Om hur jag blev rasist

Det är ju idag så att alla som inte stämmer in i hyllningskören över invandringen är rasister eller främlingsfientliga. Mittenpolitikerna nöjer sig med tillmälet ”främlingsfientlig” emedan de på vänsterkanten inte drar sig för ordet rasist.

Alltså är jag rasist, eller i alla fall främlingsfientlig.

Man undrar liksom hur jag blev detta. Kanske var det när jag var mycket liten, och man fick lära sig med bröstmjölken att det fanns utlänningar. Dessa var inte mörkhyade, för sådana fanns inte, utan hade vad vi idag skulle kalla för Medelhavsutseende. Mörhyade hade man inte sett, men man kunde läsa sagor om Lille svarte Mumbo, eller Sambo och hans liv bland farliga djur i mörkaste Afrika, och andra liknande saker på biblioteken och i skolan. Negerbollar kunde man köpa eller göra med mors hjälp. Zigenare var livsfarliga, och det gick hemska historier om vad de kunde göra med barn de fick tag i. En kompis, hade hört av en kompis, som hört av en kompis att han hade blivit beskjuten med gevär då han kommit för nära ett gammalt ruckel det bodde zigenare i. Säkert sant…

Vi pratar om hur livet i den lilla avkroken Sverige var för sådär 40-50år sedan, och det man då fick med bröstmjölken och hur man levde då. Det var grundat på i huvudsak två saker:

Det första var att man hade en mycket mindre intressesfär och ett mindre rörelseområde än idag. Man var i området där man bodde, köpte saker ur lokala affärer, inte alla hade bil, och kommunikationsmöjligheterna var begränsade. De som kom från andra stadsdelar snackade lite annorlunda, och det gick hemska historier om gängen på bara den andra sidan sta’n, d.v.s. söder i Stockholm. De hade säkert liknande historier om oss, så det var nog rätt ömsesidigt. På 60-talet började Stockholmare köpa sommarnöjen och man kunde komma ut i en helt annan miljö. Ute vid sommarnöjet bodde urinvånarna, som givetvis inte såg med blida ögon på 08-idioterna som bara kom på sommaren för att spendera några veckor.

Utomlands åkte man inte. Tja, kanske på sin höjd till Åland, eller till Danmark, men det var så långt man kände till. Man hade helt enkelt sin lilla låda, och den höll man sig till, allt annat var främmande och konstigt, eventuellt även direkt farligt baserat på hörsägen. Den information man hade om allt utanför sitt intresseområde, var baserad just på rykten, eller eventuellt det som man fick sig till livs via Sveriges Radio, eller Sveriges Television med en och senare två kanaler.

Det andra, är att de åsikter man hade var baserad på makarna Myrdals vision om folkhemmet. Denna vision var i sin tur baserad på de rasbegrepp som tutades i Svenska folket i sådär 25år, alltså från tidigt 20-tal till efter Andra världskriget. Ända in på 50-talet gällde dessa regler och man ansåg helt enkelt att det fanns mindervärdiga raser och att dessa skulle utrotas. Man hade då inte koncentrationsläger som i Tyskland, utan i stället steriliserade man alla de som inte passade in. Man antog 1935 en steriliseringslag som baserad på rasbegreppet som var mer långtgående än de som gällde i Tyskland. Denna lag gällde faktiskt ända till 1975. Under 50-talet förbjöds diskriminering eller särbehandling baserat på ras eller liknande, men steriliseringarna fortsatte dock med andra motiveringar, men lika många årligen. Så mycket för rasism och främlingsfientlighet i svenska historien, och i synnerhet socialdemokratins historia. Faktiskt bara 35 år sedan.

Ok, men hur blev jag då rasist och främlingsfientlig? Jo, det var så att det kom folk från sydeuropeiska länder till Sverige, och det var folk som kom hit för att jobba. Pizza var nytt, hamburgare åxå, och jag hade en del kompisar som kommit med sina föräldrar till Sverige. Inga problem, det fungerade. Man hade kompisar som kom från andra länder som såg lite sydländska ut men det var ju inget problem, så länge det gick att fatta vad de sa, och det lärde de sig kvickt.

Jag insåg alltså att bilden av att alla utlänningar är konstiga, farliga och dumma i huvudet inte stämde. Givetvis fanns det dumgökar bland de som var utlänningar, men det fanns det ju bland svenska kompisar åxå, så grundsaken var att bedöma folk efter det man ansåg om dem, inte baserat på var de kom ifrån eller så.

Med åren blev intressesfären större, man åkte på Interrail, såg andra länder, lärde sig att man var en gäst i deras länder, och att det svenska sättet att se saker kanske alltid inte var det enda eller rätta.

Några år senare, och i arbetslivet, jobbade jag i Kina några månader. Det var under slutet på 80-talet, och kulturkrockarna avlöste varandra. Men man lärde sig mycket och insåg att det sättet man lärt sig tänka och reagera kanske inte alltid var det smartaste och mest diplomatiska. Vem är man som gästarbetare i ett land med en miljard invånare, och ska tala om för kineserna hur saker ska göras och fungera? Ingvar Carlsson hette statsministern då, och han kom till Kina som gäst, och proklamerade att Kina borde sluta avrätta folk. Aldrig har jag som svensk skämts så mycket för mitt land och i synnerhet Ingvar Carlssons uttalande, men det är en annan historia.

Sedan har jag, och betydligt senare arbetat ca 10 år i Tyskland. I en mycket gammal och stolt kultur. Givetvis även här med kulturkrockar, och annat, men man lär sig att kommer man till ett annat land anpassar man sig till vad som gäller i detta land och passar inte det har man inte där att göra. Man ställer inte krav, man lär sig språket, och man gör sitt bästa för att integreras. Sina egna och konstiga sedvänjor må man utöva så länge det inte stör någon eller på annat sätt interfererar med den kultur man bor i eller flyttat till.

Men nu är vi tillbaka i Sverige, och jag är rasist och främlingsfientlig. Det är lika bra att erkänna. Till mitt försvar vill jag dock anföra att jag inte har något emot personer av någon ras, från någon kultur eller religion. Jag bedömer personer baserat vad jag tycker om dem just som personer och individer. Så varuti ligger det rasistiska? Tja, i att jag inte anser att detta land ska ta in alla som vill komma hit. Det betyder inte att jag har någon förutfattad eller negativ inställning till personerna, eller vill särbehandla dem, men det innebär att jag anser att det finns en begränsning på hur många som rimligen kan integreras i det svenska samhället.

Kommer man till Sverige ska man bli svensk, passar inte det har man inget här att göra. Det betyder inte att man måste avsäga sig en tro eller börja ”hoppa grodorna” på Midsommarafton, men det betyder att man inte må komma till detta land och ställa krav baserat på den kultur eller religion man tar med sig från främmande land hit.

Vi har en kultur, vi har ett arv från våra förfäder, och hur mycket än Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin försöker förneka oss detta genom att hänvisa till töntiga saker eller barbari, instämmer jag inte. Jag är inte tacksam för att bli tvångsberikad, och mina levnadsmönster eller annat kringskärs genom att människor kommer till detta land. Har de valt att komma hit, och det har de, ska de anpassa sig till vad som gäller i detta land. Passar inte det, kan de finna sin nattvila i andra länder där de antingen kan påverka kultur och levnad som det passar dem, eller det redan gör det. Men i Sverige har de inget att göra eller hämta. Observera att detta är helt oavsett hudfärg, religion, kultur eller vad som helst. Jag accepterar alla för de personer de är.

Detta land heter fortfarande Sverige. Men man undrar hur länge till.

Det var så jag blev rasist. Jag ville ha ett land och vara stolt över det, och jag har inga förutfattade meningar, eller avisioner mot människor från andra länder. Något flummelum-land med alla religioner, kulturer och människor i en lycklig harmoni tror jag inte på. Jag har bott i för många länder, kommit i kontakt med för många kulturer och människor för att, kunna med erfarenheten som grund, hävda att det inte fungerar. Att tro något annat är rent naivt och baserat på ren okunskap. Väljer någon eller några att flytta hit ska de bli svenskar. Svenskar må inte ändra ett dyft, för att det kommer folk som har valt att komma just hit. Landet heter fortfarande Sverige.

Och som sagt, jag accepterar alla oavsett hudfärg, religion, kultur, åsikter eller vad det nu må vara. Om detta är rasistiskt är jag rasist.

Ej heller har jag förutfattade meningar om människor, eller nedvärderar människor baserat på var de kommer ifrån eller andra parametrar. Detta är tydligen "främlingsfientligt".

Däremot anser jag att det finns en begränsning för hur många från andra länder vi kan ta emot till detta lilla land. Och som alla vet, det finns redan en massa integrationsproblem och krav börjar ställas på hur det svenska samhället baserat på t.ex. islam, och vidare kostar invandringen enorma belopp.

Så jag är främlingsfientlig och rasist. För mig är det numera inte ett tillmäle, utan en komplimang.

Rasist - javisst!!