Strutsen

Det här är en illustration av svenska politiker som jag tycker passar.

Det börjar med att man såg sanningen i vitögat i form av debatter i TV. Det skedde med Mona Sahlin och Maud Olofsson sådär trekvarts år innan valet 2010. Sedan vägrade Fredrik Reinfeldt ställa upp i debatter med Jimmie Åkesson, eftersom ”han inte kunde vinna dem”. Han menade att om bara några procent tyckte att Åkesson var bättre var det en förlust för honom och moderaterna. Ungefär vid samma tid inträffade Vellinge, vilket föranledde politikerna att lägga locket på alla debatter med SD. Vidare skickade man ut direktiv till media om censur av kommentarer. Så på våren 2010 började locket läggas på, och vi ser idag två fenomen som är en följd av detta

Media har order om att hålla skenet uppe med kommentarer och länkningar, men i själva verket råder en strikt censur. Det handlar nu inte om olagliga kommentarer utan bara de som inte är PK. Ej heller kommentarer som på något sätt strider mot de av media stipulerade reglerna, vanligtvis om artighet, förolämpningar o.s.v. vilket givetvis inte hör hemma i ett sansat/bra debattklimat. Man vill alltså ge skenet av en öppen debatt och yttrande/tryckfrihet som inte finns. Jag, och sannolikt många med mig, vet att det inte är mödan värt att kommentera ens de harmlösaste artiklarna i media; kommentarerna eller länkningarna blir obönhörligen och utan anledning raderade.

Det mest frapperande är att man raderar blogglänkningar. Det är ju så att tidningarna har (och gömmer sig bakom), det publicistiska ansvaret för att på så sätt kunna radera kommentarer. Detta är en ren lögn så länge som kommentarerna inte strider mot lagen, men det duger som krystad anledning. Det lite roliga är dock att t.ex. DN och SvD tolererar blogglänkningar av t.ex. ”Röda Malmö”, och det finurliga med det är att ge skenet av att man tillåter allas åsikter, det gör man inte. Men eftersom man inte har det publicistiska ansvaret har man enligt min åsikt inte rätt att radera en enda länk. Skriver man ”Bloggat om artikeln”, och listar bloggar anser jag att man är skyldig enligt tryckfriheten att ta med alla bloggar, inte bara de som är PK. Annars ljuger man avsiktligt.

Resultatet av detta är man skapar två världar i Sverige, en PK, och en icke PK. Länken mellan dessa världar är det enkla faktum att SD har platser i Sveriges högsta beslutande och lagstiftande organ.  Desperationen över detta är givetvis stor, och har lett till att moderaterna kohandlat med miljöpartiet för att försäkra sig om riksdagsmajoritet. Man frågar sig hur många moderata väljare som vid valet 2010 visste att detta skulle ske, och om så vore fallet, hade de röstat på (m). Eller rättare sagt nya moderaterna (nm), som inte på något sätt för en moderat eller högerpolitik. De gamla socialisterna som Erlander och Palme skulle säkert välkomna Reinfeldts åsikter i sina led.

Men för att avsluta, kan jag inte hålla mig från att kommentera hur debatter i detta land förs. Eller rättare sagt publika framträdanden. Debatter finns inte längre utan man negligerar bara den man debatterar med och häver ur sig floskler. Frågor svarar man inte på och det finns inga debatter. De s.k. debatterna är tidsbegränsade, vilket innebär att t.ex. någon från SD ställer en konkret fråga. Sedan kommer lite allmänt helt irrelevant svammel som svar, och frågan förtydligas och förberedda följdfrågor kommer. Mer svammel och visioner som svar, och sedan är tiden ute.

De gånger jag hört riksdagsdebatter har jag blivit gruvligen besviken. Billström och Ullenhag är de två värsta ordbajsarna jag någonsin hört. Kan inte riksdagens talman, just vara talman och klippa dessa svammelmuppar. Eller varför inte utdela någon form av pris till dessa två (och många till), för att de gör riksdagen till ett rent åtlöje, pajaspalats och sänker medborgarnas tilltro till både en väl fungerande demokrati och är vårt högsta beslutande organ. Man börjar jämställa politikerförakt med riksdagsförakt snart då man vet att dessa personer inte är folkets representanter, utan de politiska partiernas, och verkar ha något SM i skitsnack, floskler och undvikande av frågor, än politiker med ansvar och skyldigheter inför, och till medborgarna.