I den paradoxala ankdammen

Det här är rätt kul (artikel SvD); man allokerar 215 miljoner för att stödja demokratiska nätaktivister runt om i världen. Det kallas ” ...särskilda bistånd till nät- och demokratiaktivister ”, och det låter väl vackert. Exakt vilka pengarna går till och hur det funkar är givetvis inget man pratar om, eller talar om.

Men det roliga i detta är att man samtidigt har en censur inom landet som man pratar tyst minst lika tyst om. Det fungerar så att opassande uppgifter och information inte ska, varken får komma ut eller till tals. Man förlitar sig på de klassiska medierna i form av tidningarna och givetvis Public Service. Tidningarna har regler att hålla sig till och det är direkta dekret om vad som gäller, men hemliga givetvis. Lilla Saltsjöbadsavtalet (som aldrig har ägt rum) ger ju en stor vägledning.

Men när det gäller nätcensuren, fungerar det så att tidningarna ansvarar för vad de publicerar, vilket även inkluderar kommenteringsfälten. Ganska larvigt kan man tycka, men så är det. Den som spikar upp en anslagstavla är alltså ansvarig för vad som står på lapparna vem som helst får sätta upp.

Men den stora skillnaden är bloggar. En länkning till en blogg är inte tidningens ansvar, utan det som står i bloggen är den som håller i bloggen ansvarig för, inte tidningarna. Ur ren demokratisynpunkt borde det alltså vara förbjudet att radera blogglänkningar. Samtidigt som ansvaret för vad som publiceras ligger på tidningarna, är kostnaderna för att radera/kontrollera kommentarer något som tidningarna får ta.

Givetvis skulle det även se illa ut om statliga pengar gick till att censurera, alltså betalar tidningarna det, men det finns samtidigt presstöd, vilket är ett perfekt styrmedel och de tidningar som skulle gå utanför ramarna riskerar givetvis att förlora, eller få sänkt presstöd. I praktiken är alltså presstöd censurpengar. SvD får t.ex. massor i presstöd, och märkligt nog är det just den tidning som raderar kommentarer flitigast, och denna blogg är bannad av SvD - inga länkningar visas i SvD. Att spendera sin tid till att kommentera i SvD är inte mödan värt (jag har provat), allt som inte är PK raderas utan anledning, orsak eller kommentar. Hur SvD sköter detta vet jag inte men gör man, och den största skarprättaren av både kommentarer och länkningar heter Interaktiv Säkerhet AB i Varberg och de täljer guld med kniv på denna politik. Det är dock oklart om just SvD använder sig av detta företag. Det kan ju vara att så är fallet men man vill inte bli nämnd som "kund".

Alltså fungerar det så att i det lilla paradoxala landet Sverige; politikerna delar ut presstöd (500MSEK), vilket är en garanti för att tidningarna håller sig till det som är PK, raderar olämpliga kommentarer och länkar trots att dessa inte på något sätt strider vare sig mot lagen eller de regler man stipulerat för kommentering. Alltså ett direkt undertryckande av åsikter och censur av åsikter som inte passar.

Samtidigt har man någon halvhemlig verksamhet som skickar skattepengar (215MSEK), utomlands till olika verksamheter för att understödja demokrati och yttrandefrihet, vilket sannolikt är olagligt i länderna i fråga.

Som sagt denna blogg är bannad av SvD, sedan minst ett år. Helt utan anledning, kommentar och trots att det jag skrivit aldrig (mig veterligt), stridit mot lagen. Det spelar ingen som helst roll om jag blogglänkar till en artikel om vattning av pelargoner och bidrar med mina pelargonkunskaper och bra tips– länken visas inte.

Så mycket för yttrande- och tryckfrihet, vilka äro grundplåtarna för en demokrati. Åsikter som inte passar politikerna, d.v.s. ej är PK ska förtrycks i Sverige emedan svenska skattepengar går till att uppmuntra och stödja sådana åsikter i andra länder.