fredag 19 november 2010

Föräldrars rätt i samhället

Madeleine Leijonhufvud, har skrivit en artikel som går ut på att man skulle straffa föräldrar som ”super” eftersom, enligt henne, de sätter sina barns liv i fara.

ML är alltså professor em i straffrätt, och hänvisar till en del annan lagstiftning av antingen irrelevant slag eller lagstiftning som är skapad, inte baserad på vad som är rätt eller fel, utan är till för att spara pengar för staten/landstingen/kommunerna. Om någon t.ex. invalidiseras i trafiken kostar det enorma pengar för landsting och kommuner under många år, och det är vad som skapat den nästan rabiata lagstiftningen i trafiken, inte någon form av omsorg och att spara liv även fast det är vad man anger som anledning. Vidare anger hon kopplingar med andra lagar, bara för att tala om att det finns rent idiotiska sådana, t.ex. gällande TV-avgifter, cykelstölder och att man inte är skyldig att rädda någon som håller på att drunkna.

Sedan verkar det ingen skillnad i hennes artikel på att dricka lite vin och att supa. Det sistnämnda begreppet är en klassiker inom nykterhetsrörelsen som tror att man inte kan dricka lite vin till maten utan att bli oförmögen till allt och alkoholiserad, dessutom ger det intrycket att man dricker ren sprit i sanslösa mängder bara med intentionen att bli så berusad som möjligt.

Men det fundamentala felet hon gör att basera sitt resonemang på att barnen är något som myndigheter/samhället borde ha ansvaret för. Att ha ansvaret för sina egna barn är föräldrarnas rättighet, det är inte samhällets. Om däremot barn misshandlas eller uppenbart far illa av andra anledningar kan sociala myndigheter gå in och beröva föräldrar denna rätt. Men det viktiga är att förstå att samhället är till för människorna, människorna är INTE till för samhället. Det är inget ansvar för myndigheter att blanda sig i vad en familj gör, hur ofta man dricker vin till maten, tar en pilsner eller att göra alkoholkontroller på föräldrar.

Det fanns en tid i detta samhälle, inte alltför länge sedan, d.v.s. från 1935 till 1975, när myndigheterna beslutade vilka som skulle ha rätt att föröka sig, och man steriliserade under denna period drygt 60.000 personer, baserat på makarna Myrdals ”folkhem”, rasbiologi, och en del andra parametrar. Kanske anser ML att det är dags att gräva upp denna gamla ”steriliseringslag”, och applicera den på medborgare som myndigheterna definierat som ”supare”, för att på så sätt förhindra eventuell framtida barnmisshandel och bristande omvårdnad? Eller kanske göra oannonserade hembesök med alkoholkontroller på föräldrarna?

För några år sedan myntades begreppet Boströmsamhälle, vilket innebär att myndigheterna har rätt att snoka i allt, inkluderande människors privatliv. Som vanligt med motiveringen ”har man bara rent mjöl i påsen”, och ”det är inte sådana som just dig vi är intresserade av”.

Och här knyts påsen ihop – om man har åsikten att samhället är överordnat individen, har individen inga som helst rättigheter i samhället, bara skyldigheter, och detta ger automatiskt myndigheter rätten att efter eget tyckande snoka i, och dokumentera medborgarnas liv, samt samköra alla databaser man har. För samhällets bästa givetvis. En följdverkan av detta är då att myndigheterna givetvis ska kontrollera föräldrar extra noga, och vårdnaden om barn bara är en ynnest från myndigheterna, och barnen kan tas ifrån föräldrar om minsta misstanke föreligger om att föräldrarna inte är kapabla till att uppfostra goda medborgare. Bötesförelägganden som ML pratar om, är ju helt ineffektivt och straffar bara de drabbade barnen i sin förlängning.

Vi har då skapat en blandning av Stalins kontrollapparat, fast i modern version, makarna Myrdals folkhem, och ett klockrent kommunistiskt samhälle. För din egen skull lille medborgare, eller ska vi säga myra i stacken.


10 kommentarer:

Klahawa sa...

["Att ha ansvaret för sina egna barn är föräldrarnas rättighet"]

Hoppade du över delen där hon skriver om ansvar?
Att ha ansvar är ingen rättighet, det är en skyldighet!
Lika mycket som det är en skyldighet att hålla farten i trafiken så att man tar sitt ansvar att inte skada andra, eller för den delen orsaka samhället onödiga kostnader.

Ulmerkotten sa...

Så du menar att barnen tillhör samhället, inte föräldrarna? Vidare gör sig då myndigheter till talesmän för samhället genom att kräva att samhällets barn uppfostras enligt de normer myndigheterna fastlagt. Det är det alltså föräldrarnas skyldighet att tillse, vid vite.
Detta tankesätt är rent skrämmande.

De jämförelser både du och artikelförfattaren kommer med t.ex. med trafiklagstiftningen är så haltande att jag inte finner anledning att kommentera dem.

Louiseblues sa...

Vem är det som får ta hand om alla vuxna barn som farit illa av missbrukande föräldrar, jo det är samhället. Det finns stora risker att de hamnar själva i missbrukarvården, kriminalvården, psykiatrin, socialtjänst, etc

Ulmerkotten sa...

Louiseblues
Nix, du gör samma tankevurpa. Samhället är inte myndigheter. Samhället består av samtliga medborgare i detta land. Myndigheterna (statliga verk, myndigheter, landsting, kommuner, riksdagen) gör sig till talespersoner för för "samhället", vilket i sin tur leder till tolkningen att myndigheter är samhället, men det är helt felaktigt.
Samhället består av ca10miljoner personer, varav majoriteten är vuxna, har ansvar och skyldigheter, och dessutom får rösta. Familjen är sedan en liten del i samhället, och föräldrarna har ansvaret för sina barn. Alltså kan inte samhället ha ansvar för barn och definitivt inte myndigheter.

Klahawa sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Klahawa sa...

Att ["..inte finna anledning att kommentera.."], betyder i mina öron att man inte bryr sig eller inte har argument som emotsäger ett påstående.

"samhället" är vi alla. Vi har alla skyldighet att vårda det på bästa sätt, så även de som ännu inte blivit vuxna nog att ta hand om sig själva.

Barn "ägs" inte av någon, de vårdas av den som har satt dem till världen! Och om inte myndigheter talar för utsatta barn, vem gör det då?

Varken jag eller någon annan "ägs" av sina föräldrar, eller staten. Men jag säger det igen. Vi har SKYLDIGHET att ta hand om barnen på bästa sätt möjligt. och kan man inte låta bli att supa sig kanonfull, då ska man inte skaffa barn. Lika lite som man ska köra bil om man vet att man inte kan låta bli att vara berusad.

Ulmerkotten sa...

Klahawa
Grejen med trafiklagstiftningen är att den består av två delar. Den ena är att straffa de som dummat sig efter att en olycka skett. Men den andra delen är den som är för att förhindra olyckor. Man straffar alltså folk utan att någon kommit till skada. Typexempel är hastighetsöverträdelser, och trafiknykterhet. Trots att det bevisligen inte hänt ett dyft, inget eller ingen har skadats straffar man alltså trafikanter med mycket hårda straff.

Detta är den enda typen av lagstiftning, förutom förberedelse till terrorbrott, olaga vapeninnehav, och liknande där man straffar folk utan att någon skadats eller något hänt. Bara för att något kunde ha hänt.
Applicerar vi detta sätt att agera på berusade föräldrar, ska de alltså straffas för att ett barn kunde ha blivit lidande på något sätt, ospecificerat hur.
Har däremot någon skadats oavsett det sker i trafiken eller ett barn har blivit skadat eller lidande av föräldrarna är det samma sak rent juridiskt.

Det är riktigt att man inte äger ett barn, men myndigheter för inte heller barnets talan. Man vårdar ej heller ett barn, eller är vårdnadshavare. Formuleringen ”vårdnadshavare” anspelar på att ett barn tillhör samhället, och föräldrar har bara, genom att skaffa barn blivit en vårdande enhet till dess barnet är myndigt. Detta är en rent kommunistisk sak – anser man att barnet är samhällets egendom (vilket för socialister/kommunister innebär statens egendom) , eller ansvar om du vill, kan man kalla föräldrar för vårdnadshavare.

Man kan givetvis se det så att föräldrar har en skyldighet att uppfostra sina barn. Men det intressanta är att vad som är rätt eller fel inte bestäms av någon myndighet. Det bestämmer föräldrarna själva. Man kan alltså inte kräva av föräldrarna att de ska uppfostra sina barn på ett visst sätt eller med vissa normer. Som jag påtalat; myndigheter är till för medborgarna, inte tvärtom. Myndigheter har inte ett dyft med hur föräldrar uppfostrar sina barn. Lider barnen nöd eller skadas på annat sätt pratar vi om något helt annat, men det gör vi inte. Artikeln gör en hel rad med helt irrelevanta jämförelser mellan olika lagar och hur föräldrar uppfostrar sina barn. Senast i dagens DN kan vi läsa hur man använder barntandvården som spejare för ”barn som far illa”, och de ska rapportera till sociala myndigheter.

Klahawa sa...

Där håller jag delvis eller i stora delar med, och vad vi kan konstatera är att samhället och faktiskt människor i övrigt. Lägger för mycket kraft på att förhindra det som ännu inte har hänt, istället för att hindra det som händer.
Exemplet med tandvård är totalt vansinnigt. Man kan inte använda statistik i alla fall. Ibland kan det ha andra grunder att barn har dåliga tänder. Och där har staten absolut inget att säga eftersom tänderna är var och ens privata egendom. Att anmäla till sociala anser jag dessutom vara fel. En eventuellt partisk tjänsteman får reda på något som de kan tolka fel. Bättre vore att sådant anmäldes direkt till polisen som fick utreda ifall det fanns rättslig grund för en anmälan och eventuellt ingripande. Sociala är en väldigt rättsosäker institution att ha hand om så viktiga frågor.

Ulmerkotten sa...

Klahawa.

Ok, vi börjar bli överens. Men vad som verkar ha hänt, är alltså att tandläkarna har fått instruktioner om att fråga ut barn om deras familjeförhållanden, och att titta efter tecken på barnmisshandel eller annat. Allt som kan tolkas till tecken på "barn som far illa" ska alltså rapporteras. Alltså saker som inte har ett dyft med tänder/tandvård att göra.

Och eftersom nu rapporterna från olika delar av landet är så olika tolkar BO det som att det finns ett mycket stort mörkertal i "barn som far illa".

Klahawa sa...

mm.. nu är det jämt:)
Det där ordet "stort mörkertal" är ett sätt att säga att vi måste ha lagar för att kunna komma på alla dem som vi inte har hittat än. Och medan vi letar kanske vi hittar något annat än vi egentligen letade efter...
Åter igen så anser jag att det är viktigare att göra något åt det som man hittar än att leta efter sådant som kanske finns! Fram för mindre hängslen och fler bunji rep.