Det finns ett koncept som heter ”success stories”. Det är i princip klubben för inbördes beundran (KFIB), som berättar för varandra hur duktiga man är, och olika lyckade försäljningshistorier inom företagandet som genererat massor med pengar.
Meddelandet är; ”så här ska Ni andra göra för att bli framgångsrika”. I USA är det alltså träffar för företagens försäljningskårer med stående ovationer, prisutdelningar, och annat i all oändlighet.
Nu har svensk press annekterat detta i propagandan för att försvara invandringen, och denna artikel i SvD är ett typexempel på hur det ska gå till. Man berättar alltså solskenshistorier om hur bra det går att plocka in flyktingar. Historierna behöver på intet sätt vara representativa, men om man bombarderar läsarna med tillräckligt många, gärna med lite tårdrypning, får läsarna bilden av att alla som kommer hit är riktiga flyktingar. När de väl är här, gör de sitt bästa på alla sätt och vis och blir lyckliga i det svenska samhället.
Alltså, en variant av den berömda rasterpropagandan, där man selekterar och berättar bara tårdrypande ”success stories”, för att på så sätt ge bilden av att detta gäller för alla som kommer till detta land.
Så Nisse i Hökarängen blev lite gladare nu, efter ha gråtit floder över den stackars mamman som inte får återförenas med sin familj i Kenya, som det står om i DN på förstasidan (se tidigare blogginlägg).
Men käre medborgare; givetvis är nyhetsrapporteringen objektiv, och det du kan läsa i tidningar och får dig till livs, i synnerhet från Public Service, är inte propaganda. Eller hur?
Som vanligt förutsätter jag att blogglänkningen till SvD inte kommer att fungera. Det är svensk yttrande och tryckfrihet. Tack SvD!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar