Det här med internet

Ironi på internet funkar inte. För länge sedan skrev någon det till mig, och så enkelt är det.
Om jag skulle skriva "De stackars ensamkommade flyktingbarnen flyr från krig, elände och förtryck och inte har en endaste släkting i livet". Finns det säkert en massa idioter som skulle tro att jag menade det. I min bok är det alltså ironi, eftersom alla vet att det inte är barn, de flyr inte och de kommer hit för att någon skickat hit dem och betalat runt 100.000kr för transporten. Men det finns en massa tomtar som tror på blålögnerna och för dem är det inte ironi, och då får man medhåll.
Gäller det islam är det samma sak. Jag har åtskilliga gånger för mig själv skrattat åt denna idiotreligion och funderat på att skriva rena ironier runt den. För ingen kan väl rimligtvis vara så korkad så de tror på islam eller tror de saker islam kommer med, och är baserat på koranen. Men skulle jag det kan man ge sig faen på att det finns en hel rad med muppar som skulle tro att ironin var mina åsikter.

Ett kul fall som är rykande färskt på Avpixlat, är att de som skriver innehållet tydligen tror att en dam som kallar sig Berit och jobbar på socialkontoret på Lidingö är en verklig person. I själva verket är det givetvis en ironiker som säkert skrattar gott just nu åt att Avpixlat inte fattat ironin i bloggen.

Men nu hamnar vi i en virituell värld som heter internet. Du kan inte lita på att en persons identitet är den riktiga, eller att åsikterna är riktiga. En del personer som finns på internet är riktiga och det de skriver är inte ironi även om deras åsikter är rent larviga. Ett typexempel är Kent Persson i Örebro, som jag en gång gjorde en "flosklometer" för eftersom det var bara floskler och idiotsvammel han kom med. Han är verklig, finns och har demokratisk funktion.

Så låt oss nu skapa en politiker som inte finns. Hur ska någon på nätet kunna skilja denne från en verklig? Att skapa en blogg tar någon minut, och sedan är det bara att ljuga, ironisera eller hitta på enligt bästa förmåga. Internet är underbart, men samtidigt farligt. Man kan hitta på en person med trovärdigt namn, ett namn på en kommun som inte finns, och lite förtroendeuppdrag inom denna kommun. Sedan är det bara att svamla på. Det finns 290 kommuner och ingen har pejling på alla. Precis som i Grönköpings veckoblad, men i nätversion och mer förrädisk.

Och då uppstår frågan igen vad vill jag uppnå? Driva med personer, luras eller bara ha kul? Tja, det kanske framtiden får utvisa.
Jag sitter just nu och funderar över ett trovärdigt upplägg...