Staufen, förväntades bli tysk och annektera den kultur och det levnadssätt man hade där. Det var givetvis inte förenat med några krav, men man skulle å andra sidan inte störa eller anföra något emot det som gällde, och gällt sedan hundratals eller tusentals år. Man var mycket stolt för det man hade, och njöt av livet i form av vinfester, medeltidsfester, , Spansk musikvecka, Annafester, m.m. i en intet sinande mängd. I stort sett var det fest i staden varenda helg. Religionen var knuten till kulturen, och kyrkan anordnade fester på vilka serverades vin, öl och starkare saker. Det hade och har alltid varit så. Ungdomar kunde köpa vin, öl och sprit utan några som helst ålderskrav, så hade det alltid varit och är. Detta till trots, och under de år jag bodde i Staufen, såg jag inte en enda berusad person. Man drack lite, och blev nöjd, inte mer. Att dricka sig berusad så att det var synligt var att skämma ut sig - att tappa ansiktet på ren japanska. Min fru brukade ofta besöka ett kloster som heter S:t Trudpert och hade långa diskussioner med nunnorna där, rent ekumeniska samtal om livet, religion och andra saker.

Det finns mycket mer att berätta om denna stad. Jag har under åren rest mycket i hela världen, men någon så fin stad som Staufen har jag aldrig sett eller hört talas om.

Lärdomen är dock att man må vårda sin egen kultur och sitt kulturarv. Men vi har alltså representanterna för de två största riksdagspartierna som anser att vi i Sverige inte har något sådant. Man skäms, och tydligen ska man skämmas över den kultur och det kulturarv vi har. Vi är barbarer, eller ägnar oss år fjantiga saker. Man ska tydligen skämmas över att vara svensk.

Fortsättning följer…

Inga kommentarer: