Ok, nu är det en typiskt svensk lördag. Det finns en del att göra och man fixar en del, resten får vänta tillsöndagen. Eftersom man får lite raster i hemarbetet kan man ju ”skriva av sig” lite. Vad ska man blogga om idag då? Tja…eftersom man börjar ruttna ur på svenska nyhetsmedia. Man filosoferar över vad som är en nyhet och vad som är acceptanskriteria för att den ska publiceras. När man läser en nättidning, scannar man ju snabbt över alla nyheter för att läsa de som man finner intressanta, och de artiklar som är intressantast öppnar man och läser. Men hur gör tidningarna en selektion över vad som ska publiceras i första läget? De får ju en massa information och vad som skulle kunna vara nyheter, och sedan selekterar de ut vad de bedömer skulle vara intressant för de potentiella läsare man har.
Men det är rätt uppenbart att det finns ett filter när det gäller vissa nyheter, som säkert skulle vara ett riktigt scoop, men det finns instruktioner om vad som är lämpligt och olämpligt. Dessa instruktioner håller man sig till och har alltid gjort så.
Ok, om vi tar det tillbaka i tiden, en 20-30 år eller så, var det givetvis så att förfinat propagandaapparaten. Det fanns inga satellitkanaler, det fanns inget internet, det fanns inga andra kanaler än de som politikerna kontrollerade. Lite variationer var det givetvis, på en moderat tidning respektive en kommunistisk men det generella var att de var kontrollerade av sina respektive partier.
Public Service är en tragikomisk historia i sammanhanget. När det begav sig var det i stora stycken de som bestämde allt. Medborgarna satt vi TV-apparaterna och tittade på den statliga propagandan, och under den falska förespeglingen att det var objektiva fakta som levererades, invaggades medborgarna i tron att de kunde skapa sig egna åsikter baserade på just Public Service. Jag kan rekommendera några gamla ”Anslagstavlan” från denna tid, vilket när det begav sig var ”information” för din egen skull lille medborgare. Propaganda var det inte.
Men vad man samtidigt kan konstatera är, att inte ens idag finns det ett enda nyhetsmedia i hela värden som tillstår att de avser påverka sina läsare eller tittare med propaganda eller vinklad information. Alla tillhandahåller just fakta, information och nyheter. Om vi nu ställer Public Service inför detta faktum, skulle alltså enbart de svenska medborgarna i hela världen vara de enda som just får opolitisk information och fakta via Public Service. Låter man sig luras av detta, vilket i sig självt är propaganda, är man skrämmande naiv. Märkligt nog även idag hävdar man detta och tror att dagens medborgare med tillgång till satellitkanaler och internet ska tro på. Tror ni mig inte är det bara att kolla på Youtube efter ”Tackfilm”. Är man en idiot och tror på denna propaganda förtjänar man att få betala ”licensavgift” som straff.
Man skulle utan vidare kunna skriva en bok om hur Public Service i synnerhet och media bedriver propaganda. Men det intressanta idag är att de håller fast vid de gamla etablerade sätten att föra propaganda som en snuttefilt. Så konstigt nog även idag, och man gör vad man kan för att förtrycka information som man inte ingår i, eller är förbjudet av vad vi kan kalla för ”högre ort”. Man måste givetvis försöka upprätthålla flaggan om att man tillhandahåller nyheter och information, men för den som kan läsa mellan raderna och se vad som utelämnas framstår en klar bild.
Låt oss ta några exempel. Det lilla skruttpartiet som ingen bekymrade sig för, som heter Sverigedemokraterna, rapporterades inte ett dyft om under valrörelsen 2006, ända fram till 2009 på sommaren då Mona Sahlin gick på en riktig mina i en debatt med Jimmie Åkesson, sedan och för precis ett år sedan i November 2009, blev det klart för alla hur partipiskan och propaganda fungerar i och med Vellingeincidenten. I samma veva trodde Maud Olofsson, att hon skulle kunna skåpa ut Jimmie Åkesson i en TV-debatt. Nu fick den samma resultat som för Mona Sahlin, och desperationen inom de etablerade politiska lägren steg. Man beslutade sig då för en strategi, som bestod i att man inte skulle debattera med SD, och dölja allt som ifrågasatte invandringspolitiken. Det var några små problem med integration bara. Sedan började förorter brinna med rena kravaller, gängkriminalitet och mord. Allt nämndes som små notiser och konstateranden, emedan det var helsidesuppslag i vissa tidningar med planer på hur det skulle bli trevligare i de gamla förslummade miljonprojektsområdena skulle bli förskönade. Detta kombinerade man gärna med intervjuer av Lisa Svensson i Rinkeby som tyckte allt var jättetrevligt i detta bostadsområde. Desperationen steg under våren 2010 och man gick ut med dekret till tidningarna om att alla inlägg eller bloggar som på något sätt kunde tolkas invandringskritiskt, helt enkelt skulle raderas. När man publicerade direkt propaganda tillåts inga blogglänkningar eller kommentarer. Det man publicerade måste då stå oemotsagt helt enkelt. Så mycket för tryck och yttrandefrihet.
Man hade även tagit ett generellt beslut att inte ta några debatter med SD, eller kommentera något de gjorde, skrev eller sa. Desperationen var stor eftersom opinionsundersökningarna visade att de skulle få platser i Riksdagen. Vänsterpartiet mobiliserade då sina mest militanta idioter, och det blev organiserade aktioner bara för att hindra SD-möten i valrörelsen i form av visselkonserter m.m. En del gick så långt att de gjorde direkta personangrepp på SD-medlemmar. Det mest flagranta var när någon angrep en SD-medlem och ristade in ett hakkors i pannan. Detta flagranta angrepp både på personen och demokrati rent generellt marginaliserades, och man lyckades hitta någon som sade att han kan ju ha ristat in det själv. Detta blev givetvis stora rubriker i media, och slutsatsen var att han ristat in ett hakkors i sin egen panna., och hittat på hela överfallet. Ärligt talat – låter detta som en trovärdig historia mot bakgrunden av att diverse militanta vänsterfalanger sannolikt beordrats att angripa SD-medlemmar efter eget godtycke?
Ok, hur kommer det då sig att SD kom in i riksdagen, och att flera hundratusen röstade på dem? Alltså trots den intensiva propagandakampanj man lanserat för att både marginalisera och smutskasta SD. Rena lögner var och är legio, bara målet kunde uppnås, vilket var att hålla SD borta från politiskt inflytande.
Svaret är enkelt – internet. Medborgarna kunde utväxla åsikter både om media och få information som inte var eller är kontrollerad av media. Ett typexempel på ett informationsmedia på internet i vilket man kan hitta det media inte meddelar eller skriver är Politiskt Inkorrekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar