Ett av mina hatobjekt är svenska personnummer. Myndigheterna numrerar medborgarna från födseln, för att kunna kontrollera dem i alla databaser som finns och även kunna samköra databaser effektivt för vad man vill. Detta är en klassiker sedan 60-talet och ingen ifrågasätter vad myndigheterna håller på eller vad dessa personnummer är bra för.
Jag bodde i många år i Tyskland, och något sådant eller liknande fanns helt enkelt inte. Så jag pratade med kollegor från i stort sett hela världen, och det fanns inget liknande någonstans. Många kollegor menade att något sådant centralt register aldrig skulle tillåtas.
Kollegor från USA berättade om något social security number, som var kopplat till de försäkringar man hade, men annars fanns det inget som liknade det svenska medborgarnumreringssystemet. I Tyskland fanns inget medborgarnumreringssystem och allt fungerade alldeles utmärkt. Betänk då att det finns i det närmaste 10 gånger fler invånare i detta land som ligger mitt i Europa, än i Sverige. Men nu är det svenska personnummersystemet inrotat i medborgarna sedan 60-talet och det går inte att existera i detta land utan personnummer.
När jag ringde till Sverige och svenska myndigheter från Tyskland, uppgav jag aldrig något personnummer som en ren princip och protest.
Det brukade sluta med att jag proklamerade för någon liten tjänsteman att; ”Vill du roa dig med att numrera folk är det din sak, men då får du hålla reda på numren själv.” Antagligen var det nära hjärtsnörp för att antal svenska byråkrater, som likt papegojor börjar alla samtal med medborgarna med: ”- Vad har du för psonnummer?”.
Så kära läsare av denna blogg, berätta nu vad du som medborgare har för nytta av personnummer? Alltså inte vad myndigheterna har för nytta, utan du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar