Missnöje eller misstro

Man kan läsa i tidningarna att SD går framåt i den senaste SIFO-mätningen. En kommentar man kan läsa i AB är denna (länk) ”Men nu menar professorn i statsvetenskap Henrik Ekengren Oscarsson att partiet fungerar som kanal allt politiskt missnöje. – Jag tror att partiet kanaliserar en massa annan frustration, som missnöje med välfärden, arbetslöshet och politikermisstro.”

Jag ställer mig frågan om SD är ett missnöjesparti? Svaret är inte självklart och givetvis är det så att människor gillar SD för att de har ett missnöje med den förda politiken, men det är mer komplicerat. För det första måste vi ställa oss frågan om inte det missnöje som finns är berättigat. Till en början ska man ha klart för sig att vi har världens näst högsta skattetryck, efter Danmark, vill jag minnas. Staten, landstingen och kommunerna konfiskerar alltså en stor del av de pengar människor tjänar. Nu uppstår problemet att fråga sig vad man får tillbaka för alla dessa pengar? Svaret är att vi får tillbaka förhållandevis lite av alla pengar som myndigheterna konfiskerar.

Låt oss scanna över hur det idag ser ut i landet: Reallönerna är låga, alltså det du verkligen kan köpa. Detta i jämförelse med övriga västeuropiska länder. Arbetslösheten är minst 10% om man räknar in de i ”arbetsmarknadspolitiska åtgärder”. Ungdomsarbetslösheten är snart 30%. De som byggt upp detta land sitter på institutioner och har någon form av mindre levnadsbidrag som kallas pension. Maten som serveras till dem är skrämmande usel. Tandvård är inte gratis, sjukvården är ett riktigt bottennapp, personalen säger upp sig och flyr ofta till grannländerna för bättre löner och arbetsförhållanden. Platsbristen på sjukhusen är akut.

Skolorna (som kommunaliserats), är usla och både skolmat och undervisning är under all kritik. Vi har inget försvar, i bästa fall klarar det att hålla tillbaka ett anfall en hel vecka.

I stort sett i hela landet råder bostadsbrist vilket trissar upp priserna på de bostäder som finns. Den student som behöver en bostad i någon av universitetsstäderna, göre sig ej besvär. Kanske kan du titta på SvD där enorma lyxbostäder bjuds ut i annonser för oftast tiotals miljoner. Mäklarnas paradis uppenbarligen.

Men prioriterade är givetvis ”flyktingar” och deras anhöriga. Kommunala bostadsbolag fixar bostäder till, och företag köper allehanda herrgårdar och faciliteter för att kunna inhysa flyktingar. Allt emedan våra ungdomar inte kan finna en bostad eller ens ett arbete.

Så låt oss nu fråga oss var gränsen för missnöje går? Om man beaktar det jag skrivit ovan finner jag det inte alls konstigt att det finns ett utbrett missnöje med den politik som förs.

Men saken är den, att SD är inte ett missnöjesparti. SD har en politik som är väl uttalad och finansierad fullt ut. Givetvis är det så att migrationspolitiken spelar en central roll, och det finns många anledningar till detta. Förutom de rent ekonomiska sakerna ovan, ställs vi inför en islamisering av vårt samhälle. Denna är mycket främmande för mig och som jag ser det helt vansinnig då den är baserad antingen på en 1400 år gammal bok från arabvärlden, eller vad imamer anser. Vissa skriver 2013 och menar att vi ska vara ett västerländskt samhälle. Andra skriver 650 med naiva hänvisningar till den gamla skriften från arabvärlden, och klär sig som vandrande sopsäckar för att deras män kräver det. Denna skrift som uppmanar till mord på alla ”icke troende”, ska vi acceptera som en del av svensk kultur. Ursäkta, men något har gått snett här.

Jag tänker aldrig acceptera islam som en religion i detta land. Vill någon vara muslim i sitt hem har jag inget problem med det, men de krav som muslimer idag på det svenska samhället är inte accepterbara. Detta land vilar på kristendomens värderingar, vilket inte nödvändigtvis innebär att man som svensk är kristen, men värdegrunderna är kristna sedan vi kristnades för sådär 1000 år sedan.

Javisst handlar det om missnöje. Men samtidigt har SD en klar politik och är finansierad. Missnöjet är fullständigt berättigat. Fortsätter vi på inslagen väg, och i naivitetens namn inte ställer krav på de som kommer hit, anser att allt är ”berikande”, och ser mellan fingrarna med våldtäkter, hedersmord, bilbränder och gängkriminalitet blir detta inte mitt land. I synnerhet som våra PK-politiker döljer alla problem och kostnader av surt inbetalda skattepengar i form av minst 100 miljarder årligen. Missnöje eller misstro? Visst, jag skriver under på bägge, och inte utan anledning.