fredag 8 augusti 2014

Den svenska religionen

Jag drabbades av lite skrivklåda igår och idag och skrev följande, om samma sjukdom drabbar mig i morgon blir det fortsättning. Det blev lite långt för ett blogginlägg, men jag hoppas du finner det läsvärt. Jag tror fortsättningen blir om just busspendling. En försummad konstart som ej lär rendera  några pris.


Bilen är ett lysande transportredskap. Man har luftkonditionering, kan lyssna på musik hur högt man vill och sitter bekvämt. Ska man pendla med bil till en arbetsplats sådär 50 km bort blir det dock tråkigt, och dessutom dyrt. Tråkigt för att det är samma tråkiga väg hela tiden som man kan varenda sväng på. Att man inte får köra i valfri hastighet gör inte saken bättre. Faktum är dessutom att alla vägsträckor man frekventerar tillräckligt ofta blir tråkiga. Jag har själv åkt billedes till mitt arbete ca 20 km bort i runt tio år från en liten underbar stad till den större staden. Vägen var med backspegelns facit helt fantastisk; berg, vinodlingar, majsfält, underbar arkitektur på husen, gamla kyrkor  och små pittoreska byar, äldre än Sverige. En by jag passerade vet jag inte när den grundades, men vineriet i denna startades i alla fall 619. Det stod på en flaska innehållande ett rött blask som bara var att hälla ut i vasken. Min tanke därvidlag var att om de inte lärt sig göra gott rödvin sedan 619, är nog hoppet ute. Eller kanske är det enbart fel på mina vinpreferenser?
Men på vägen till detta arbete som pendlare passerade man även vallmofält, underbara skiftningar i färgerna under åren och ofta var det rovfåglar som falkar eller ormvråkar. De sistnämnda har en rent usel känsla för trafik som skulle få Trafikverket att förbjuda dem omedelbums. Jag har ett antal gånger varit nära att kollidera med lågtflygande ormvråkar. Sedan var det hastigheterna. Genom byarna var det 50 km/h och det eller långsammare körde man. Det handlar om respekt och ansvarstagande, inte vad det stod på skyltarna. På de tvåfiliga vägarna var det 100 officiellt men det var det aldrig någon som bekymrade sig om. ”Bekymrade” var egentligen inte rädslan för att bli ertappad av polisen, utan det fanns ingen anledning egentligen att köra fortare, och på många sträckor var det inte ens möjligt. Men den officiella gränsen var 100. På vägen till arbetet var det en bit med ”fri fart”, ingen Autobahn men i alla fall. Visst, ibland blev det runt 200, men det var inte så rak och bra väg så vanligtvis var det bekvämare att köra runt 150, och jag hade vanligtvis inte så bråttom. Men på Autobahn brukade trivselhastigheten ligga på 180-210, men det var inte vägen till jobbet utan mest tjänsteärenden.
Men nu kommer det som man kan tycka är konstigt. Allt blev en transportsträcka med tiden och man såg inte det vackra. Jaha, det såg ut som igår på vägen till jobbet, inget har hänt och jag har åkt samma väg några tusen gånger. Det blev alltså tråkigt med tiden. Trots skönheten, frihetsgraden mot svenska vägar och allt annat. Turister åkte samma sträcka och suktade innanförbilrutorna efter att få bo i eller betalade dyrt för att semestra i detta område. För dig som är gammal nog att minnas en serie som gick på TV en gång i tiden och hette ”Schwarzwaldkliniken”, är det området jag beskriver. Det blev tråkigt, en transportsträcka och var bara vägen till jobbet.
Sedan hamnar man i Sverige. Platt, tråkigt och en sträcka att köra till jobbet på knappt 70 km. I början var det bil som gällde, och man lärde sig sträckan exakt. Man visste var det gick att köra om, vart vartenda hus var och suktade efter någon form av variation som uteblev. Dyrt var det åxå. I Tyskland var det gratis ny firmabil som gällde med allt betalt och byte vart tredje år. Här i Sverige var det privatbil och svindyr bensin, och givetvis alla försäkringar, skatt och service som måste betalas. Att pendla till ett jobb knappt 70 km bort och köra bil är alltså bara en fråga om uthållighet, tristess och ekonomi.
Så jag upptäckte att man faktiskt kunde åka kommunalt. Mycket udda för mig och en ny upplevelse, då jag inte sett insidan på en buss på minst 15 år. Men värt att prova, trots att sträckan i fråga innehöll ett bussbyte och tog kanske 30 minuter längre. Första sträckan trafikerades av en ”Expressbuss”, och frekvensen på den lokala anslutningsbussen var hög. Så jag provade.
Nu är det ju så märkligt att man liksom måste passa tider. Bussar går på bestämda tider och kommer man försent är man rökt och får vänta på nästa buss som sannolikt inte alls är en expressbuss, utan en lokalbuss som stannar där det finns ett hus eller en korsning. Det kan ju vara så att vägen från korsningen leder till ett hus, och det finns därför all anledning till att förlägga en busshållplats avtagsvägen till huset.
Efter ett tags pendlande med kommunala färdmedel upptäckte jag att man faktiskt kunde sova på bussen. Inte någon riktig sömn egentligen utan någon form av halvdvala där man lärde sig att platsbestämma bussen baserat på allt från ojämnheter i vägen till den svenska snuttefilten rondeller.
Men ändå, det var en stunds vila och jag lärde mig ganska snart att ju tidigare man åkte ju mindre trassel var det och rena proffspendlare som behärskade att i princip krypa in mot bussfönstret och kunna halvsomna med några minuters varsel. Ju senare man åkte ju mer klantskallar befolkades bussen av i form av ungdomar eller damer som kunde tjattra om allt. Problemet med damerna var då att de var högljudda och kunde spontant skratta till vilket väckte tappra pendlare i omgivningen. Ungdomar var egentligen inget större problem eftersom de försvann i mobiltelefonträsket efter mindre än 12 sekunder. Antingen var det spel eller musik, men ett mycket litet störmoment. Men med en tillräckligt tidig buss riskerar man att slippa ungdomarna. Av någon anledning tycker ungdomar att det är roligt att sitta längst bak i bussen, ju yngre ju längre bak. Är det många som ska på en buss gör man därför klokt i att kolla om det är några barnfamiljer med barn, några år gamla i de som ska på bussen. Är så fallet bör man inte sätta sig långt bak. Det blir garanterat störningar i form av syskon som bråkar, platsbyten eller leksaker som tappas och måste lokaliseras. När det handlar om ungdomar sätter de sig vanligtvis inte just längst bak utan 1-2 rader fram från bussens slut. Detta är symptomatiskt för i synnerhet ungdomar med kassar innehållande alkoholhaltiga drycker.
Men det stora riskmomentet är barnvagnar. Inte för den plats de tar utan för att de vanligtvis innehåller någon mindre person som sannolikt inte fattar medresenärernas behov av välbehövlig vila, har just upptäckt att man kan göra olika ljud med de röstresurser man har eller är missnöjd med något. Problemet är antingen att den eller de som rullat barnvagnen till bussen tycker det är sött, accepterbart eller har givit upp kampen på att få lille Emil tyst. Som medpassagerare kan man ju inte gärna heller göra något åt saken, småbarn är småbarn. Men meddelandet är enkelt; det gäller att ta plats i bussen så långt som möjligt från en barnvagn. Visst, jag kan tillstå att i alldra flesta fall utgör barn som rullas av sina föräldrar inget problem i bussar. Men risken är stor att man vaknar av skrik, eller ett ljudligt nonsensvokabulär som knappast renderar i ett Nobelpris, men dock bättre än att höra Kristina Lugn.

Men man måste lära sig att skilja på två saker; pendling till jobbet och pendlig från jobbet.
Till jobbet är Expressbussar bra, och de som tar dessa är proffs på att pendla och transporten går i stort sett lika fort som det tar en laglydig bilist. Problemet är bara att slutdestinationen sannolikt inte ligger precis vid arbetsplatsen, varför ett bussbyte behövs och lokalbussen kör en sightseeingtur i ett område ingen vill se. I mitt fall är tidsförlusten totalt sannolikt en halvtimme totalt, förutsatt att jag håller hastigheterna som är stipulerade på skyltar vid vägkanterna, uppenbarligen som någon tvivelaktig form av vägdekoration. Det mycket märkliga är logiken bakom att sänka hastigheterna på vägarna och sedan sätta upp plåtpoliser är att man förvandlar bilförarna till rattande zombies som spenderar mer tid på att titta på hastighetsmätaren än vägen. Har man råkat köra 20km/h över en skyltad hastighet på en raksträcka ska man drabbas av stor ångest och läsa minst 20 Ave Maria. Hade det varit ett katolskt land kunde polisen inrättat biktkurer på polisstationerna där syndande bilister kunde berätta sina synder. ”Förlåt mig konstapeln för jag har syndat. Jag har kört för fort 12 gånger, felparkerat fyra gånger och detta är det värsta…jag drack en folköl till maten och körde sedan bilen till min döende syster. Det kan ha varit rattfylleri…förlåt mig fader.”
Det finns givetvis ingen förlåtelse för sådana saker, det fattar varje svensk. Så det är bara en fråga om utdömande av straff. I detta fall må det allvarliga straffet bli att gå in på NTF:s hemsida och läsa igenom allt som därstädes ger storebrors önskevisioner om ehuru trafikanter skola bete sig. NTF är förresten en liksom överbliven sak som skapades till högertrafikomläggningen, och det är en förkortning för Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande. Varför de finns kvar är en gåta eftersom jag tror de flesta fixar det märkliga och ”nya” med högertrafik, nådens år 2014.
Men regelefterlevnad i trafiken är en religion i Sverige, för att ”rädda liv”, och den som syndar bestraffas hårt rent monetärt. Inte för att något har hänt, någon eller någon har skadats utan för att det kanske det kanske kunde ha hänt. Men låt oss som exempel ta det enkla fallet med att polisen tar en bilist som kört 160 på motorvägen. Expressen skriver om vansinnesfärden, och detta lagförs. Om det hade varit jag hade jag anfört att jag har tio års erfarenhet av att köra fortare än så dagligen, och det fanns inte en kotte på motorvägen, samt bra vägförhållanden rådde. Tror någon logik och sunt förnuft fungerar i detta fall? Glöm det. Religionen trafikflum med nollvision innebär att alla ska koppla bort alla former av logiskt tänkande och bara lita till stipulerade regler. Att minst dubbelt så många tar självmord varje år som dör i trafiken struntar man i. Dessutom hur många som dör i vårdköer, eller av bristande, felaktig eller utebliven vård av landstingen struntar man blankt i. Regelefterlevnad i trafiken är en svensk religion där din logik och dina logiska argument inte spelar någon som helst roll. Men försök inte anföra logiska argument om du ertappas som regelbrytare i trafiken, straffet blir bara värre. En religion är en religion och den må ej ifrågasättas, vare sig rent generellt eller mot den enskilda strafföreläggaren.
Men för att återgå till ämnet är det alltså så, att man inte bör till en rimlig kostnad och med försvarlig tidsvinst åka till arbetet medelst bil. Avgifter på skatter och sedan moms på skatterna gör att bara bränslekostnaderna blir enorma. Återstår alltså att pendla med buss.

1 kommentar:

Robin Shadowes sa...

Ett alternativ du nog skulle uppskatta är så fall tåg, då dom i regel har nån tystnadskupé. Vågar inte svära på alla tåg men Öresundstågen har det i alla fall. I rättvisans namn borde även fler tåg hade om inte annat. Där slipper man bäbisar och tjattrande tanter om inte annat.