måndag 15 februari 2016

På offeraltaret

Jag skrev igår om att samhällstrukturen inte fungerar. Man accepterar inte längre den enskilde medborgaren åsikter och dennes röst. Den lille medborgaren ska hålla tyst och vara solidarisk med beslut som fattas på riksnivå. Man har hamnat mycket långt från demokrati och det är mycket sorgligt.

I första läget fattar rikspolitikerna rent idiotiska beslut, man har olika koalitioner, man har ministrar som har helt verklighetsfrämmande åsikter, och svamlet och undanflykterna är ett rent spöregn, gärna kanaliserat genom media.

Sedan har vi kommunerna som enligt grundlagen har ett självstyre vilket i praktiken tagits ifrån dem. Men är alltså skyldiga att både betala kommunala ekonomiska överskott till staten i den s.k. Robin Hood-skatten, som sedan fördelas av staten. Man är skyldiga att ta emot s.k. flyktingar baserat på migrationsverkets behov och detta verks tjänstemän och deras bedömanden. På den lilla lokala orten har man alltså ingen som helst inflytande över vad som kan hända. Redan på kommunnivå gäller partipiskan och den kommuns om emotsätter sig riksdagsbeslut hamnar i onåd, som t.ex. i Vellinge för några år sedan.

Så när det gäller inrättandet av flyktingförläggningar på lokala orter hörs svammel om att ”överenskommelser mellan lokalägaren och migrationsverket, vilket kommunen inte har med att göra.” Ok, man behöver alltså bygglov för att bygga en sketen carport i ett villaområde, där omkringboende får lämna in sina åsikter. Men man menar alltså att man inte behöver informera eller inhämta åsikterna från medborgarna om man går om en skola eller ålderdomshem till flyktingförläggning?

Vi pratar alltså om något mycket allvarligt. Hur vi definierar demokrati och ett demokratiskt samhälle.

Att kommunalpolitiker tvingas acceptera beslut från riksnivå är ett rent brott emot grundlagens första paragraf. Att de lokala medborgarna inte har något som helst inflytande på frågor de har all beslutanderätt över saker som berör dem likaså ett rent inskränkande av demokrati. När det dessutom gäller just flyktingförläggningar hemlighåller man sina intentioner eftersom det kan finns idioter som tänder eld på dem för att de inte accepterar det demokratiska systemet idag. Det är egentligen inte konstigt alls. Är man maktlös och det demokratiska systemet uppenbarligen inte fungerar, den enskilde medborgaren har blivit en myra i den socialistiska stacken så är det föga förvånande att varken blivande flyktingförläggningar brinner i brist på demokrati, eller man ”firmorna” tar saken i egna händer då som man uttrycker det ”samhällskontraktet är därmed brutet”, när rättsväsendet falerar i att upprätthålla svensk rättvisa. Alltså svenska normer, svensk etik, och det inte finns någon som helst demokrati, lag och våra värderingsgrunder struntar man blankt i.

Det är inte i min bok accepterbart att stjäla, begå sexualbrott, mord, ägna sig åt gängkriminalitet och mycket annat som nu florerar. Försök nu dra i mig flumsnack om att det ”är en utmaning för oss”, eller hur synd det är om s.k. flyktingar. Nix, det är problem just du som politiker, med det ansvar du därmed tyvärr fått i riksdagsvalet och nu förverkat - inkluderande hela sjuklövern.

Kanske upplever du sådana som mindre saker på den flummiga vägen och multikulturalismens förlovade offeraltare mot framtiden (tack Ullenhag!). Det gör inte jag.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det finns ofta två vägar för att nå dit man önskar.

Antingen strida för det som man verkligen tror på (inte tvinga kommuner att ta emot migranter) ELLER att glädjas åt att motsatsen inträffar (kommuner tvingas) för på så vis kommer problemen att uppenbaras snabbare och insikter kommer.

Problemet med den senare metoden är att den kan ställa till med irreversibla skador.

Ulmerkotten sa...

Tack för kommentaren! Med några hundra tusen personer som avsiktligen rest hit genom hela Europa, och uppenbarligen bara vill ha en bättre levnadsstandard är skadan redan skedd. Till och med vissa av sjuklöverns politiker har börjat fatta vad man ställt till med.
Skadan är definitivt irreversibel, med en tidsaspekt på runt 10 år innan personerna ens kommer i förvärvsarbete. Sedan har vi anhöriginvandringen.
Så om vi säger att en person börjar arbeta efter runt 10 år, och denne har alltså levt på skattepengar hela denna tid, och börjar betala skatt, när blir det break even? Efter 30 år kanske?
Jag provade att räkna på s.k. ensakommande flyktingbarn som kostar ca 2.000 kr per dygn, och fick det inte att gå ihop före pensionsåldern.