Jag har inte läst nämnda bok i denna artikel. Men jag har lyssnat mycket på Povel under åren och läst hans två böcker.
Det finns ju en massa kulturnissar, experter och andra som definierar kultur och vad som är bra resp. dålig sådan. Povel och hans alster har aldrig varit kultur, eftersom det inte är ”fin” kultur i form av dikter, målningar, eller andra saker. Det är inte för inte som ropet ”Äntligen!” ropats när Nobelpristagaren i litteratur annonserats. Povel har inte platsat bland kultureliten. Personligen har jag en något annan definition av just kultur, än den Svenska Akademin står för och det är helt enkelt saker som vi om svenskar egentligen inte behöver men är villiga att betala för, eller spendera tid på. Det kan vara midsommar, gå på bio, hänga på krogen, gå på fotboll, eller gå på Povels Knäppupp. Det är svensk kultur. Povel fick aldrig några bidrag för sin verksamhet och sina alster, han var svensk kultur som svenska folket ville ha. För att travestera på Churchill, skulle man kunna säga att ”aldrig har så få, gjort så mycket för så många så länge”. Vi pratar alltså om mer än 50 år som artist, tusentals alster, shower, Knäppupper, skivor, m.m.
Det är svensk kultur, inte finkulturen som vi ska lära oss att fatta "det fina" med. Gör du inte det lille medborgare är det fel på dig, eftersom kultureliten vet vad som är bra resp. dåligt. Du vet inte vad som är bra respektive dåligt, det ska andra tala om för dig och du ska springa till bokhandeln och köpa böckerna av Nobelpristagarna även fast du inte fattar ett vitten, och tröttnar på konstigheterna efter 20 sidor.
Men när man tänker på Povel, och hans alster slås man hur mycket han egentligen var tidstypisk i varje tid men stod ”över” trender och ”innesaker”. Tänk t.ex. på Powshow II, med numret ”Jag diggar dig.” , när han torpederar en hel generation. När jag först såg den insåg jag att han helt enkelt hade rätt. Jag var lurad av modenissar och larviga trender.
Andra alster är lite mer svårförstådda, som t.ex. The Sukiyaki syndrome. För att förstå den måste man ha bott eller vistats i Kina eller Japan. Har man det, skrattar man gott eftersom det är precis som han sjunger – rätter som inte finns kommer bara inte in, även om de står på menyn.
Han har vidare under 50-år hållit sig ifrån politiska angrepp. Fantastiskt egentligen, eftersom politiken inbjuder komiker och artister till att både ironisera och förlöjliga det som sker politiskt. Det enda övertrampet var kärnkraftsdebatten, men det får vi väl tillskriva hans fru Susanna som ”vållande”. Han har vidare under alla verksamhetsår inte kommit med några skämt som är ”under bältet”, d.v.s. med sexuella anspelningar.
I hans digra produktion finns det många verk som är fantastiska rent musikaliskt. Nu är jag ingen expert på musik, men det finns många mindre kända alster som helt enkelt är fantastiska och rent njutbara utan Povels underfundiga texter.
Så för att avrunda; Jag tycker Povel var den största artist vi någonsin haft i detta land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar