Igår körde SvD en riktigt bra lektion i propaganda och användande av rastertekniken. Idag kan vi läsa lektion två på samma tema, på denna länk. Det är ju så att det är uteslutande män/pojkar som är ”ensamkommande flyktingbarn”, men den bilden är inte bra eftersom man vill ge bilden av att det är barn som flytt, och då kan det ju inte bara vara män/pojkar. Alltså har man med ljus och lykta hittat tre tjejer som dagens artikel handlar om.
Anisha, Filsan och Ayanna handlar dagens artikel om, och vad denna artikel ska få riktiga propagandapoäng för är bilderna. Patrick Sörquist har verkligen lyckats. Det bilderna förmedlar är värt mer än 1000 ord. På bild 1 och 2 spelar Filsan bowling leende, med gnistrande vita tänder, så svenskt, så multikulturellt, så trevligt. På bild tre sitter Anisha och Filsan på sina sängar, lite leende och smålyckliga, bilderna är så arrangerade de kan bli. På bild 4 har vi damen som är jättelycklig över att få vara ”God man”, och den andra delen av denna bild har en underbar symbolik; några keramikfigurer som heter ”världens barn”. Man frågar sig vad de egentligen har med historien att göra. Bild 4 är en detalj på en tavla, och ett tack för hjälpen ett barn fått tidigare. Det är väl bra, så att alla svenskar borde ställa upp för dessa stackars barn.
Den femte bilden ska tydligen vara konstnärlig, ett kvarts ansikte och ett par händer. Kanske konstnärligt men helt irrelevant.
Men bilderna är ett utsökt och fint stycke i ren propaganda Patrick Sörquist har verkligen lyckats.
Historien är en riktig gröt av vedermödor, stöd, bidrag och annat. Snårig så det räcker utan röd tråd. Man passar på att slänga lite skräp på Migrationsverket, och menar att man måste kolla upp s.k. Eget Boende (EBO), bättre så inte ”barnen” far illa av att bli misshandlade av någon. Det sista är en koppling till rubriken ”Ingen ska behöva ha det som jag hade det.”
Sedan har vi det enkla faktum att Migrationsverket betalar drygt 1.2 miljoner per år och s.k. ensamkommande flyktingbarn till kommunerna. Det nämner man inte ett ljud, om utan bara om hur lite de stackars tjejerna tvingas leva på per månad och att de räknat ut allt på öret, och spenderar sina sista slantar på att ringa till släktingar i Somalia.
Denna artikel får en sjua på den tiogradiga PK-skalan. Det hade blivit en femma om det om det inte varit för de fina bilderna som jag avhandlat tidigare. Dock må författaren få cred för att ha lyckats hitta tre tjejer som klassats som ”ensamkommande flyktingbarn”. De är väl nästa lika sällsynta som en oskuld på BB bland de "ensamkommande flyktingbarnen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar